En alldeles vanlig tisdag. Nuförtiden.

Började dagen med att läsa lokaltidningen. Inte ett ord om Rosa Bandet i tidningen. Jag är ju som jag är och lite därtill ibland, så jag greppade telefonluren och ringde upp tidningen.

Tänker ni inte skriva något om bröstcancer och Rosa Bandet kampanjen i tidningen, frågade jag?

Öh, va! Nää, jag vet inte. Svarade kvinnan på tidningen.

Nähä, sa jag. Det är så att jag har bröstcancer och jag tycker att det är väldigt dåligt om det inte kommer att stå någonting i tidningen, sa jag.

Du, sa kvinnan. Skulle du kunna tänka dej att ställa upp på ett reportage i tidningen?

Oj, då sa jag. Jag funderade i ett par sekunder och bestämde mej för att det här blir mitt bidrag till Rosa Bandet kampanjen. Kanske reportaget om mej kan få några fler människor att stötta kampanjen.

Så nu är det bestämt. Tidningen kommer hem till mej med en fotograf, nästa tisdag.

Lite nervöst är det allt, att gå ut offentligt så där, men jag känner att jag vill göra det. Just för att uppmärksamma att bröstcancer kan drabba vem som helst. Att forskningen är oerhört viktig och att det behövs pengar.



Jag har varit och tagit blodprover idag. Jag ska ju undvika att bli stucken i armen på den sida där jag opererat bort bröstet. Små sår kan leda till infektioner och infektioner kan leda till att min arm svullnar upp och jag får rosfeber. Naturligtvis så är den armen jag inte får bli stucken i, den armen som har bäst kärl. Men kvinnan som stack var fantastisk och klarade det galant. Innan jag gick dit tänkte jag, Ja ha, nu kommer dom säkert att missa och dom kommer att bli tvungen att sticka mej i handen. Det har hänt och det gör mycket ondare än att bli stucken i armen. Sedan tänkte jag. Äsch, vad är några små stick. Antagligen så kommer jag att få gå igenom värre saker än det här. Då gick det helt plötsligt väldigt lätt.

På torsdag är det dags för besök på onkologen. Jag har skrivit ner massor med frågor i ett block som jag tänker ta med mej. Det ska bli skönt att få en behandlingsplan och få veta när allt kommer i gång.



Sedan var det möte på BC föreningen. Vi fick besök av en kvinna som berättade om olika örter som man kan använda. Jätteintressant.

Helt plötsligt står mina ringblommor i min lilla trädgård utan blommor. Lite sent att skörda dom är det, men det fanns några kvar. Nu ska det bli te på blommorna när dom torkat.


Är det inte vackert, så säj?

Hjälp, Min kompis har cancer!

Det här inlägget har jag gått och sugit på länge. Jag har velat skriva det, men dragit på det. Kanske är det rädslan att såra någon. Någon som läser det här och faktiskt har sagt eller gjort någon av dom grodorna jag nu kommer att skriva om.
Bli inte sårade! Bli inte rädd för vad du ska säja till din vän/bekant som har drabbats av cancer! Det är inte lätt att veta vad man bör säja eller göra. Just DÄRFÖR skriver jag nu det här.

Ja, vad säjer man och vad bör man inte säja till sin cancerdrabbade vän eller bekant.

Först och främst. Dra dej inte undan. Hör av dej. Fråga hur det är. Din vän kanske inte orkar lyfta luren av olika skäl och ringa till dej, men blir alltid glad när om du tar kontakt. Tyvärr så försvinner det en del vänner när man blir sjuk. Skälen till det varken orkar jag eller har lust att forska i nu.

Säj INTE, när ni råkar stöta på varandra. Åh jag tänker på dej jämt. Om du nu tänker jämt. Varför hör du inte av dej då?

Säj inte att det ordnar sej. Det är möjligt att det gör det. Förhoppningsvis gör det det. Men det vet man faktiskt inte. Ingen vet. Inte jag, inte någon läkare. Ingen. Hoppas att det ska ordna sej, kan man däremot. Peppa istället.

Berätta inte en massa historier om cancersjuka, vare sej dom har blivit friska eller inte. Jag tar inte in det. Det enda jag tar in är när någon kvinna berättar, som FAKTISKT har gått igenom det.

Fråga inte om överlevnadschanser. Jag fick frågan själv. Hur stor chans är det att du överlever det här? VAD ska jag svara på det? Jag vet att jag KAN dö ändå. Jag vill inte räkna vare sej procent eller statistik.

Tala inte om för din vän hur jobbigt det är för DEJ, nu när hon har cancer. Det får du ta med någon annan. Man varken orkar, kan eller vill, be om ursäkt för att man är sjuk.

Säj inte. Jag förstår hur du har det. Hur ska du kunna förstå det? Lyssna istället på din vän och BE henne berätta hur hon har det. Återigen. Peppa, peppa!

Om det är möjligt för dej, fråga om du kan göra något praktiskt för din vän. Kanske följa med på en undersökning. Handla lite mat om din vän är sjuk eller trött. Det finns oändligt mycket som den sjuka kan behöva hjälp med. Det behöver inte alltid vara så stora saker, men det man vara guld värt att få hjälp med.

Var som vanligt och gör dom sakerna ni brukar göra ihop. Fika, promenera eller vad ni brukar göra. Även om din vän är mycket upptagen med sin sjukdom så uppskattas det att få komma bort ifrån den ett tag.

Nu tänker kanske några. Herre Gud. Vad ska jag säja? Nu vågar jag inte öppna munnen. GÖR det, ÖPPNA munnen. Det absolut värsta är att INTE säja något alls.

Har du lust kan du ju sätta dej ner en stund och fundera på vad DU skulle vilja höra och INTE höra om du skulle bli sjuk.

Svårare är det faktiskt inte!

Påminner om cancerfondens Rosa Bandet kampanj som startar idag och pågår hela oktober månad. Genom att köpa Rosa Bandet stöder du cancerforskningen.
Gör det, för pengarna behövs. Varje dag i Sverige får 15-20 kvinnor veta att dom har bröstcancer. Stöd forskningen till hjälp åt dessa kvinnor.

Ingen kan göra allt.
Alla kan göra något.

Klicka på Rosa Bandets symbol uppe i högra hörnet på bloggen, där kan du läsa mer.

Hur jag klarar av det.

Jag fick förfrågan innan ikväll, av en bloggvän. Hur klarar du av det?

Ja, hur klarar jag av det?

När livet ställs på sin spets som det har gjort för mej så har man inget val. Man måste klara av det på något sätt. Du är så lugn, säjer många. Det är ju så, att när jag träffar bekanta, människor som inte är riktigt, riktigt nära, så visar jag ju inte hur jag mår. Om jag inte mår bra just då så kan jag ju inte släppa allt och börja gråta hysteriskt. Då skulle jag skrämma slag på folk. Då säger jag att, det är ju lite kämpigt, sedan blir det inte mer. Jag har några få riktigt nära vänner. Dom kan jag gråta inför och verkligen tala om hur jag mår. Med dom ältar och ältar jag min sjukdom och mina problem. Jag gråter och är liten och rädd. Jag skrattar och skämtar och glömmer ibland bort min sjukdom, iallafall för korta stunder. Men den finns där, bakom skrattet, hur det än är.

Acceptera det du inte kan förändra.

Jag har mina härligt tappra stöttande BC vänner på nätet. Jag har även bloggvänner och chattvänner. Jag hoppas så på att få träffa några av dom i verkliga livet. Någon gång.

Jag har haft det kanska tufft många gånger i mitt liv. Jag har bara rusat på. När jag fick cancer beskedet så stannade livet upp. Både bildligt och bokstavligt. Första veckorna sörjde jag. Jag grät och grät. Jag förbannade den högre makt som gav mej detta nu. Hade jag inte tillräckligt.

Efter ett tag så kände jag att, om jag hade fått det här beskedet tidigare i mitt liv så hade jag aldrig klarat av det.
Jag är inte på något sätt religiös, men omständigheterna i mitt liv hade gjort att jag strax innan beskedet hade börjat tagit in just, en högre makt. Jag hade börjat tro på att det fanns en kraft starkare än mej själv. Den tron gav mej verktyg av alla dess möjliga slag.
Jag började se det stora i det lilla.
Jag fann kraft i naturen, Jag fann kraft i musiken. Jag fann kraft i dom människor som jag faktiskt valde att ta in i mitt liv. Nya goa männsikor som med tiden kan bli riktigt nära.

Mod att förändra det du kan.

Jag har börjat att tänka på mej själv. Vad som är bra för mej. Varje dag i olika situationer så stannar jag upp, och bara är. Jag ser saker som gör mej förundrad. Jag går ut och går, ibland sent på kvällen och känner dofterna och vinden, på ett sätt jag aldrig har gjort förrut. Jag spelar min favoritmusik och sjunger så det skrålar. Jag kan strunta i att sätta igång datorn eller tv:n på en hel dag. Och vad gör jag istället? Jo, precis vad som faller mej in.

Visst, jag är ensamstående. Mina barn och min mamma bor ganska långt ifrån mej. Ibland så kan jag känna mej otroligt ensam. Då kan jag bli så rädd. Rädd att jag inte ska klara det här. Rädd för smärtsamma undersökningar, cellgifter och att tappa mitt hår. Jag undrar över hur jag ska klara det ekonomiskt. Det kan vara tusen tankar som maler och maler. Jag känner mej fruktansvärt trött och oattraktiv med bara ett bröst. Jag gråter över allt.

Dom stunderna varar för det mesta inte så länge. Inte längre än vad som behövs. För jag har kommit att förstå att jag behöver dom stunderna också. Ledsenhet, rädsla, uppgivenhet. När jag tillåter mej att känna dom känslorna så blir dom som en slags ventil. Dom kommer ut för att lämna mej en stund, för ett bättre mående.
Upp och ner. Det är så mycket upp och ner just nu och tur är väl det. Jag tillåter mej att må dåligt, men jag tillåter mej inte att stanna i det.

Bloggen är en riktigt fungerande ventil. Här får jag ur mej det mesta. I lugn och ro. Ingen som säjer emot. För att tala om alla underbart stöttande kommentarer. Tack!

Och förstånd att inse skillnaden.

Så, Carina. Jag har mina verktyg och jag använder dom.

Det är så jag klarar det.

Det är faktiskt lite mycket nu!

Har varit hos min gynekolog och tagit cellprov. Jag har haft cellförändringar förrut. I somras var jag inne och gjorde vad dom förr kallade en skrapning.
Fick svaret igår.
Naturligtvis hade jag cellförändringar igen. Precis som jag kände på mej vad provet om min bröstcancer skulle bli, så kände jag på mej vad svaret på det här provet skulle bli.
Första gången jag hade cellförändringar blev jag smått hysterisk. Framför allt när jag skulle in på operationen. Det var stort för mej. Det är det inte längre. Det borde kanske vara det för det är ju trots allt ett sk förstadie till cancer, men jag orkar faktiskt inte. Det får bli som det blir.

Acceptera det du inte kan förändra
Mod att förändra det du kan
Och förstånd att inse skillnaden

Så är det.

Vad som händer nu, är att jag får äta antibiotika. Provsvaret kan nämligen påverkas om man har en infektion. Sedan får jag ta ett nytt prov

Så är det.


I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Rosa Bandet kampanjen

Jag har fått förfrågan om jag vill visa Rosa Bandet Kampanjens symbol på min blogg.

Naturligtvis vill jag det och tackar ödmjukt för förtroendet.

Du ser symbolen uppe i högra hörnet iform av en rosett ( Rosa Band)

Klicka där och du kan läsa mer om kampanjen och hur du kan stödja cancerforskningen och i förlängningen alla kvinnor som drabbas.

Stödjer du kampanjen så betyder det att du stödjer mej.

Du hittar Rosa Bandet överallt i affärer nu i oktober då kampanjen är i full gång.

Var generös, man vet aldrig vem som drabbas.

Vid randen av stupet

Jag är stark. Jag är positiv för det mesta. Jag är också människa. Jag har mina stunder när tvivlet och rädslan sätter in.
Idag är det en sådan dag. Jag har gråtit till och från hela dagen. Jag känner mej fruktansvärt trött. Inget är roligt. Maten smakar inte. Det känns som om jag står vid foten av ett högt högt berg. Jag tittar upp och inser att jag måste klättra hela vägen upp. Jag tittar åt sidorna, men där finns ingen väg att gå. Jag måste upp och över. Det känns tungt och det känns jobbigt.

Dom här raderna har poeten Guillaume Apollinaire skrivit. Det beskriver mina känslor så bra.

Kom fram till randen av stupet.
Nej, vi kommer att falla.
Kom fram till randen av stupet.
Nej vi kommer att falla.
De kom fram till randen av stupet.
Han knuffade dem, och de flög.

Jag kommer att bli knuffad, och jag kommer att klättra. När dom första dropparna av cytostatikan rinner in i mina ådror så är jag på väg. Vare sej jag vill eller inte.
Jag kommer att flyga, för jag måste flyga. Jag måste klättra, för det finns ingen annan väg att gå.

När den dagen kommer hoppas jag att jag inte känner att jag måste bli knuffad. Att jag kan ta steget ändå, med tillförsikt.
Men just nu är jag rädd.

Så rädd.

Jag är människa.

Ett ljus för alla BC systrar

Jag är med i en mailinglista för bröstcancerdrabbade kvinnor. Där skickar vi alla som är drabbade mail till varandra. Vi delar glädje och sorg, smärta och tro.
Vi som var på listan ikväll bestämde att vi skulle tända ett ljus för oss med bröstcancer kl 21. 00 ikväll.

När klockan slog 9, lindade jag in mej i en filt, tände ett ljus och tog med mej ut på balkongen. Det blåste en svag vind och månen hängde på himmelens vägg.

I ljusets låga la jag smärta och ångest. Jag fyllde på med bortopererade bröst och tappat hår och tappade ögonfransar,
ljusets låga förtärde värkande kroppar, torra slemhinnor och illamående.
Lågan slukade tomma plånböcker, svarta tånaglar och bristen på sömn.
Innan lågan slocknade brann bristen på sexlust och dödsångesten upp.

Jag tände ljuset igen.

Lågan brann starkt och klart för glädjen att leva,
för glädjen att kunna se det stora i det lilla.
För hopp och tro.
För vissheten om att ha fått en rikedom i detta liv.
För känslan att cancern faktiskt har skänkt oss något som många kanske saknar.

En styrka.
En tro och ett hopp.
En känsla av att det inte finns något längre som kan få oss på fall.
En ödmjukhet att älska livet och allt som finns i denna sagolika värld.
Inget problem kommer längre att vara för stort för att lösa.
Inget kommer någonsin att vara som förrut.

Förrut sov jag en slumrande sömn.

Aldrig har jag varit så vaken som nu.

Tack alla bc systrar för allt ni ger!