Hur jag klarar av det.

Jag fick förfrågan innan ikväll, av en bloggvän. Hur klarar du av det?

Ja, hur klarar jag av det?

När livet ställs på sin spets som det har gjort för mej så har man inget val. Man måste klara av det på något sätt. Du är så lugn, säjer många. Det är ju så, att när jag träffar bekanta, människor som inte är riktigt, riktigt nära, så visar jag ju inte hur jag mår. Om jag inte mår bra just då så kan jag ju inte släppa allt och börja gråta hysteriskt. Då skulle jag skrämma slag på folk. Då säger jag att, det är ju lite kämpigt, sedan blir det inte mer. Jag har några få riktigt nära vänner. Dom kan jag gråta inför och verkligen tala om hur jag mår. Med dom ältar och ältar jag min sjukdom och mina problem. Jag gråter och är liten och rädd. Jag skrattar och skämtar och glömmer ibland bort min sjukdom, iallafall för korta stunder. Men den finns där, bakom skrattet, hur det än är.

Acceptera det du inte kan förändra.

Jag har mina härligt tappra stöttande BC vänner på nätet. Jag har även bloggvänner och chattvänner. Jag hoppas så på att få träffa några av dom i verkliga livet. Någon gång.

Jag har haft det kanska tufft många gånger i mitt liv. Jag har bara rusat på. När jag fick cancer beskedet så stannade livet upp. Både bildligt och bokstavligt. Första veckorna sörjde jag. Jag grät och grät. Jag förbannade den högre makt som gav mej detta nu. Hade jag inte tillräckligt.

Efter ett tag så kände jag att, om jag hade fått det här beskedet tidigare i mitt liv så hade jag aldrig klarat av det.
Jag är inte på något sätt religiös, men omständigheterna i mitt liv hade gjort att jag strax innan beskedet hade börjat tagit in just, en högre makt. Jag hade börjat tro på att det fanns en kraft starkare än mej själv. Den tron gav mej verktyg av alla dess möjliga slag.
Jag började se det stora i det lilla.
Jag fann kraft i naturen, Jag fann kraft i musiken. Jag fann kraft i dom människor som jag faktiskt valde att ta in i mitt liv. Nya goa männsikor som med tiden kan bli riktigt nära.

Mod att förändra det du kan.

Jag har börjat att tänka på mej själv. Vad som är bra för mej. Varje dag i olika situationer så stannar jag upp, och bara är. Jag ser saker som gör mej förundrad. Jag går ut och går, ibland sent på kvällen och känner dofterna och vinden, på ett sätt jag aldrig har gjort förrut. Jag spelar min favoritmusik och sjunger så det skrålar. Jag kan strunta i att sätta igång datorn eller tv:n på en hel dag. Och vad gör jag istället? Jo, precis vad som faller mej in.

Visst, jag är ensamstående. Mina barn och min mamma bor ganska långt ifrån mej. Ibland så kan jag känna mej otroligt ensam. Då kan jag bli så rädd. Rädd att jag inte ska klara det här. Rädd för smärtsamma undersökningar, cellgifter och att tappa mitt hår. Jag undrar över hur jag ska klara det ekonomiskt. Det kan vara tusen tankar som maler och maler. Jag känner mej fruktansvärt trött och oattraktiv med bara ett bröst. Jag gråter över allt.

Dom stunderna varar för det mesta inte så länge. Inte längre än vad som behövs. För jag har kommit att förstå att jag behöver dom stunderna också. Ledsenhet, rädsla, uppgivenhet. När jag tillåter mej att känna dom känslorna så blir dom som en slags ventil. Dom kommer ut för att lämna mej en stund, för ett bättre mående.
Upp och ner. Det är så mycket upp och ner just nu och tur är väl det. Jag tillåter mej att må dåligt, men jag tillåter mej inte att stanna i det.

Bloggen är en riktigt fungerande ventil. Här får jag ur mej det mesta. I lugn och ro. Ingen som säjer emot. För att tala om alla underbart stöttande kommentarer. Tack!

Och förstånd att inse skillnaden.

Så, Carina. Jag har mina verktyg och jag använder dom.

Det är så jag klarar det.

Det är faktiskt lite mycket nu!

Har varit hos min gynekolog och tagit cellprov. Jag har haft cellförändringar förrut. I somras var jag inne och gjorde vad dom förr kallade en skrapning.
Fick svaret igår.
Naturligtvis hade jag cellförändringar igen. Precis som jag kände på mej vad provet om min bröstcancer skulle bli, så kände jag på mej vad svaret på det här provet skulle bli.
Första gången jag hade cellförändringar blev jag smått hysterisk. Framför allt när jag skulle in på operationen. Det var stort för mej. Det är det inte längre. Det borde kanske vara det för det är ju trots allt ett sk förstadie till cancer, men jag orkar faktiskt inte. Det får bli som det blir.

Acceptera det du inte kan förändra
Mod att förändra det du kan
Och förstånd att inse skillnaden

Så är det.

Vad som händer nu, är att jag får äta antibiotika. Provsvaret kan nämligen påverkas om man har en infektion. Sedan får jag ta ett nytt prov

Så är det.


I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Rosa Bandet kampanjen

Jag har fått förfrågan om jag vill visa Rosa Bandet Kampanjens symbol på min blogg.

Naturligtvis vill jag det och tackar ödmjukt för förtroendet.

Du ser symbolen uppe i högra hörnet iform av en rosett ( Rosa Band)

Klicka där och du kan läsa mer om kampanjen och hur du kan stödja cancerforskningen och i förlängningen alla kvinnor som drabbas.

Stödjer du kampanjen så betyder det att du stödjer mej.

Du hittar Rosa Bandet överallt i affärer nu i oktober då kampanjen är i full gång.

Var generös, man vet aldrig vem som drabbas.

Vid randen av stupet

Jag är stark. Jag är positiv för det mesta. Jag är också människa. Jag har mina stunder när tvivlet och rädslan sätter in.
Idag är det en sådan dag. Jag har gråtit till och från hela dagen. Jag känner mej fruktansvärt trött. Inget är roligt. Maten smakar inte. Det känns som om jag står vid foten av ett högt högt berg. Jag tittar upp och inser att jag måste klättra hela vägen upp. Jag tittar åt sidorna, men där finns ingen väg att gå. Jag måste upp och över. Det känns tungt och det känns jobbigt.

Dom här raderna har poeten Guillaume Apollinaire skrivit. Det beskriver mina känslor så bra.

Kom fram till randen av stupet.
Nej, vi kommer att falla.
Kom fram till randen av stupet.
Nej vi kommer att falla.
De kom fram till randen av stupet.
Han knuffade dem, och de flög.

Jag kommer att bli knuffad, och jag kommer att klättra. När dom första dropparna av cytostatikan rinner in i mina ådror så är jag på väg. Vare sej jag vill eller inte.
Jag kommer att flyga, för jag måste flyga. Jag måste klättra, för det finns ingen annan väg att gå.

När den dagen kommer hoppas jag att jag inte känner att jag måste bli knuffad. Att jag kan ta steget ändå, med tillförsikt.
Men just nu är jag rädd.

Så rädd.

Jag är människa.

Ett ljus för alla BC systrar

Jag är med i en mailinglista för bröstcancerdrabbade kvinnor. Där skickar vi alla som är drabbade mail till varandra. Vi delar glädje och sorg, smärta och tro.
Vi som var på listan ikväll bestämde att vi skulle tända ett ljus för oss med bröstcancer kl 21. 00 ikväll.

När klockan slog 9, lindade jag in mej i en filt, tände ett ljus och tog med mej ut på balkongen. Det blåste en svag vind och månen hängde på himmelens vägg.

I ljusets låga la jag smärta och ångest. Jag fyllde på med bortopererade bröst och tappat hår och tappade ögonfransar,
ljusets låga förtärde värkande kroppar, torra slemhinnor och illamående.
Lågan slukade tomma plånböcker, svarta tånaglar och bristen på sömn.
Innan lågan slocknade brann bristen på sexlust och dödsångesten upp.

Jag tände ljuset igen.

Lågan brann starkt och klart för glädjen att leva,
för glädjen att kunna se det stora i det lilla.
För hopp och tro.
För vissheten om att ha fått en rikedom i detta liv.
För känslan att cancern faktiskt har skänkt oss något som många kanske saknar.

En styrka.
En tro och ett hopp.
En känsla av att det inte finns något längre som kan få oss på fall.
En ödmjukhet att älska livet och allt som finns i denna sagolika värld.
Inget problem kommer längre att vara för stort för att lösa.
Inget kommer någonsin att vara som förrut.

Förrut sov jag en slumrande sömn.

Aldrig har jag varit så vaken som nu.

Tack alla bc systrar för allt ni ger!

The Beatles - With a little help from my friends

Så är det!

Vardag med cancer.

Jag är så trött. Jag antar att det är en reaktion på fredagens läkarbesök. Jag kollade min almanacka och såg att jag har besökt sjukvården 13 gånger på en månad. Jag som nästan aldrig är hos läkaren annars. Det tröttar otroligt. Det är bröstsköterska, lymfterapeut, sjukgymnast, läkarbesök, bröstprotesprovning. Sen när jag inser hur många gånger till det kommer att bli så undrar jag hur jag ska orka. Men kanske går det lättare bara jag kommer igång med behandlingen.

Försöker att ta en dag i taget och inte titta så mycket på helheten. På cancerjouren pratade dom om något dom kallade canceråret. Inser nu att det är vad det kommer att ta. Förberedelser innan cyto. Cyto ett halvår. Strålning ungefär fem veckor, ja sedan är det ju hormonbehandlingen i 5 år. Jag måste ta en dag i taget. Annars orkar jag aldrig.

Svensk sjukvård är billig. Men summan man måste lägga ut i början blir ganska stor.

900 kr sjukvårdskostnad. Läkemedeln kommer att smälla upp i högkostnad på en gång, har jag förstått. Det är 1800 kr. 270-500 kr för en bh till bröstprotesen. Protesen i sej är gratis, liksom perukerna, men utprovningen av dom kostar 700 kr. Phu!!! En liten lottovinst nu, skulle inte skada. Imorgon ska jag till kuratorn. Det finns några olika cancerfonder man kan söka bidrag ifrån. Så jag hoppas att jag kan få någon krona. Synd att man ska behöva tänka på ekonomin, men det är ju en stor del av välbefinnandet.

Så trött är jag.

Ska försöka vila och ta det lungt så mycket som möjligt nu, innan det kör igång på allvar.

Carpe Diem!

Varje dag!

Alla dagar!

Mitt motto

Dom här raderna fick jag av en vän. Bea är mitt smeknamn.

You are Bea today
You was Bea yesterday
And in the future you are going to be Bea
And we care

Jag gjorde om det till:

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
And i care

Det får bli mitt motto

Tack Greese och alla andra galenpannor

Mikael Bolyos feat. Marie Fredriksson The corner of your eye

Marie insjuknade i cancer 2002. Är nu friskförklarad.

YouTube - Roger Hodgson .. Fools Overture

"The sun goes up, the son goes down,

and still my life is just spinning around.

It builds me up, it drags me down,

and keeps me looking for some solid ground.

The race is on, the stakes are high,

they want your body better dance or die.

The game is up, the die is cast,

this roller-coaster may well be your last.

Tänk om det kunde vara en mardröm. Då skulle jag vakna upp.

Ja så var det då dags för läkar besök. Jag hade ju det på känn men beskedet kom ändå som ett hårt knytnävslag rätt i magen
Tumören har spridit sej till 1 lymfkörtel. Det innebär att jag kommer att få både cellgift och strålning. Den är dessutom hormonkänslig vilket innebär hormonbehandling i 5 år. Ska jag vara lite positiv så kunde den ha spridit sej i fler lymfkörtlar än i en. Det kan minska cellgiftsbehandlingarna. Biverkningarna på hormonbehandlingen är bla att jag kommer att komma i klimakteriet på en vecka. Mina vener är väldigt små så jag kommer att få en liten dosa inopererad att få cellgifterna i. En så kallad Porth Cat. Det är inte bra om venen skulle gå sönder eftersom cellgiftet är just, giftigt. Att ha bröstcancer innebär en ökad risk för skelletcancer så jag ska göra en skelletröngen och en datortomografi. Jag kommer att bli kallad till onkologen inom två veckor för att få ett behandlingschema. Min rörlighet i armen var inte så bra så jag ska gå till en sjukgymnast. Strålningen gör att musklerna stelnar till så det behöver åtgärdas innan. Jag får prova ut två peruker. Har väldigt svårt att tänka mej själv utan hår men det är något jag måste räkna med.

Jag är i lite chocktillstånd just nu
Väldigt liten
Väldigt ledsen och
Väldigt rädd.

Vaddå lagom?

Snart är det fredag och jag får reda på om jag har cancer eller om jag har haft cancer. Skillnaden kanske inte blir så stor när det gäller efterbehandlingen, eftersom man återfallsbehandlar många gånger i förebyggande syfte.

Men mentalt är skillnaden himmelsvid. Smaka på orden.

Har cancer.

Har haft cancer.

Efter operationen har jag hållt ett rasande tempo. Aldrig stilla. Alltid på gång. Nu börjar jag märka att jag är ganska trött.
Jag vill så himla mycket. Göra saker. Träffa människor.
Men dom sista dagarna har jag märkt att det som ger mej mest njutning nu, är dom stunderna där jag kan hitta lite ro. I naturen. På kvällen med tv och dator avstängda med massor av levande ljus. Musiken.

Tystnaden eller att drömma mej bort med en bra låt är som en lisa för min själ.

Det är så jäkla Mycket nu....

Watercolours in the rain Roxette

Lyssna och njut!

Sinnesro

Har inte hunnit att röra på mej som jag brukar i ett par dagar. Jag älskar att gå min skogspromenad men nu hade tiden givits till annat.
Nu när jag satt framför tv:n tänkte jag först gå och lägga mej men helt plötsligt kände jag att jag måste ut. Regn eller inte regn. Jag byltade på mej regnkläderna och gick ut i den sena kvällen.

Det hade slutat att regna. Luften var tung och mättad av fukt. Jag blickade uppåt och såg stjärnorna breda ut sej.
En stjärnhimmel som förberedde sej för vintern.

Det var mörkt och tyst förutom vinden som rasslade i löven som kämpade för att hålla sej kvar i träden.

Jag valde en väg där det var glest mellan gatlyktorna. Jag svepte mörkret som en mantel kring min kropp.

Regnet som ännu inte torkat upp blänkte i asfalten och jag var bara jag, ensam i alltet.

Doften som steg upp från åkrarna som nyligen skördats, var söt men ändå frisk.

Vinden gjorde mina kinder lite röda och mina ögon som inte vant mej vid höstens kyla tårades en aning.

Jag insöp luften i mina lungor som fylldes till bredden av dess härliga arom.

När jag gick där kände jag frid i min rastlösa kropp.

Jag var ett, med allt.

Man får lov att vara lite tokig när man har cancer.

Kalla fakta

Bröstcancer stadier

Stadium 0
Mycket tidigt stadium där cancern inte har spridit sej. Kallas på läkarspråk cancer in situ. Dvs cancer på platsen.

Stadium 1
Tidigt stadium där tumören är mindre än 2 cm i diameter och inte har spridit sej utanför bröstet.

Stadium 2
Tumören är liten, 2 - 5 cm och kan ha spridit sej till lymfkörtlar i armhålan.

Stadium 3
Tumören är större än 5 cm i diameter och har vanligtvis spridit sej till lymfkörtlar i armhålan. Kan även ha spridit sej till brösthålan och överliggande hud.

Stadium 4
Tumörer av alla storlekar, som vanligen har angripit lymfkörtlar. Har spridit sej till andra delar av kroppen, tex ben lungor eller lever, vilket kallas sekundära tumörer.

Jaha, vad får jag ut av det där då?
Jo, min tumör var 6 cm i diameter! Man behöver inte vara ett geni för att förstå att jag minst ligger i stadium 3.
Det innebär med största sannolikhet, cytostatikabehandling och/eller strålning.
Nu ska man ju inte ta ut något i förskott men samtidigt är det nog bra att förbereda sej på att min behandling av cancern långt är över. Är tumören sedan hormonrelaterad så innebär det en behandling av hormonpreparat i 5 år. Efter cytostatika och/eller strålning.
Kalla, kalla fakta.
På fredag får jag veta det jag redan starkt misstänker. Det är inte så vanligt att jag hoppas att jag har fel, men denna gången gör jag faktiskt det.

