onsdag 9 april 2008

Nä du! Jag har inte cancer! Jag har HAFT cancer!

Usch vad jag är dålig på att blogga nu. Vet inte riktigt varför det bli så. Jag tycker att dagarna rinner iväg så otroligt fort. Humöret pendlar väldigt. Ena dagen är jag hur trött som helst. Då blir jag jättedeppig. Nästa dag känns allt bättre. Måste väl ändå säja att dom goda dagarna överväger dom dåliga. Innan var jag trött jämt och då blev det mycket sittande vid datorn. Det var det enda jag orkade med. Nu är jag mer aktiv och har lämnat datorn lite åt sitt öde.

I måndags var jag på Bc föreningens vattengympa. Det var så otroligt skönt. Hela kroppen slappnar av samtidigt som man känner att livslusten vaknar till igen. Igår var jag jättetrött igen. Deppig och ledsen. På kvällen var det en föreläsning om återfall i bröstcancer + en föreläsning om kost. Ville absolut inte gå. Men jag åkte dit i allafall och det var både intressant och roligt att träffa en massa nya människor.
Jag isolerade ju mej ganska mycket dom två sista månaderna och känner att jag nu nästan måste kämpa lite för att ta mej ut. Men sedan när jag väl kommer iväg så mår jag så pass mycket bättre och livet blir lite lättare och jag kan se att det faktiskt finns en väg ut ur det här.

När jag nu tittar tillbaka på cellgiftstiden så förvånas jag fortfarande att jag har orkat. Att gå igenom en cancerbehandling ensam är ganska tufft. Jag tycker att jag har haft dom tillfällena att dela med mej av den psykiska biten av det hela. Jag har haft min terapeut som har hjälpt mej otroligt mycket. Men att ha någon vid min sida att prata med när alla tankar sätter in har inte funnits.
Att ha en axel att gråta ut vid när allt bubblar över har inte funnits.
Att ha någon som har älskat mej när jag har känt mej sjuk eländig och stympad har inte funnits.
Även den praktiska biten har varit tung. Alltid laga maten själv. Alltid städa själv. Alltid tvätta själv. Alltid handla själv. Sedan att jag inte har någon bil och bor på landet har ju inte lättat på bördan precis. Min familj bor långt ifrån mej. Dom har hälsat på mej men den där närheten som man längtar efter när man är sjuk och som bara en familj kan ge en har inte funnits. Telefon kontakt är inte riktigt samma sak.

Nu när jag är så mycket piggare och orkar lite mer men fortfarande är trött och lite sargad i min själ så känner jag att jag behöver klappa om mej själv och säja. Gud vad du har kämpat. Du har kämpat och kämpat för att hålla näsan över vattenytan. Lilla lilla vän. Du har slagits mot denna hemska sjukdom nästan alldeles ensam och du har gjort det så bra.

Just nu är jag arg. Jag är arg på allt vad sjukdom heter. Jag är arg på cancern. Jag är arg på att mitt liv fortfarande är styrt av dessa behandlingar. Jag åker mycket motvilligt in till strålningen varje dag. Lägger mej på britsen. Biter ihop och vill bara därifrån. Just nu åker jag dit av en enda anledning. Varje gång jag åker därifrån så har jag en behandling mindre kvar. För varje dag som går så kommer jag en bit mot ett friskare liv. Ett liv utan cancer. Ett liv som är mitt. Ett liv som jag råder över. Ett annat liv. För så mycket kan jag säja. Det sista halvåret vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. För det har inte varit något liv. Det har varit en lång utdragen plåga.

(kanske det är där min motvilja till att blogga ligger just nu. För just nu vill jag inte lyssna när "Dom säjer att jag har cancer")

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej du! Du har varit jättestark som tagit dig igenom det hela!!!!
Men snart är vi klara med all behandling och sommaren kommer...bara positiva saker, visst!
Jag förstår din bloggtorka, jag har också drabbats av den på min blogg...
Kram
Lena

Anonym sa...

Hej!

Jag tycker du är beundransvärd!

Under min dotters sjukdomstid har jag funderat på hur jag skulle klara av allt om jag blev sjuk. Det är så mycket som ska göras och skötas. Att vara sjuk i cancer är en heltidssyssla! Det är inte bara praktisk hjälp man behöver. Man behöver en axel att gråta mot och man behöver få hjälp och stöd av någon annan. Det har varit jobbigt många gånger under dotterns sjukdomstid, när man inte haft det stödet eller den avlastningen.

För dig måste det har varit jättejobbigt många gånger, för det är ju du som har varit sjuk och fått alla behandlingar och alla biverkningar!

Klappa dig själv på axeln! Du har gjort en fantastisk prestation!! Du har klarat det!

många kramar

Anonym sa...

Hej!

Jag tycker du är beundransvärd!

Under min dotters sjukdomstid har jag funderat på hur jag skulle klara av allt om jag blev sjuk. Det är så mycket som ska göras och skötas. Att vara sjuk i cancer är en heltidssyssla! Det är inte bara praktisk hjälp man behöver. Man behöver en axel att gråta mot och man behöver få hjälp och stöd av någon annan. Det har varit jobbigt många gånger under dotterns sjukdomstid, när man inte haft det stödet eller den avlastningen.

För dig måste det har varit jättejobbigt många gånger, för det är ju du som har varit sjuk och fått alla behandlingar och alla biverkningar!

Klappa dig själv på axeln! Du har gjort en fantastisk prestation!! Du har klarat det!

många kramar

Mette sa...

Hallå!
Här har jag hittat till dig igen. Måste fixa dig som jag hade dig innan - som länk på min blogg.

Ja, alltså - ENSAM. Det är fan inte kul. Speciellt inte när man är sjuk.

Ibland klappar jag mig på huvudet och säger: Det var bra gjort Mette!

Det är lite småtrist, hehehe - minst sagt.