Energi

Resan till Norge var fantastisk. Att äntligen få se hur Norrbaggan bor och att få komma hemifrån var precis vad jag behövde. Vi var 3 st som åkte. Vi har jobbat alla 4ihop på samma arbetsplats och det var roligt att komma iväg tillsammans. Tågresan var ganska lång men på ett sätt var det skönt att bara sitta och slappa och prata lite medans ett otroligt vackert landskap gled förbi. Det är verkligen rätt tid att åka nu när våren har fullkomligt exploderat ute. När vi sedan satt på bussen på väg från Oslo hem till Norrbaggan fick vi verkligen se det Norge som är så vackert. Svindlande landskap med höga berg och djupa fjordar allt i ett glittrande solsken







Tack för allt Norrbaggan Jag kommer snart igen.

Här hemma går jag och väntar på en läkartid angående min antihormonbehandling.Dom skulle ha hört av sej från onkologen i förra veckan. Jag borde verkligen ha ringt och stött på dom för att komma igång. Men samtidigt som det är viktigt att komma igång så fort som möjligt så är det så himla skönt att slippa alla sjukhusbesök. Jag vill faktiskt inte ha med sjukvården att göra just nu. Men men... Jag ska (suck) ringa imorgon. Kanske har jag fallit bort i deras papper och det ligger väl på mitt ansvar att se till att hålla cancern borta.

Idag har jag tagit ett stort steg. Jag har funderat länge och väl nu när jag har gått hemma sjukskriven. Funderat på vad jag vill göra nu när jag har bestämt mej för att inte jobba som undersköterska längre. Jag trivdes verkligen inte med mitt jobb innan jag blev sjuk och skulle precis göra ett arbetsplatsbyte när jag blev sjuk. Nu sprack allt det där och jag har inte riktigt vetat åt vilket håll eller riktning jag skulle gå. Tankarna har mognat mer och mer.
Jag älskar ju att skriva och fick förmånen att göra ett reportage i min bröstcancerförenings tidning. Det där var så roligt och när jag såg att jag faktiskt kunde + min längtan att få skriva, gjorde att jag beslöt mej att söka in på journalistlinjen.
Kanske kommer jag inte in. Kanske får jag inte ihop ekonomin. Inget av det där vet jag än men bara att ta steget att söka in ville jag göra. Jag har många år kvar på arbetsmarknaden än och jag vill åtminstone försöka att styra mitt liv mot något som jag verkligen ser fram emot. Livet är alldeles för kort för att bara låta det rinna förbi.
Så vi får se.
Spännande är det i alla fall.

NORRBAGGAN! HERE I´LL COME!!!

Imorgon bär det iväg. Imorgon åker jag till Norge. Till den personen som har stått bredvid mej genom den här cancerresan till 100%
Trots avståndet har hon alltid funnits nära mej.
Hon har lyssnat på mej i glädje och sorg. Hon har hört mej gråta och hon har fått mej att skratta.

Hon har funnits där för mej.

Och det ska du veta min kära älskade "Norrbaggga! I vått och torrt så kommer jag alltid finnas här för dej. Precis som du har funnits där för mej.

There´s no need to complicate....Our time is short.

Det funkar! Tänk vilken förmåga musik har för att kropp och själ ska må bättre.
Så här kommer det mer......

Vad hade jag gjort utan er?

När allting känns eländigt frestas man lätt att tro att det inte finns något som kan muntra upp en. Hur skulle det gå till? Men så finns musiken. Musik man kan gråta till men även musik som man inte kan bli annat än glad när man hör. Jag behöver själv peppas just nu och då rycker musiken upp mej till en nivå där jag känner mej så pass glad att jag orkar göra dom sakerna jag kanske inte skulle orkat annars. Jag får energi. Det här är en sådan låt. Det går bara inte att deppa till den.

Jag tillägnar den alla mina bloggande cancersystrar. Jag kommenterar inte era bloggar så mycket längre men jag läser dom VARJE dag. Allihopa. Vi delar det här i vått och torrt. Så är det bara.

Nina.
Ge inte upp! Det är tungt nu men det finns ett slut. Skiten är snart över. Sjung så mycket du orkar. Trot eller ej men det lindrar en liten stund.

Christel.
Heja på. Du har också kommit långt. Förresten tror jag Mimmi är med i videon.

Lena.
Bloggsyster som gick igenom sin behandling paralellt med mej. Hoppas att du har det riktigt härligt.

