När allt inte längre är bara cancer

Behovet av att skriva har minskat för tillfället. Bloggen har varit ett jättebra verktyg för mej att bearbeta den här sjukdomstiden men nu känner jag att humöret och krafterna börjar återvända ordentligt och behovet av att skriva är inte lika stort just nu. Kanske kommer jag att skriva oftare kanske inte. Det får bli när det finns tid och lust. Jag ser det hur som helst som ett friskhetstecken. Nu har jag energi att prioritera andra saker i livet och det känns så himla bra.

Håret är nu ca 1 cm. Så fort det blir varmt nog så kommer jag att skippa huvudbonaderna. Jag bryr mej faktiskt inte om att folk stirrar. Ögonfransarna och ögonbrynen har inte satt fart att växa än men det kommer väl.

Jag är trött i den bemärkelsen som jag kallar normalt trött. Jag stiger upp 6,30 varje morgon. Åker till strålningen. När jag kommer hem vilar jag en stund ibland men nu är det faktiskt dagar när jag känner att det går ändå. Är ute mycket. Rör på mej, träffar människor igen. Jag vill saker igen. Det fanns en tid när jag verkligen inte kände för någonting. Jag ville inte träffa någon och jag orkade inte göra något. Det känns så skönt att den där mördande cellgiftströttheten är borta.
Den tog både på kropp och själ.

Var lite optimistisk i mitt förra inlägg och räknade fel angående strålningarna. Jag har 7 st kvar. Nästa vecka blir det bara 3 stycken gjorda. Det är ju 1:maj på torsdag så då blir det ingen. På fredag blir det också ledigt eftersom det är en klämdag. Så 3 st nästa vecka och 3 st veckan efter. Sedan är det klart.
Efter det ska ett blodprov tas för att bedöma om jag är i klimakteriet eller inte. Efter det blir det det läkarbesök angående antihormonbehandlingen som kommer att tas i tablettform i 5 år. Sedan återstår bara efterkontroller. Lite vidskeplig är jag ändå så när jag skriver det här så blir det med både peppar peppar ta i trä och för säkerhet skull spottar jag ett par gånger över axeln också;=)

Vår, Vår, Vår.....

I fredags fick jag lite oväntade pengar. Har velat ha en crosstrainer länge och nu hade jag äntligen råd att köpa en. Den är perfekt att träna upp konditionen på samtidigt som man förbränner kalorier. Något lustigt har hänt med min kropp. Jag har aldrig haft problem att gå ner i vikt när jag tycker att kilona har blivit för många. Nu sitter dom värre än Karlssons klister. Nu hoppas jag att det ska gå att bli av med lite överflöd med hjälp av min nya kompis. Har placerat den strategist så jag ser tv:n eller kan lyssna på musik. Inte den vackraste saken att ha i ett vardagsrum men jag har ju ingen som stör sej på den. Endast katterna nosade förvånat och undrade vad jag hade släpat in.

Igår var jag hemma hos C. En härlig dag fast solen lyste med sin frånvaro. C är nyopererad. Har precis gjort en bröstrekonstruktion. Jag hänger fortfarande inte med en hel dag så med gott samvete kunde vi slappa i hennes friskhetsrum. Ett rum som hon har inrett efter operationen med allt man behöver för att må bra. Vi slappade en lång stund efter att ha varit ute i vårvädret. Hon på sängen och jag i en skön gungstol med tillhörande fotpall.

Idag har jag putsat köksfönstret. Har länge stört mej på det ihållande dimmiga vädret ute. Nu hade jag orken att putsa bort dimman. Tänk vad glad man kan bli av nyputsade fönster.

Imorgon är det vardag igen och dags för strålning nr 15. Det är inte klokt vad fort det går. Visst är det lite jobbigt att åka varje dag men hellre det än de långa, långa månaderna med cellgifterna.

Om en stund ska jag se Pretty Woman. Har sett den massor med gånger men det finns ju en karl i den filmen som man inte kan se för mycket av. Tänk om han kunde ta vägen förbi mitt nyputsade fönster i sin vita limousine...

Det sista man får ge upp är ju hoppet....

