måndag 2 juni 2008

Kanske är det "min" sommar i år.

Ja inte blir det mycket tid vid datorn nu när sommaren har kommit för fullt. Det är så skönt att vara ute både på dagarna och kvällarna. Håller mej ganska mycket i skuggan för att skydda mina strålade områden, åtminstone tycker jag det, men sedan när kvällen kommer så är jag ändå röd bak i nacken och uppevid halsen. Jag har aldrig gillat t-shirtar speciellt mycket. Går helst i linne och toppar när det är varmt. Tänkte att om jag håller mej i skuggan ska det gå bra men det räcker med tio minuter i solen så bränner det där jag har strålats. Bröstet skyddas naturligt av protesen och bh-n och linnet uppe på det. Ska köpa någon kräm med solskyddsfaktor 5o så kanske det går bättre.

Tre kvällar nu så har jag åkt ner till mitt smultronställe vid Vätterns strand. I lördags tog jag premiärdoppet. Helt underbart och inte alls så kallt som jag trodde. Har cyklat dit och det är ca 6 km fram och tillbaka. Var osäker på om hur min kondition var och om jag skulle orka men det gick jättebra. Det var faktiskt bara en enda kroppsdel som tog stryk.*L* När jag cyklade hem igår fick jag nästan stå och trampa hela vägen. Idag fick gumpen vila och jag och en grannkompis åkte bil dit istället. Att man kan få så ont. Tycker att jag har så mycket fläsk som borde skydda;=)

En annan sak har hänt som är helt otrolig. En kvinnan mailade mej för en tio dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges television. Hon har läst min blogg. Dom håller på att göra en programserie som ska sändas i tv. Den ska handla om hur man kan nå ut på internet och hur man kan använda internet på det sättet som jag har gjort.

Mitt bloggande har ju faktiskt fyllt en enormt stor funktion för mej under min cancerresa. Jag har bloggat av mej min oro, alla mina tankar och känslor. Jag har gråtit när jag har skrivit. Jag har bloggat i glädje när jag har mått bra. Jag har skapat mej ett kontaktnät och en kommunikation med andra människor. Dels genom alla som har kommenterat min blogg och som har peppat och stöttat mej. Dels genom att dela vardagen, glädje och sorg med alla de andra som har bloggat om sin cancer.
I och med att jag lever ensam och har min familj långt borta så är det bloggen och internet som alltid har funnits där för mej. Dag som natt. Vardag som helg i ur och skur.

Forskningen säjer att de som har ett stort socialt nätverk och sin familj runt omkring sej har lättare att klara cancerbehandlingen och har en högre överlevnad i cancer. Jag har inte haft det där. Jag har varit tvungen att klara det på ett annat sätt. Visst jag har vänner. Jag har flera otroliga grannar som är mer vänner än grannar.
Men när man mår som sämst så orkar man inte alltid att be någon att hålla en i handen eller torka en i pannan. Det är svårt att blotta sej när man känner sej som ett levande lik, för andra människor än familjemedlemmar eller en väldigt nära vän. Bloggen har alltid funnits där precis som forumet för cancertjejer. Bloggen och forumet har hållit mej i handen när det har varit som värst. Bloggen och forumet har alltid haft tid. Dom har aldrig varit trötta, upptagna eller någon annanstans.

Det har alltid funnits någon som har stöttat mej. Människor som aldrig har träffat mej i verkliga livet har läst min blogg har engagerat sej och peppat mej för att jag ska må bra. Likaså på forumet.
Människor har känt min smärta och sträckt ut sin hand i det svåra. Människor har glatt sej med mej i de ljusa stunderna.
Så genom dessa kontaktnät har jag skapat en ventil. En ventil som har gjort att jag har tagit mej igenom det här. En ventil som har gjort att jag har orkat. En ventil mot livet.

I och med det så har jag ju aldrig varit ensam.
Det är ganska fantastiskt!

Detta ska det alltså göras ett reportage om. På onsdag kommer det två kvinnor från Sveriges television. Dom ska vara med mej hela dagen. Filma och intervjua mej. Alltihop kommer att klippas ner till ett reportage på 6-7 min som kommer att visas i en programserie som kommer att göras för utbildningradion. När det sänds vet jag inte än.
Det är både spännande och nervöst. Framförallt känns det lite overkligt. Vet inte om jag vågar se mej själv på tv.

Som om inte det skulle räcka så är jag kallad för en ytterligare intervju på journalistlinjen på onsdag. Jag kommer i samband med den få besked om jag är antagen eller inte. Snacka om att få till det på en och samma dag. De från tv kommer vid tiotiden på förmiddagen och stannar till sena eftermiddagen. Intervjun är kl 13. Först tänkte jag att dom kunde få följa med och filma men det blir nog för mycket för nervösa mej, så det är nog bättre att dom får en liten lunchpaus när jag är på skolan.
Är det någon som förstår att det är lite svårt med nattsömnen just nu?