Josefin. Som går mot strålande tider. Dina bilder är så vackra att man blir tårögd.

Helena.
Som också har gått igenom sin behandling. Så många kloka ord jag läst i din blogg.

Maria.
Din blogg är stolt stark och vacker.

Pysan
Soulsister
Humle o Dumle
Char-Lott
Ni var mina föregångare i vars bloggar jag finner och har funnit så mycket stöd i. Era bloggar visar på att livet faktiskt går vidare.

Tintomara och Tilten.
Som inte finns bland oss längre. Ni har det bra nu. Lugn och ro. En vacker värld utan cancer. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Sist men inte minst vill jag nämna Mette och KittyR som inte själva är drabbade men som står bredvid och det är nog så svårt.

Tillbaka till MITT liv och MIN verklighet

Efter denna tuffa cancerbehandling som pågått sedan operationsdagen de 13/8 07, tappade jag helt plötsligt fotfästet.
Jag borde ju vara glad och tacksam för att behandlingarna är över men jag är bara så trött. Trött på allt. Inget känns roligt. Det är bara så tungt.

Det har snurrat på så länge, som en hysterisk karusell och det enda jag har kunnat tänka och fokusera på var att ta mej igenom behandlingarna. Jag satte mitt vanliga vardag åt sidan och gjorde det jag måste. Det som jag hade fått order om att göra. Det handlar inte om att vara duktig i sådana här lägen. Det handlar om att göra det. Vare sej man vill eller inte. Jag hade ju inget val. Det handlar om liv eller död. Varsågod och välj!

Nu är det som sagt tungt och jobbigt och det livet och de bekymmer som jag någonstans la på hyllan den 2/8 07 då jag fick min diagnos, måste jag ta itu med.
Jag gör det med denna fantastiska sång. Den borde vara lika viktig som morgonkaffet varje dag.
För alla!

Så lyssna och njut och framför allt KÄNN!

Tack Anita och Sara för att ni finns och påminner mej om vem jag är.
Jag hade faktiskt nästan glömt bort det.

Cancer is a "Fools Overture"

Fler systrar på cancerforumet har lämnat oss.

Vila...
Vila...
Vila i frid.

A bad day....

Vissa dagar...
Nu förtiden...
Vet jag inte riktigt...
Vem jag är....

LA GRAND FINALE!

Och det blev det verkligen. Under hela min strålningsperiod har jag haft samma personal. 4 st så underbara människor som har gjort det svåra så mycket enklare. Dom lugnade mej i början när jag tyckte att det var så obehagligt. Vi har skrattat, skojat och kramats. Det är dom som har gjort det uthärdligt att åka dit varje dag.

Idag när jag kom så hade dom lagt ut en röd matta i den lilla korridoren till strålningsrummet. När jag gick på den så stod dom och bildade en tunnel med armarna som jag gick igenom med tårarna strömmande nerför kinderna. När jag kom in i strålningsrummet så spelades Pretty Woman (walking down the street) på högsta volym ur högtalarna.
En av personalen är en man.(så trevligt) Vi kan kalla honom Manolito, dansade disco framför mej. En av tjejerna hoppade upp på behandlingsbänken och stod där och dansade. Jag tror de andra två blev så överraskade av Manolitos stripteaseliknande discodans att det enda som gick att göra var att gapskratta. Är väl bäst att tillägga att stripteasen endast sträckte sej upp till ett par bara knän. Att sedan Vackra Vera stod på behandlingsbänken och shejkade loss gjorde ju inte saken sämre. Oj, vad jag önskade att jag hade haft en videokamera.

Tack ni underbara söta! ni tog mej verkligen på sängen och gjorde denna dagen till en dag jag aldrig kommer att glömma. Det blev riktigt svårt att gå därifrån. Var tvungen att gå in på toaletten och gråta en skvätt. Dom som såg mej gå ifrån Onkhuset måste trott att jag hade fått ett mycket svårt besked. Rödgråten och snorig.

Mina tankar om hur det känns nu när jag flyger fri som fågeln, har inte hunnit landa i mej ännu. Just nu, är bara just nu.

Här kommer det några bilder som visar hur det ser ut, där jag har tillbringat 5 dagar i veckan i 5 veckor.



Där har jag alltså legat. Hela maskinen har snurrat runt vänster sida från ryggen upp till mitten av bröstkorgen. Jag har strålats i 5 fält. Maskinen börjar stråla mot baksidan av axeln för att sedan ändra läge 5 gånger upp mot vänster bröst. Den längsta strålningssekvensen var ungefär 40 sekunder. Man ser ingen stråle. Man känner ingenting. Allt man hör är ett ihållande pipande ljud när apparaten är igång.