Snart är jag där!

End of the line



13 strålningar är gjorda.
Över hälften alltså.
Nu börjar nedräkningen.

Äntligen är de goda dagarna vinnare över de dåliga

Strålning nummer 11 är gjord. Börjar bli lite röd upp mot halsgropen. Hoppas att det inte blir värre. Smörjer flera gånger om dagen.
Efter strålningen gjorde jag ultraljud på levern. Var nervös för det skulle göras med kontrast. Jag är ju allergisk mot det men det här skulle vara en annan sort. Läkaren sa att skulle jag få en allergisk reaktion så skulle jag vara den första. Ingen även dom som inte tål vanlig kontrast hade någonsin fått någon reaktion. Det lugnade mej och läkaren var verkligen jätte bra.
Sedan hände något jag aldrig varit med om. Det brukar alltid vara stört omöjligt att få ur en läkare vad dom ser på en undersökning, men faktiskt. Han sa att han inte kunde se någonting som var onormalt. Han reserverade sej dock och sa att han måste titta på det nogrannare för ett slutgiltigt besked. Men ändå var det skönt att få höra det. Om han nu skulle hitta något så är det i allfall inte en gigantisk förstorad lever eller någon megatumör.

På eftermiddagen fick jag herrbesök. Fyra killar från Vändpunkt kom hem till mej. Dom hade kaffe och kaka med sej och en underbar bukett med rosor. Vilka grabbar!
Alla som går på Vändpunkt är långtidssjukskrivna. men det är människor som trots det vill aktivera sej och vi hittar på mycket som är roligt. Framförallt så kommer man ut och träffar folk. Precis vad man behöver när man är sjukskriven.

Var på vattengympa igår. Alltså, jag vet inte vad som händer med mej där i bassängen. Jag blir lugn. Jag får frid och jag får framtidstro. Jag blir glad och på härligt humör. Det är så skönt så det är svårt att beskriva.

Nu blir det soffan och tv:n resten av kvällen under min goa filt.
Nöjd och glad är jag idag.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Så det så!

En bra helg

Det har varit en bra helg. Känner att jag har mycket mer krafter nu än för en månad sen. Har varit ute och gått ordentliga promenader både igår och idag. Igår snöade det blötsnö, men jag och A gav oss ut ändå. Idag har det varit härligt väder. Fick låna A:s bil efter promenaden. Åkte in till stan och handlade lite mat. Hade egentligen tänkt ha köttfärslimpa till middag men var så hungrig när jag kom hem så det fick bli snabbmat. Nu står köttfärslimpan i ugnen så det blir middagen imorgon.

Har problem med datorn. Det skulle ta en hel kväll att förklara vad det är som är problemet. Det är jag som knappar lite för mycket när jag inte riktigt får det till att bli som jag vill och nu funkar den bara hjälpligt. Installerade ett avinstallationsprogram och satte ett kryss för mycket i en ruta. Nog såg jag att det stod att om du gör det här så är det för evigt borta och kan aldrig återskapas igen, men.... Så blir det när man inte har kunskaper nog och klickar än här och än där utan att tänka sej för.
Har haft granntjejen här. Hon är duktig på datorer men inte heller hon kan lösa problemet. Hur som helst så är jag trött på Vista och ska installera xp istället. Har gjort back up på allt jag vill spara, så så fort jag får hem en skiva med xp så installerar jag om datorn.

Har gjort nio strålningar nu. Har ingen problem med huden än. Smörjer mej flera gånger om dagen. På tisdag ska jag göra ett ultraljud över buken för att kolla upp varför jag känner som jag gör. Antar att det blir minst en veckas väntan på svaret. Det är något man har fått lära sej under den här resan. Sjukvården har inte bråttom precis.
På onsdag ska jag träffa läkaren jag har på strålningen. Sjukvård, sjukvård, sjukvård. Klippkortet är snart fullt;=)
I morgon är det vattengympa och det längtar jag efter redan nu.

Skänker bedrövade tankar till mördade Engla och hennes anhöriga. Så fruktansvärt. Finns det något straff som är tillräckligt för en sådan djävul.....

