Det ska va´gött att leva...

Ja inte var det lätt att ha en kamera två meter framför ansiktet i flera timmar igår. Dom började filma strax efter tio på förmiddagen och åkte kl fem på eftermiddagen. Kameran var inte på hela tiden men inte långt ifrån. Det var både roligt och jobbigt. När kl närmade sig fem sa jag ifrån att nu räckte det minsan. Någon skådespelarådra har jag inte och efter en massa omtagningar så blir det ganska påfrestande. Men det var två jättetrevliga kvinnor, duktiga på sitt jobb så jag hoppas på att det ska bli ett bra reportage. Det kommer att sändas i tv någon gång i september. Det är ett program med utbildningsradion och dom brukar väl sända på ettan om jag inte har fel för mej. Något närmare datum än så kommer jag INTE att återkomma om. Det känns väldigt nervöst för självkritisk är ju inte ett dugg svårt att vara.

Men!!!

JAG KOM IN PÅ JOURNALISTLINJEN!!!

Kan nästan inte tro att det är sant. Blev intervjuad en kort stund på skolan om vad jag har för intressen. Vad jag läser för tidningar mm. Då kom dom orden så gärna ville höra men faktiskt inte vågat tro. Jo men, du är antagen.
Lycka i stora mått. Det var faktiskt så tårarna kom.
Tänk.... Lilla jag... Ska läsa till journalist. Är det verkligen sant.

Som bekräftelse på att jag inte hade drömt altihop så kom det ett brev från skolan idag.
Grattis du har kommit in på journalistlinjen. Ingen dröm alltså, utan ren sann verklighet. Brevet ligger framme på köksbordet och jag går och tittar på det varje gång jag går förbi.
Nu ska jag bara kontakta CSN om ett studielån. Hoppas att det inte blir några problem. För pengar måste jag ju ha om jag ska kunna leva, så nu är det ekonomin det hänger på. Ska ringa dom på måndag så får vi se.
Hoppas att ni som läser gör som jag. Håller tummar och tår att det ska gå vägen och att jag får ett lån.

Det blev inget läkarebesök utan jag blev uppringd av min onk på telefon. Jag ska börja med antisöstrogenbehandling i nästa vecka. Preparatet heter Novaldex. Detta preparat ska alltså motverka återfall i cancern. Jag frågade onken med exakt hur många % risken skulle minska och han svarade, med ca 5%. Han sa det lite svävande och fick sedan ur sej att dom faktiskt inte riktigt vet hur stor nytta den gör.

Biverkningarna av medicinen är bla vallningar, flytningar ur underlivet,illamående, ökad risk för blodpropp mm. Det finns även en ökad risk för livmoderhalscancer. Sedan är jag besvärat medveten om att precis som med cellgifterna så är det en del biverkningar som inte är dokumenterade men som så många kvinnor pratar om och är drabbade av. Tex, exakt 14 dagar efter varje cellgiftsbehandling så fick jag ont i tänderna eller i tandfästena. Det ömmade i ett par tre dagar och jag hade besvär med att tugga. Jag talade om det för min cytosyrra men det hade dom aldrig hört talas om. Andra kvinnor har berättat om andra saker och jag är övertygad om att det var biverkningar av medicinen.

En del upplever faktiskt att det är så besvärande att dom helt enkelt slutar med medicinen. 5 år är lång tid och med depressioner, sömnlöshet och värk så är det kanske inte så lätt att se bortom dessa 5 år och trösta sej med att det "snart" är över. Med 5% mindre risk att få återfall och där det dessutom är klarlagt att medicinen gör mindre nytta ju längre man äter den så kan man ju ställa sej en viktig fråga.

Är det värt det?
Vad är livskvalité?
Ska jag leva och må bra så länge jag lever?,
eller ska livet vara en plåga som jag kanske inte orkar med?

Ja så mycket har jag bestämt. Börja med medicinen tänker jag. Sedan kommer det att bero på om jag får några biverkningar och i så fall vilka och hur besvärande de i såfall är.
Beslutet kan komma att omprövas.

Det ska nämligen va´ gött att leva.....