Jag är stark. Jag är positiv för det mesta. Jag är också människa. Jag har mina stunder när tvivlet och rädslan sätter in.
Idag är det en sådan dag. Jag har gråtit till och från hela dagen. Jag känner mej fruktansvärt trött. Inget är roligt. Maten smakar inte. Det känns som om jag står vid foten av ett högt högt berg. Jag tittar upp och inser att jag måste klättra hela vägen upp. Jag tittar åt sidorna, men där finns ingen väg att gå. Jag måste upp och över. Det känns tungt och det känns jobbigt.
Dom här raderna har poeten Guillaume Apollinaire skrivit. Det beskriver mina känslor så bra.
Kom fram till randen av stupet.
Nej, vi kommer att falla.
Kom fram till randen av stupet.
Nej vi kommer att falla.
De kom fram till randen av stupet.
Han knuffade dem, och de flög.
Jag kommer att bli knuffad, och jag kommer att klättra. När dom första dropparna av cytostatikan rinner in i mina ådror så är jag på väg. Vare sej jag vill eller inte.
Jag kommer att flyga, för jag måste flyga. Jag måste klättra, för det finns ingen annan väg att gå.
När den dagen kommer hoppas jag att jag inte känner att jag måste bli knuffad. Att jag kan ta steget ändå, med tillförsikt.
Men just nu är jag rädd.
Så rädd.
Jag är människa.
12 kommentarer:
Hejsan!
Mitt namn är Jasmine och jag jobbar på uppdrag av Cancerfonden med deras kampanj Rosa Bandet.
Jag finner din blogg väldigt intressant och läsvärd och skulle därför gärna komma i kontakt med dig.
Hoppas på svar på:
jasmine@prontocommunication.se
Vänliga hälsningar
Jasmine Eklund
alexandra;
Då jag läser om din rädsla och Din sorg släpper jag fram känslan jag hade Sommaren 2004.
Min äldsta dotter hade tre år tidigare fått en livshotande sjukdom och legat på olika sjukhus.
Hon var för några veckor hemma i sin lägenhet.
Den sextonde juni 2004 bar jag in henne på akuten.
Hon vägde 27 kilo och var 1.70 lång. Vitala organ hade slutat fungera och läkarna sade att jag inte skulle hoppas för mycket.......
Min känsla var skräck, sorg och förtvivlan. Har vare sig förr eller senare känt något liknande.
Men, det fanns också en annan känsla som jag då ej kunde identifiera. I dag vet jag att det var hopp. Under 18 dygn satt jag hos henne vid sängen medan det pågick en kamp mot tiden hos personalen. Då läget var ytterst kritiskt, vilket det var några gånger....., fick jag inte vara med.
I dag går hon i skolan och arbetar med Biståndsarbete, målar, tar körkort........... Hon är inte helt frisk, men vi vet att det tar tid och att det inte är något att rädas över. Hon fyller snart 24 år!
Folk undrade hur jag orkade.... men jag lovar Dig att om någon då bett mig flyga, är jag övertygad om att jag gjort det också.
Människan är rädd.
Människan har också en arkaisk urkraft som jag inte vet varifrån den kommer.
Jag vet att också Dina vingar bär.
Kram:Tisa
Det finns inget jag kan skriva som kommer att få dig att må bättre. Inte just nu, kanske inte imorgon heller, men ljusare dagar kommer! Och du kommer att märka att styrkan du behöver kommer att finnas där.
kramar om
Jasmine:
Jag försökte att skicka ett mail till dej men det verkade som om det inte gick fram. Har du någon annan mailadress jag kan prova på?
Tack Tisa för att du delar med dej av ditt liv.
Massor med kramar till dej!
KittyR:
Just nu är det tungt, det ger mej styrka när jag kan skriva av mej. Jag måste lätta på trycket ibland.
Kram!
Jag kan bara ana hur det känns för dig visa dagar men jag vet att du kommer klara detta. Du är stark och du kommer att finna styrka när du behöver det som mest. Det är många som tänker på dig och bara det ger kraft tror jag. Du finns i mina tankar och jag hoppas det kan ge dig kraft och ork att kämpa.
Många klemmar fra Norge.
Puss på dig
Tack du lilla goa Norgetös. Jag saknar dej så! Du är ju den som känner mej bäst. Du vet hur envis jag är. Måste bara hämta luft ibland när det är tungt.
Kramis!!!
Du är i mina tankar varje dag. Har känt dej sedan 1991 och du är en underbar kompis. Kramar från Inger
Tack Inger!
Du är en god vän.
Jag är glad att jag har dej!
Puss o kram!
Jag har alltid beundrat din styrka som du ger i både ord och skrift, och jag säger det igen till dej, att jag som är med dej i denna rädsla du har, är ännu räddare för att inte räcka till, men jag lämnar dej inte. Puss o kram min goa vän. Inger
Du räcker till Inger. Bara genom att finnas,
Jag har pratat med Git. Jag hämtar stereon imorgon. Nu ska jag sjunga mej frisk;=)
Kram!
Skicka en kommentar