Man ligger med armarna över huvudet och håller sej i dessa "pinnar". Inte för att trilla av sängen;=) Utan för att ligga helt stilla så att strålningen kommer exakt där den ska.




När behandlingen pågår går personalen ut. Man övervakas hela tiden från dessa skärmar. Skulle jag av någon anledning vilja bryta behandlingen så hade jag bara behövt vinka med ena handen så hade det synts på skärmen.




Aldrig har någon lagt ut en röd matta för mej att gå på tidigare. Idag hände det.




Rosen som ligger uppepå tavlan gav jag till dessa underbara människor. På skaftet sitter det en fjäril. Det får symbolisera min kärlek, men nu gör jag som fjärilen. Flyger min väg.
Den blev placerad över denna vackra tavla. Det känns bra att en liten bit av mej kommer att finnas kvar där. Hoppas personalen minns mej på samma sätt som jag kommer att minnas dom. Med glädje!

The FINAL countdown!

1 STRÅLNING KVAR!!!

Countdown

I flera dagar nu har jag gått och svettats med buffen på huvudet.
När jag insåg att det största anledningen var att bespara andra människor för att se mitt cancersnaggade huvud, för att skona deras mående, åkte den av. Deras tankar är deras och där får dom stanna.

Så skönt.... med vinden blåsande i min lilla stubb.

2 strålningar kvar

Fullt ös........ Nu bromsar jag.

Förra helgen kände jag den komma krypande. Tröttheten. Envis som jag är så struntade jag i den. På måndagen åkte jag till strålningen 13,30. Sedan var det styrelsemöte på Moa-Lina (östergötlands bc förening) Har ju blivit invald där som suppleant. Mötet höll på i 3 timmar. Kl blev 20,30 innan jag var hemma. Kommande dagar rullade på i samma takt. Strålning varje dag. Läkarbesök. Norrbaggan kom från Norge och vi var och shoppade en dag och hon och lilltösen kom hem till mej dagen efter. Marknad i torsdags som jag bara var tvungen att åka på. Jagar T-shirtar som ju är högre i halsen än vad toppar är. Jag är ordentligt röd nu av strålningen och solen får inte komma i kontakt med det området som är strålat. Promenader, 40 minuters envist flåsande på min crosstrainer. Det sjuka i det sammanhandet är nog att jag skulle ha svårt att orka 40 minuter när jag var frisk. Envis, envis, envis....
Som en maskin har jag ångat på och när jag väl har kommit hem så har jag lagt mej på soffan och somnat som en stock. Vaknat bara för att gå och lägga mej i sängen. Upp igen 6,30 och i väg till ännu en strålning. Vad som har hänt nu under strålningsbehandlingarna som inte har så många kroppsliga biverkningar om allt går som det ska, är att jag har dragit på mej en magkatarr. Småmolande värk och lite illamående. Kan bara äta jättelite så är jag proppmätt. Cellgifternas biverkningar satte sej i kroppen och strålningarnas biverkningar har satt sej i huvudet (psyket)
Men nu är det snart över. Endast 3 strålningar kvar. Så släpp fången loss. Det är vår!;=)

Det tog stopp när jag läste din kommentar Helena. Tack för den. Det var precis vad jag behövde. Då släppte jag tårarna och insåg ännu en gång att sviterna av behandlingarna får jag leva med ännu ett tag.
Så nu rinner trötthetens tårar nerför mina kinder men det känns faktiskt rätt skönt att tillåta mej att trycka på bromsen.
Jag får försöka ännu en gång med det som har varit det allra svåraste under sjukdomsresan. Förstå att jag har en allvarlig sjukdom. Acceptera att orken jag hade innan jag fick cancer tar lång, lång tid att få tillbaka.

För att lätta ännu mer på trycket så kommer det nu en rad med svordomar så känsliga läsare kan sluta läsa här.

Jävla förbannade Herr Cancer. Att du skulle vara så jävla omständig på så många sätt kunde jag aldrig ana. För din egen skull din skitstövel, våldta aldrig min kropp igen för jag kommer att se till att du döden kommer dö, för alltid. Jag hatar dej mer än något annat i detta liv, ditt egotrippade arsel!......

Så nu känns det lite bättre igen;=)

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea