Deppigt, deppigt. Idag har det varit tungt. I går kände bröstsköterskan på min "nya" knöl. Hon kände alldeles för länge. Jag förstog direkt att det var något hon inte kände igen. Mycket riktigt så ville hon att en läkare skulle känna på den. Det fanns en läkare i rummet brevid, så jag fick vänta på att hon blev klar med sin patient. Läkaren kände också länge. Hon kunde inte säja vad det var. Det kan vara ärrvävnad men det kändes inte självklart att det var det. Nästa vecka ska knölen kollas upp igen. Väcker den då några misstankar så blir det en punktion. Skit. Nu räcker det! Visst jag är beredd på att det kommer att bli komplikationer men inte i detta stadiet. Inte så tidigt. Förstår ju att dom dyker upp särkilt i samband med cytostatika och även med strålning, men nu kunde jag väl fått vara ifred.
Det där med att oroa sej är också ett fenomen. Jag säjer till mej själv att jag ska ta det lugnt men det finns där alltid ändå i bakhuvudet.
Det som dock oroar mej själv mest är min inställning till döden. Jag tänker att, äsch, blir det så så är det väl inte hela världen ( också en formulering). Samtidigt som jag oroar mej för att dö så är döden ganska likgiltig. Jag skulle vilja känna lite mer jävla anamma. Lite mera fightingspirit.
Jag har gått med i en undersökning där man kan få hjälp med ångest och depresion. Antingen skulle man få någon form av terapi. Eller så skulle man få vara med i en chatgrupp. Det ringde en kvinna häromdagen och intevjuade mej i 45 minuter. Jag kommer att få svar nästa vecka vilken grupp jag kommer att tillhöra. Jag hoppas själv att jag får prata med en terapeut. I vilket fall som helst så ska jag ringa kuratorn nästa vecka och be att få prata med henne.
Har inte kunnat gå ut och gå idag. Det har regnat hela dagen. Jag vet inte om det är deppigheten som har gjort mej trött eller tröttheten som har gjort mej deppig. Jag låg på soffan i 3 timmar. Jag sov inte men låg i någon slags dvala. I morgon måste jag ta mej ut i skogen. Jag har ju regnkläder så jag kan egentligen inte skylla på det.
Andas!
Vilja leva!
Känna glädje över vad livet kan ge mej!
Våga ha framtidstro!
Kämpa!
Med lust!
fredag 31 augusti 2007
onsdag 29 augusti 2007
Flyttbestyr
Så där. Nu är min blogg flyttad hit. Tyckte inte riktigt om funktionena på det andra stället.
Tränar, tränar, min arm. Måste kunna få den rakt upp över huvudet. Det går inte ännu men snart hoppas jag.
Vill börja med nåt som heter Bodybalance. Det är en blandning mellan Yoga och Tai chi. Men då måste jag vara rörlig.
Snart.
Ska till bröstsköterskan imorgon. Ska fråga när jag får plocka av mej min tortyrbh.
återkommer då.
Tränar, tränar, min arm. Måste kunna få den rakt upp över huvudet. Det går inte ännu men snart hoppas jag.
Vill börja med nåt som heter Bodybalance. Det är en blandning mellan Yoga och Tai chi. Men då måste jag vara rörlig.
Snart.
Ska till bröstsköterskan imorgon. Ska fråga när jag får plocka av mej min tortyrbh.
återkommer då.
Operationskomplikationer.
Nu har det gått 2 veckor sedan jag opererades. Jag förstog inte innan hur komplikationerna efter operationen skulle bli.
På insidan av överarmen både har jag och inte har känsel. Det surrar och stramar i den. Armhålan känns som om någon kör upp ett par fingrar i den. Hårt. Ändå är känseln helt borta där. Där bröstet har suttit surrar det också. Ibland känns det som om någon nyper om hela bröstet hårt, hårt. Jag kan inte höja armen mer än en bit över huvudet, inte heller böja den ordentligt bakåt. Det är fortfarande lite svullet under armhålan och där bröstet har suttit. Hoppas att det inte blir mer vätska så jag behöver tömma igen. Jag har en bh som jag måste ha 24/7. Den trycker ihop hela bröstkorgen så jag känner mej som en uppstoppad korv. Jag hoppas att jag slipper den snart. Det kliar under den ibland på ryggen så jag får ta en skurborste med skaft och klia mej med. I bh:n har jag en skummgummibit eller vad jag ska kalla den. Nu när bröstet inte är så himla svullet så ser det ganska normalt ut med kläderna på. Förrutom att den glider iväg ibland så då ser det väldigt konstigt ut. Ibland vaknar jag på nätterna av att det värker i armen och där bröstet har suttit.
Jag har fått övningar av sjukgymnasten som jag gör flera gånger om dagen. Jag hatar verkligen att vara begränsad i min rörlighet. Jag vill komma igång och simma och jag har tänkt börja med yoga. Men det får vänta ett tag men jag tänkar ligga i så det blir bra snabbt. Allt blir vad man gör det till och jag tänker göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt.
Det här är mitt liv och det är jag som bestämmer. Så det så!
Augusti 27th, 2007 at 14:16
På insidan av överarmen både har jag och inte har känsel. Det surrar och stramar i den. Armhålan känns som om någon kör upp ett par fingrar i den. Hårt. Ändå är känseln helt borta där. Där bröstet har suttit surrar det också. Ibland känns det som om någon nyper om hela bröstet hårt, hårt. Jag kan inte höja armen mer än en bit över huvudet, inte heller böja den ordentligt bakåt. Det är fortfarande lite svullet under armhålan och där bröstet har suttit. Hoppas att det inte blir mer vätska så jag behöver tömma igen. Jag har en bh som jag måste ha 24/7. Den trycker ihop hela bröstkorgen så jag känner mej som en uppstoppad korv. Jag hoppas att jag slipper den snart. Det kliar under den ibland på ryggen så jag får ta en skurborste med skaft och klia mej med. I bh:n har jag en skummgummibit eller vad jag ska kalla den. Nu när bröstet inte är så himla svullet så ser det ganska normalt ut med kläderna på. Förrutom att den glider iväg ibland så då ser det väldigt konstigt ut. Ibland vaknar jag på nätterna av att det värker i armen och där bröstet har suttit.
Jag har fått övningar av sjukgymnasten som jag gör flera gånger om dagen. Jag hatar verkligen att vara begränsad i min rörlighet. Jag vill komma igång och simma och jag har tänkt börja med yoga. Men det får vänta ett tag men jag tänkar ligga i så det blir bra snabbt. Allt blir vad man gör det till och jag tänker göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt.
Det här är mitt liv och det är jag som bestämmer. Så det så!
Augusti 27th, 2007 at 14:16
Att vara stark
Att vara stark
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid kunna hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och komma upp igen.
Att vara stark
Är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark
Är att se ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit.
Augusti 26th, 2007 at 15:12
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid kunna hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och komma upp igen.
Att vara stark
Är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark
Är att se ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit.
Augusti 26th, 2007 at 15:12
Cancertankar
När jag först misstänkte att nåt var fel så var det inte för att jag upptäckte nån knöl. Det var när jag när jag lyfte på armen för att använda deodorant. Av en slump tittade jag mej i spegeln och upptäckte att det såg väldigt konstigt ut. Bröstvårtan började liksom sjunka in. Jag tror jag försökte ruska av mej det men varje gång jag tittade mej i spegeln så blev det faktiskt värre. Det gick så himla fort. När knölen eller bulan som jag kallar den började komma fram så var den ganska stor. Det var ingen starkt markerad knöl utan just en bula. En sån som jag hade haft förrut, som hade varit en ofarlig körtel. Till slut, då hade det gått kanske 4 månader från att bröstvårtan började dras innåt. Början till bulan har säkert varit där innan, då visade jag bröstet för en väninna. Hon blev alldeles förskräckt. Det var en fredag. På måndagen efter fick jag läkartid. Läkaren, min husläkare kände på bröstet och skickade en remiss. Han sa inget och jag frågade inget. Nu så här i efterhand så ser jag att jag faktiskt då redan visste att det var cancer. Innan jag fick beskedet så sa alla, oroa dej inte. Det är säkert inget. Det gjorde mej oerhört irriterad att stå där och hålla med, för jag visste. Jag visste att det var cancer.