Ny punktion

Idag var det dags för besök hos bröstsköterskan igen. Jag har unvikit att känna på min nya knöl. Visste att det bara skulle oroa mej. Bröstsköterskan tyckte att den hade blivit mindre men läkaren skulle kolla också. När läkaren kände så tyckte hon också att den hade blivit mindre och pratade om att vi skulle avvakta till nästa fredag, då jag ska till läkaren och få reda på hur min efterbehandling kommer att se ut. Eftersom det är jag som är sjuk och det är mitt liv det handlar om så har jag bestämt mej för att både ifrågasätta och säja vad jag tycker.
Jag sa till läkaren, kan du mäta knölen? Jo det kunde hon. Den var 1 cm. Sedan sa jag, är det inte lika bra att göra en punktion så kan provsvaret finns hos min läkare nästa fredag? Då får vi svart på vitt. Ingen tvekan om vad det är. Då behöver jag i alla fall inte oroa mej att det också är cancer, mer än till på fredag. Och faktiskt. Det tyckte läkaren också. Hon stack mej 4 gånger. Det kändes inte ett dugg eftersom jag inte har någon som helst känsel just där.

Jag känner att det är väldigt viktigt för mej att jag får säja vad jag tycker. Vad jag tror. Ifrågasätta dom olika alternativen. Vad är bäst för mej och vad känns bäst för mej. Naturligtvis är det läkaren som står för sakkunskapen, men ofta finns det mer än ett alternativ. Frågar man inte så kan man inte heller få välja.

Så visst. Orolig är jag för vad provet kommer att visa. Samtidigt är jag nöjd och stolt över mej själv. Att jag lyckades styra så att det känns bäst för mej.

Det är ju faktiskt
Min kropp
Min sjukdom
Min oro
Mitt välmående

Så då ska jag väl ha något att säja till om.
Tycker lilla jag!

Idag är idag

Var på Bröstcancerföreningen igår. 13 st härliga kvinnor. Alla med bröstcancer. Vi pratade och fikade. Oktoberkampanjen drar igång sista helgen i september. Då ska vi stå i affärer och informera och sälja Rosa Bandet och lite andra småprylar. Föreningen har vattengympa en gång i veckan. Jag hade gärna velat gå men tyvärr var det fullt. Jag har funderat på att gå till simhallen men det kräver lite mod. Det var en vän som sa, att utan kläder är vi alla lika, men tyvärr är det inte riktigt så i mitt fall. Jag vet ju att jag kommer att få många blickar. Det är bara att gå till sej själv. Man tittar ju om man ser något som är annorlunda. Nåväl, jag är ganska framåt av mej så för eller senare kommer jag att gå dit. Armen är inte rktigt ok ännu så jag få i alla fall vänta ett tag. Däremot blir det gympa på måndag. Jag bor i ett litet samhälle. Byföreningen har gympa i skolans gymnastiksal. Så dit ska jag gå. Jag får göra det jag kan med armen.

Rädslan jag har haft för cytostatika börjar släppa en del. Jag kanske inte skulle tänka på det för jag vet ju inte om det bli aktuellt för min del. Ändå är jag glad attt jag har börjat förbereda mej, för det behöver jag. Jag är livrädd för biverkningar på mediciner och det har skrämt mej rejält.
Kanske är det all literatur jag läser som hjälper mej. Det handlar mycket om positivt tänkande. Istället för att tänka cytostatikan som ett hemskt gift, så kan jag tänka mej det som ett " livets vätska" som faktiskt gör mej frisk. En vätska som slår ut cancercellerna och jobbar för mej, inte emot mej. Biverkningarna bevisar ju bara att medicinen fungerar.

Annars är jag oförskämt pigg. Det jobbiga för mej just nu är vardagen. Jag tycker att det är tråkigt att gå hemma. Jag har lite strul med mitt jobb tyvärr. Jag vill inte jobba som undersköterska längre och skulle göra ett arbetsplats byte. Nu hade tjejen som jag skulle byta med ångrat sej så nu vet jag inte hur det blir.

Nåväl

Ingen idé att tänka på gårdagen, den är redan förbrukad
Ingen idé att tänka på morgondagen, den vet jag inget om
Återstår att leva i nuet
Här och nu

Starka ord

Må du i ditt liv känna närvaron, kraften och ljuset av din själ
Må du inse att du aldrig är isolerad,
att din själ i sin lyster och samhörighet kopplar dig intimt samman
med universums rytm.
Må du respektera din egen individualitet och att du är unik.
Må du inse att din själs form är unik, att du har ett särskilt öde här,
att det bakom ditt livs fasad pågår något vackert, gott och evigt.
Må du lära dig att betrakta dig själv med samma glädje, stolthet och
förväntning som Gud betraktar dig i varje ögonblick.