Nä du! Jag har inte cancer! Jag har HAFT cancer!

Usch vad jag är dålig på att blogga nu. Vet inte riktigt varför det bli så. Jag tycker att dagarna rinner iväg så otroligt fort. Humöret pendlar väldigt. Ena dagen är jag hur trött som helst. Då blir jag jättedeppig. Nästa dag känns allt bättre. Måste väl ändå säja att dom goda dagarna överväger dom dåliga. Innan var jag trött jämt och då blev det mycket sittande vid datorn. Det var det enda jag orkade med. Nu är jag mer aktiv och har lämnat datorn lite åt sitt öde.

I måndags var jag på Bc föreningens vattengympa. Det var så otroligt skönt. Hela kroppen slappnar av samtidigt som man känner att livslusten vaknar till igen. Igår var jag jättetrött igen. Deppig och ledsen. På kvällen var det en föreläsning om återfall i bröstcancer + en föreläsning om kost. Ville absolut inte gå. Men jag åkte dit i allafall och det var både intressant och roligt att träffa en massa nya människor.
Jag isolerade ju mej ganska mycket dom två sista månaderna och känner att jag nu nästan måste kämpa lite för att ta mej ut. Men sedan när jag väl kommer iväg så mår jag så pass mycket bättre och livet blir lite lättare och jag kan se att det faktiskt finns en väg ut ur det här.

När jag nu tittar tillbaka på cellgiftstiden så förvånas jag fortfarande att jag har orkat. Att gå igenom en cancerbehandling ensam är ganska tufft. Jag tycker att jag har haft dom tillfällena att dela med mej av den psykiska biten av det hela. Jag har haft min terapeut som har hjälpt mej otroligt mycket. Men att ha någon vid min sida att prata med när alla tankar sätter in har inte funnits.
Att ha en axel att gråta ut vid när allt bubblar över har inte funnits.
Att ha någon som har älskat mej när jag har känt mej sjuk eländig och stympad har inte funnits.
Även den praktiska biten har varit tung. Alltid laga maten själv. Alltid städa själv. Alltid tvätta själv. Alltid handla själv. Sedan att jag inte har någon bil och bor på landet har ju inte lättat på bördan precis. Min familj bor långt ifrån mej. Dom har hälsat på mej men den där närheten som man längtar efter när man är sjuk och som bara en familj kan ge en har inte funnits. Telefon kontakt är inte riktigt samma sak.

Nu när jag är så mycket piggare och orkar lite mer men fortfarande är trött och lite sargad i min själ så känner jag att jag behöver klappa om mej själv och säja. Gud vad du har kämpat. Du har kämpat och kämpat för att hålla näsan över vattenytan. Lilla lilla vän. Du har slagits mot denna hemska sjukdom nästan alldeles ensam och du har gjort det så bra.

Just nu är jag arg. Jag är arg på allt vad sjukdom heter. Jag är arg på cancern. Jag är arg på att mitt liv fortfarande är styrt av dessa behandlingar. Jag åker mycket motvilligt in till strålningen varje dag. Lägger mej på britsen. Biter ihop och vill bara därifrån. Just nu åker jag dit av en enda anledning. Varje gång jag åker därifrån så har jag en behandling mindre kvar. För varje dag som går så kommer jag en bit mot ett friskare liv. Ett liv utan cancer. Ett liv som är mitt. Ett liv som jag råder över. Ett annat liv. För så mycket kan jag säja. Det sista halvåret vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. För det har inte varit något liv. Det har varit en lång utdragen plåga.

(kanske det är där min motvilja till att blogga ligger just nu. För just nu vill jag inte lyssna när "Dom säjer att jag har cancer")

Med små små steg ...

Jag var nog för optimistisk när jag trodde att allt skulle vara som vanligt efter cellgifterna. Jag ville så förtvivlat att den Bea som fanns innan cancerbeskedet skulle infinna sej igen. Jag ville att tröttheten skulle vara borta. Jag ville att min kropp skulle fungera som innan.

Nu blev det inte så. I slutet på veckan kom tröttheten tillbaka igen. Cellgiftströttheten. Med det kom förtvivlan. Förtvivlan när jag insåg att det kommer nog aldrig att bli som förr igen. Visst det kommer säkert att bli mycket bättre än vad det har varit dom sista månaderna. Men det kommer att ta tid. Kroppen har på något vis förändrats.
Det är inte bara det att bröstet är borta. Min mage har pajat ihop totalt. Har riktig diarré varje morgon och får gå åtskilliga gånger på toaletten. Ett av levervärdena är lätt förhöjt. Ska prata med en läkare i telefon om det i morgon. Värken och den känslan att jag har något som trycker under höger revbensbåge finns kvar. Är misstänksam att det i allafall har något med levern att göra. Det ska bli intressent att höra vad läkaren säjer för det är ingen onk som ska ringa mej utan en läkare som är specialist på just levern.
Ryggvärken finns också kvar även om den är bättre. Gör mina rörelser och använder Tens apparaten jag fick av sjukgymnasten.

Allt det där kan jag stå ut med men när den där förlamande tröttheten kommer då brister allt. Då blir ryggvärken olidlig. Då blir trycket under revbenet olidligt. Då orkar jag inte med min dåliga mage. Då orkar jag inte med mej själv.
Idag känns det i allafall lite bättre. Ska gå ute på en skogspromenad med A framåt kvällen. I morgon ska jag på Bc föreningens vatten gympa och det ser jag fram emot mycket.

Men det gäller nog att inte ha för höga förväntningar på kropp och själ. Jag får nog försöka inse att jag har en lång väg tillbaka och att vägen börjar med små små steg och inte dom sjumilakliv jag så gärna hade velat ta.

Nya rutiner

I dag är jag trött. La mej på soffan för att vila en timme en timme som jag brukar. Sover aldrig den där timmen utan brukar bara slumra. Idag somnade jag som en stock och sov i tre timmar. Jag trodde inte mina ögon när jag vaknade.
Måste försöka komma i säng tidigare på kvällarna. Det går inte att vara uppe till ett om nätterna när klocka ringer halvsju. Dessutom så somnar jag aldrig direkt när jag lägger mej utan läser en stund så klockan kan bli närmare två innan jag sover.

Sömnen har varit ett problem sedan jag fick cancer. Även om jag har varit supertrött och försökt att lägga mej tidigt så har jag inte kunnat sova ändå. Många nätter har jag inte sovit mer än fyra till fem timmar. Men innan så kunde jag ju sova tills jag vaknade även om jag inte brukar sova så speciellt länge.
Nu ringer klockan och det blir lite annorlunda. Jag tycker att det är bra. Det är så lätt att det blir fel när man inte jobbar. Nu när jag ställer klockan så blir jag mer naturligt trött.

Har nu strålats tre gånger och det går bra. Det tar inte många minuter nu när alla mätningar är gjorda. Personalen är jättetrevlig.

Har börjat komma igång ordentligt med min stavgång även om det tog emot rejält idag. Hade helst velat fortsätta att ligga på soffan men det blir jag ju inte piggare av. Vill försöka få upp min kondition som är urusel just nu och det får man inte gratis. Det blir att sparka sej själv som jag brukar säja.
Nästan alla som får cellgifter går upp i vikt. Många går upp rejält. Jag har bara ökat 3 kilo och det är jag glad över. Men jag hade lite övervikt innan och tänkte försöka satsa att gå ner en 5 kilo till att börja med. Det är ju snart bikinidags och då vill man ju inte ha för många volanger runt midjan;=)

Gäääsp!

Hade tänkt blogga tidigare ikväll men var inte ansluten till internet. Har fått förklarat att det är Vista som helt enkelt lägger av ibland. Det har hänt ett par gånger tidigare. Nu funkar det helt plötsligt precis när jag skulle stänga av datorn.
Klockan är för mycket för att blogga. Jag brukar vanligtvis vara uppe ganska länge men jag måste försöka komma i säng eftersom kl ringer 6,30 varje morgon nu när jag strålas. Jag läser ju alltid en stund så klockan drar iväg och jag är dödstrött när den ringer.
Så det får bli mer bloggande imorgon för nu kryper jag ner i sängen.
Godnatt alla!