En månad senare, och det ha jag lärt mej nu. Innan trodde jag att hade man cancer så var det bråttom. Inte då. Allt rullar på i sakta mak. Det är semestrar och det är olika saker som gör att allt tar väldigt lång tid. En månad senare blev det dags för mammografi, ultraljud och punktion. Sedan tog det en vecka och min husläkare ringde hem och meddelade beskedet på telefon. Det får han inte göra. Nu visste jag ju redan men beskedet kom ändå som en tjock svart flodvägg. Jag hade redan innan klippt ut cancerfondens jourtelefonnummer så jag ringde dom direkt. Där fick jag råd, tröst och fakta. Sedan tog det ytterligare en vecka och jag blev erbjuden en operationstid. Ett återbud. Jag behövde inte ta den, för allt hade gått så fort så behövde jag mer tid att förbereda mej så var det ok. Jag tog tiden. För mej var det klart att jag ville få operationen gjord så fort som möjligt.
Operationen gick bra. Dom tog bort hela vänster bröst + lymfkörtlar. Hur många vet jag inte ännu, jag ska fråga vid nästa läkarbesök. Jag kom hem dagen efter med dränaget släpandes. Det fick jag ta bort efter en vecka. Nu har det gått ytterligare nästan en vecka och idag har jag varit och gjort en tömmning av 2,5 dl lymfvätska. Kanske får jag tömma igen. Det var skönt för det har känts som jag har haft en fotboll under armen.
Den 14/9 har jag fått en ny läkartid. Då kommer jag får veta vilken efterbehandling jag kommer få. Vilken slags tumör det är mm. Det kan vara så att operationen har tagit bort allt. Annars är alternativen cytostatika, strålning, hormonbehandling, beroende på vad det är för tumör. Det blir 3 jobbiga veckor av väntan och funderingar. Jag har bestämt mej att försöka vara så positiv som möjligt.
Humöret då? Jo det pendlar som en jojo. Ena stunden kan jag slappna av och nästa stund är jag ledsen, liten och rädd. Jag är ganska trött. Jag kallar cancer för trötthetens sjukdom. Även om man inte tänker på den medvetet jämt så finns den där. Den ligger som ett tungt ok över axlarna och den går inte att ruska bort. Jag är med i en mailinglista för bröstcancerdrabbade. Där får jag massor med råd, stöd och peppning. Jag har även tagit kontakt med lokalföreningen där jag bor. Behovet av att prata om cancern är stort. Jag känner att det kan vara lite svårt att prata fullt ut med vänner och familj. Jag behöver älta och att ta emot det klarar dom som själv går igenom eller har gått igenom bäst. Jag har varit på biblan idag och lånat ett par böcker om positivt tänkande angående cancer, för det är det som gäller nu. Jag måste och vill tro att jag kommer att fixa det här. Jag har alltid varit envis och nu ska jag satsa den envisheten på att bli frisk.
Skickar en hälsning till mina två ljus. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er över allt annat!
Augusti 24th, 2007 at 20:05
-->
En månad senare, och det ha jag lärt mej nu. Innan trodde jag att hade man cancer så var det bråttom. Inte då. Allt rullar på i sakta mak. Det är semestrar och det är olika saker som gör att allt tar väldigt lång tid. En månad senare blev det dags för mammografi, ultraljud och punktion. Sedan tog det en vecka och min husläkare ringde hem och meddelade beskedet på telefon. Det får han inte göra. Nu visste jag ju redan men beskedet kom ändå som en tjock svart flodvägg. Jag hade redan innan klippt ut cancerfondens jourtelefonnummer så jag ringde dom direkt. Där fick jag råd, tröst och fakta. Sedan tog det ytterligare en vecka och jag blev erbjuden en operationstid. Ett återbud. Jag behövde inte ta den, för allt hade gått så fort så behövde jag mer tid att förbereda mej så var det ok. Jag tog tiden. För mej var det klart att jag ville få operationen gjord så fort som möjligt.
Operationen gick bra. Dom tog bort hela vänster bröst + lymfkörtlar. Hur många vet jag inte ännu, jag ska fråga vid nästa läkarbesök. Jag kom hem dagen efter med dränaget släpandes. Det fick jag ta bort efter en vecka. Nu har det gått ytterligare nästan en vecka och idag har jag varit och gjort en tömmning av 2,5 dl lymfvätska. Kanske får jag tömma igen. Det var skönt för det har känts som jag har haft en fotboll under armen.
Den 14/9 har jag fått en ny läkartid. Då kommer jag får veta vilken efterbehandling jag kommer få. Vilken slags tumör det är mm. Det kan vara så att operationen har tagit bort allt. Annars är alternativen cytostatika, strålning, hormonbehandling, beroende på vad det är för tumör. Det blir 3 jobbiga veckor av väntan och funderingar. Jag har bestämt mej att försöka vara så positiv som möjligt.
Humöret då? Jo det pendlar som en jojo. Ena stunden kan jag slappna av och nästa stund är jag ledsen, liten och rädd. Jag är ganska trött. Jag kallar cancer för trötthetens sjukdom. Även om man inte tänker på den medvetet jämt så finns den där. Den ligger som ett tungt ok över axlarna och den går inte att ruska bort. Jag är med i en mailinglista för bröstcancerdrabbade. Där får jag massor med råd, stöd och peppning. Jag har även tagit kontakt med lokalföreningen där jag bor. Behovet av att prata om cancern är stort. Jag känner att det kan vara lite svårt att prata fullt ut med vänner och familj. Jag behöver älta och att ta emot det klarar dom som själv går igenom eller har gått igenom bäst. Jag har varit på biblan idag och lånat ett par böcker om positivt tänkande angående cancer, för det är det som gäller nu. Jag måste och vill tro att jag kommer att fixa det här. Jag har alltid varit envis och nu ska jag satsa den envisheten på att bli frisk.
Skickar en hälsning till mina två ljus. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er över allt annat!
Augusti 24th, 2007 at 20:05
-->
Jag måste tyvärr meddela att du har cancer
2/8 2007 fick jag besked om att jag har bröstcancer.
Livet står stilla och snurrar mycket fort på samma gång.
Denna blogg kommer att handla om mitt sätt att tackla sjukdomen.
För guds skull, för två månader sedan var bröstcancer något som knappt fanns i min ordlista.
Nu besitter den min kropp och är alltså i högsta grad min närmaste inneboende.
Eftersom klockan är mycket och denna blogg inte var planerad så återkommer jag imorgon.
Eftersom jag flyttar min blogg så kommer det några stycken inlägg på en gång.
Livet står stilla och snurrar mycket fort på samma gång.
Denna blogg kommer att handla om mitt sätt att tackla sjukdomen.
För guds skull, för två månader sedan var bröstcancer något som knappt fanns i min ordlista.
Nu besitter den min kropp och är alltså i högsta grad min närmaste inneboende.
Eftersom klockan är mycket och denna blogg inte var planerad så återkommer jag imorgon.
Eftersom jag flyttar min blogg så kommer det några stycken inlägg på en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)