Upprepade gånger under dagen och mina sömnlösa timmar så säjer jag till mej själv. Det blir bra. Det får bli som det blir. Jag gör det jag ska och kan inte göra mer än så. Livet är mitt, här och nu. Vad som än händer så har jag gjort så gott jag kan. Och om det inte går riktigt min väg så har jag alltid lärt mej något. Jag har utvecklats inför mina resterande år i mitt liv, och det är gott nog.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

17 kommentarer:

Nina sa...

Jag håller alla tummar och tår för dig att du får ett bra svar...
Tycker det är kanon att de gör reportage om just vår situation..
Och du om någon är klart den som kommer att fixa det alldeles underbart utmärkt..
Jag är med dig i dina tankar och ger dig kraft att våga..
Jag blir så glad och upprymd av dina äventyr och framgångar..
Jätteroligt..
Kramar i massor
Nina

Anonym sa...

Jag håller tassarna för dig och hoppas verkligen att du kommer in på skolan.
Journalistyrket skulle passa dig perfekt.
PS Det blev en halsfluss efter Norgeresan

Kramar Marjo

Anonym sa...

MEN, vad spännande. Du är stark o modig! ...ska du leva som du vill Du ska känna att du lever, veta att du räcker till...

Kram Sara

Jag Hellen sa...

Tack Nina.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Jasså det var halsfluss Marjo. Jag har klarat mej. Hur har det gått med Carina?
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Åh Sara. Om man tänker på hur det var förra sommaren. Det vill jag aldrig uppleva igen. Hur jag än mår idag så kan det aldrig bli så illa som det var då. Det är viktigt att komma ihåg. Föresten. Har du semester samtidigt som Anita i år? Om inte så skulle jag gärna vilja boka upp några tider hos dej.
Kram Bea

Kristallen/Obs ny bloggadress: www.kristallens.blogg.se sa...

Det e klart att du fixar det här Bea. Lätt som en plätt o som du skrev det får bli som det blir, det brukar jag köra efter numera, man gör sitt bästa o mer än så kan man ju inte eller hur. Jag håller med både när det gäller bloggandet o forumet, sicken livlina man har egentligen o vilka vänner man fått, dom e helt underbara o stöttar o vått o torrt..

Ett stort Lycka Till nu inför morgondagen, jag håller tummarna fast jag vet att det egentligen inte behövs för du klarar detta med elegans... Kram på dig från Christel

Anonym sa...

Jag håller också alla tummar och tår jag har för dig idag. Detta vet jag att du fixar. Tänker på dig hela dagen vänen min och hoppas på att du snart kan hälsa på mig igen. kram karin

Anonym sa...

Jag har ledigt v. 29 - 32. Tror att det är lite senare än A. Så, visst kan vi boka upp tider. Aha, nån gång kan vi en sen tid, hos dig med påföljande lång-pick-nick!!!!

Kram

Josefin sa...

Nämen vad spännande, och vd kul att dom har tagit till sig din blogg så :)
Du kirrar det du vill kirra, det är jag bombsäker på!

Kram/Josefin

Anonym sa...

Hej Bea.Jag heter Lena och bor i Newbiggin i UK.Hittade din blogg när jag läste en annan blogg.Har nu läst hela din blogg i några timmar.Himla bra skrivet allt.Går själv igenom min andra cellgiftsbehandling på mindre än ett år. Hade en stor operation förra Januari sen cellgift till juni-07.Nu är skiten tillbaka igen..och jag fick min första behandling av sex förra torsdagen.Hade tur förra gången och mådde inte dåligt av den.Och jag utgår från att det går bra nu med.Om du inte tar illa upp så kan jag rekomendera en bok som har hjälpt mig mycket.Den heter The Secret.Tror den kanske kunde vara bra att läsa.Lycka till i ditt nya liv.Hälsningar Lena i UK

Jag Hellen sa...

Tack Christel

Jag Hellen sa...

Jag kommer gärna igen Karin. Vore skönt att stanna hos dej några flera dagar och bara slappa.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Sara. Det var en jättebra idé. Vi hörs.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Sara. Det var en jättebra idé. Vi hörs.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Josefin. Tack ska du ha. Hoppas att du har det bra. Är strålningen över nu?
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Hej Lena.
Vad roligt att du har hittat min blogg.
Usch vilket skit att det har kommit tillbaka. Det måste vara tufft att börja med cellgifterna igen. Men på något sätt är det väl bara att spotta i nävarna och kämpa på även om det är för jäkligt. Det ges ju inga direkta valmöjligheter. Man är väldigt maktlös i en sådan situation. Skönt att du inte har mått så dåligt i allafall. Hoppas att det blir så alla cellgiftsomgångrna du har kvar.

Boken ska jag låna om den finns på biblan. Jag läser jättemycket och tycker alltid att det är roligt med boktips.
Tack.

Kämpa på nu!
Kram Bea