Cancertankar

När jag först misstänkte att nåt var fel så var det inte för att jag upptäckte nån knöl. Det var när jag när jag lyfte på armen för att använda deodorant. Av en slump tittade jag mej i spegeln och upptäckte att det såg väldigt konstigt ut. Bröstvårtan började liksom sjunka in. Jag tror jag försökte ruska av mej det men varje gång jag tittade mej i spegeln så blev det faktiskt värre. Det gick så himla fort. När knölen eller bulan som jag kallar den började komma fram så var den ganska stor. Det var ingen starkt markerad knöl utan just en bula. En sån som jag hade haft förrut, som hade varit en ofarlig körtel. Till slut, då hade det gått kanske 4 månader från att bröstvårtan började dras innåt. Början till bulan har säkert varit där innan, då visade jag bröstet för en väninna. Hon blev alldeles förskräckt. Det var en fredag. På måndagen efter fick jag läkartid. Läkaren, min husläkare kände på bröstet och skickade en remiss. Han sa inget och jag frågade inget. Nu så här i efterhand så ser jag att jag faktiskt då redan visste att det var cancer. Innan jag fick beskedet så sa alla, oroa dej inte. Det är säkert inget. Det gjorde mej oerhört irriterad att stå där och hålla med, för jag visste. Jag visste att det var cancer.
En månad senare, och det ha jag lärt mej nu. Innan trodde jag att hade man cancer så var det bråttom. Inte då. Allt rullar på i sakta mak. Det är semestrar och det är olika saker som gör att allt tar väldigt lång tid. En månad senare blev det dags för mammografi, ultraljud och punktion. Sedan tog det en vecka och min husläkare ringde hem och meddelade beskedet på telefon. Det får han inte göra. Nu visste jag ju redan men beskedet kom ändå som en tjock svart flodvägg. Jag hade redan innan klippt ut cancerfondens jourtelefonnummer så jag ringde dom direkt. Där fick jag råd, tröst och fakta. Sedan tog det ytterligare en vecka och jag blev erbjuden en operationstid. Ett återbud. Jag behövde inte ta den, för allt hade gått så fort så behövde jag mer tid att förbereda mej så var det ok. Jag tog tiden. För mej var det klart att jag ville få operationen gjord så fort som möjligt.
Operationen gick bra. Dom tog bort hela vänster bröst + lymfkörtlar. Hur många vet jag inte ännu, jag ska fråga vid nästa läkarbesök. Jag kom hem dagen efter med dränaget släpandes. Det fick jag ta bort efter en vecka. Nu har det gått ytterligare nästan en vecka och idag har jag varit och gjort en tömmning av 2,5 dl lymfvätska. Kanske får jag tömma igen. Det var skönt för det har känts som jag har haft en fotboll under armen.
Den 14/9 har jag fått en ny läkartid. Då kommer jag får veta vilken efterbehandling jag kommer få. Vilken slags tumör det är mm. Det kan vara så att operationen har tagit bort allt. Annars är alternativen cytostatika, strålning, hormonbehandling, beroende på vad det är för tumör. Det blir 3 jobbiga veckor av väntan och funderingar. Jag har bestämt mej att försöka vara så positiv som möjligt.
Humöret då? Jo det pendlar som en jojo. Ena stunden kan jag slappna av och nästa stund är jag ledsen, liten och rädd. Jag är ganska trött. Jag kallar cancer för trötthetens sjukdom. Även om man inte tänker på den medvetet jämt så finns den där. Den ligger som ett tungt ok över axlarna och den går inte att ruska bort. Jag är med i en mailinglista för bröstcancerdrabbade. Där får jag massor med råd, stöd och peppning. Jag har även tagit kontakt med lokalföreningen där jag bor. Behovet av att prata om cancern är stort. Jag känner att det kan vara lite svårt att prata fullt ut med vänner och familj. Jag behöver älta och att ta emot det klarar dom som själv går igenom eller har gått igenom bäst. Jag har varit på biblan idag och lånat ett par böcker om positivt tänkande angående cancer, för det är det som gäller nu. Jag måste och vill tro att jag kommer att fixa det här. Jag har alltid varit envis och nu ska jag satsa den envisheten på att bli frisk.
Skickar en hälsning till mina två ljus. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er över allt annat!
Augusti 24th, 2007 at 20:05

-->