Kanske är det "min" sommar i år.

Ja inte blir det mycket tid vid datorn nu när sommaren har kommit för fullt. Det är så skönt att vara ute både på dagarna och kvällarna. Håller mej ganska mycket i skuggan för att skydda mina strålade områden, åtminstone tycker jag det, men sedan när kvällen kommer så är jag ändå röd bak i nacken och uppevid halsen. Jag har aldrig gillat t-shirtar speciellt mycket. Går helst i linne och toppar när det är varmt. Tänkte att om jag håller mej i skuggan ska det gå bra men det räcker med tio minuter i solen så bränner det där jag har strålats. Bröstet skyddas naturligt av protesen och bh-n och linnet uppe på det. Ska köpa någon kräm med solskyddsfaktor 5o så kanske det går bättre.

Tre kvällar nu så har jag åkt ner till mitt smultronställe vid Vätterns strand. I lördags tog jag premiärdoppet. Helt underbart och inte alls så kallt som jag trodde. Har cyklat dit och det är ca 6 km fram och tillbaka. Var osäker på om hur min kondition var och om jag skulle orka men det gick jättebra. Det var faktiskt bara en enda kroppsdel som tog stryk.*L* När jag cyklade hem igår fick jag nästan stå och trampa hela vägen. Idag fick gumpen vila och jag och en grannkompis åkte bil dit istället. Att man kan få så ont. Tycker att jag har så mycket fläsk som borde skydda;=)

En annan sak har hänt som är helt otrolig. En kvinnan mailade mej för en tio dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges television. Hon har läst min blogg. Dom håller på att göra en programserie som ska sändas i tv. Den ska handla om hur man kan nå ut på internet och hur man kan använda internet på det sättet som jag har gjort.

Mitt bloggande har ju faktiskt fyllt en enormt stor funktion för mej under min cancerresa. Jag har bloggat av mej min oro, alla mina tankar och känslor. Jag har gråtit när jag har skrivit. Jag har bloggat i glädje när jag har mått bra. Jag har skapat mej ett kontaktnät och en kommunikation med andra människor. Dels genom alla som har kommenterat min blogg och som har peppat och stöttat mej. Dels genom att dela vardagen, glädje och sorg med alla de andra som har bloggat om sin cancer.
I och med att jag lever ensam och har min familj långt borta så är det bloggen och internet som alltid har funnits där för mej. Dag som natt. Vardag som helg i ur och skur.

Forskningen säjer att de som har ett stort socialt nätverk och sin familj runt omkring sej har lättare att klara cancerbehandlingen och har en högre överlevnad i cancer. Jag har inte haft det där. Jag har varit tvungen att klara det på ett annat sätt. Visst jag har vänner. Jag har flera otroliga grannar som är mer vänner än grannar.
Men när man mår som sämst så orkar man inte alltid att be någon att hålla en i handen eller torka en i pannan. Det är svårt att blotta sej när man känner sej som ett levande lik, för andra människor än familjemedlemmar eller en väldigt nära vän. Bloggen har alltid funnits där precis som forumet för cancertjejer. Bloggen och forumet har hållit mej i handen när det har varit som värst. Bloggen och forumet har alltid haft tid. Dom har aldrig varit trötta, upptagna eller någon annanstans.

Det har alltid funnits någon som har stöttat mej. Människor som aldrig har träffat mej i verkliga livet har läst min blogg har engagerat sej och peppat mej för att jag ska må bra. Likaså på forumet.
Människor har känt min smärta och sträckt ut sin hand i det svåra. Människor har glatt sej med mej i de ljusa stunderna.
Så genom dessa kontaktnät har jag skapat en ventil. En ventil som har gjort att jag har tagit mej igenom det här. En ventil som har gjort att jag har orkat. En ventil mot livet.

I och med det så har jag ju aldrig varit ensam.
Det är ganska fantastiskt!

Detta ska det alltså göras ett reportage om. På onsdag kommer det två kvinnor från Sveriges television. Dom ska vara med mej hela dagen. Filma och intervjua mej. Alltihop kommer att klippas ner till ett reportage på 6-7 min som kommer att visas i en programserie som kommer att göras för utbildningradion. När det sänds vet jag inte än.
Det är både spännande och nervöst. Framförallt känns det lite overkligt. Vet inte om jag vågar se mej själv på tv.

Som om inte det skulle räcka så är jag kallad för en ytterligare intervju på journalistlinjen på onsdag. Jag kommer i samband med den få besked om jag är antagen eller inte. Snacka om att få till det på en och samma dag. De från tv kommer vid tiotiden på förmiddagen och stannar till sena eftermiddagen. Intervjun är kl 13. Först tänkte jag att dom kunde få följa med och filma men det blir nog för mycket för nervösa mej, så det är nog bättre att dom får en liten lunchpaus när jag är på skolan.
Är det någon som förstår att det är lite svårt med nattsömnen just nu?

Upprepade gånger under dagen och mina sömnlösa timmar så säjer jag till mej själv. Det blir bra. Det får bli som det blir. Jag gör det jag ska och kan inte göra mer än så. Livet är mitt, här och nu. Vad som än händer så har jag gjort så gott jag kan. Och om det inte går riktigt min väg så har jag alltid lärt mej något. Jag har utvecklats inför mina resterande år i mitt liv, och det är gott nog.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea