Jag insåg inte att när jag skrev mitt förra inlägg, var det mitt avslut på denna blogg. Men allt eftersom dagarna har gått har detta beslut fått fäste.
När jag fick mitt bröstcancerbesked för snart ett år sedan sökte jag i min djupa förtvivlan och i svarta dödstankar efter andra cancerbloggar. Jag hittade då några stycken som jag läste med stort intresse. Jag ville veta hur man mår när man har cancer. Jag ville veta allt om behandlingar. Jag törstade efter kunskap om hur livet kan vara när man är cancersjuk. Jag hoppade över allt i dessa bloggar som inte handlade om cancer. För mej just då, så var det bara cancer som existerade i mitt liv. En del bloggar grät jag när jag läste. Det slutade inte alltid så bra. Andra gick igenom sina behandlingar och blev friska. Jag fann mycket tröst i dessa bloggar.
Så tog jag beslutet att skapa en egen cancerblogg. Den skulle i mesta möjliga mån handla om cancer. Jag ville inte skriva så mycket om mina andra intressen och vad som hände i mitt liv. Jag ville skriva min blogg på det sättet som jag trodde att andra som just har fått cancerbeskedet kunde finna intresse i. Alltså cancer och inte så mycket annat.
Efter hand utvecklade jag ett annat intresse för cancerbloggar. Jag levde med i dessa personers hela värld. Inte bara cancervärlden. Det blev som min egen lilla familj. Det har jag ju skrivit om innan. Hur mycket dessa personer (ni) har betytt och betyder för mej.
Sedan fann jag att bloggandet var ett alldeles utmärkt verktyg att använda för att får ur mej oro smärta och sorg. Stödet jag har fått har betytt så mycket att jag har svårt att sätta ord på det.
Lite sorgligt känns nu detta beslut. Lite otäckt också. Detta har ju varit ett av mina sätt att handskas med verkligheten runt min sjukdom.
Jag är inte rädd för återfall. Däremot så lever jag med hotet som realitet. Det KAN hända. Jag tänker leva mitt liv som om det vore en omöjlighet. Jag har gått igenom en tuff behandling. Jag har ingen cancer längre. Då tänker jag också leva som om cancern vore borta för alltid. Tankar runt cancern kommer ofta men de finns inte där 24 timmar om dygnet längre. Livet går faktiskt vidare. Om den dagen skulle komma och jag får ett eventuellt återfall då är det så, och då får jag ta nya tag i allt runt omkring sjukdomen. Nu ska jag leva!
Skulle det som inte får ske, ske. Då återuppstår denna blogg. Därför låter jag den ligga kvar.
Eftersom jag älskar att skriva så finns tankarna på att starta en ny blogg med ett annat innehåll. Vet inte just nu hur den bloggen ska komma att se ut. När behovet uppstår igen så kommer ideérna.
Jag vill tacka er alla som har följt mej på denna resa. Stort tack till er! Till "mina" andra bloggande Bc-systrar, som nästan alla är färdiga med sina behandlingar, vill jag säja. Skit nu cancern på näsan;=) Nu börjar resten av våra liv. Nu har det varit elände så det räcker. Nu sträcker vi på oss och lever i stora mått.
Jag blir glad om denna blogg kan vara till någon nytta för nydiagnostiserade bröstsystrar. Hoppas ni finner lika mycket stöd i denna bloggen som jag har funnit i andra kämpande cancersystrars bloggar.
Skulle någon av någon anledning vilja kontakta mej så går det bra att mejla mej via länken som finns, om man klickar på,"Om mej". Längst ner till vänster på sidan.
Lev!
Bara för idag.
Gårdagen är förbrukad.
Om morgondagen vet du intet.
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea
(Tack till Tisavännen som skapade mitt alldeles egna motto)
fredag 27 juni 2008
tisdag 17 juni 2008
Till Herr Cancer
För ungefär ett år sedan kom du och tog min kropp i besittning. Jag visste inte då att det var du, även om jag hade mina aningar. När din identitet var avslöjad var karusellen igång och inget har sedan dess blivit riktigt sej likt.
Alltså, så himla fräckt. Hur kunde du ockupera min kropp på det viset. Som en parasit har du snyltat på min egendom. Envist har du sugit dej fast. Spridit dina tentakler inte bara där mitt bröst har suttit.
Ånej,det räckte inte med det. Du har orsakat mej håravfall, svampinfektioner värk och andra oinbjudna åkommor. Men det allra värsta är nog att du infekterade mina tankar och därmed fick fritt spelrum både dag som natt.
Men du! Nu räcker det. Nu ska du ut. Jag kan med 100% säkerhet säja att jag aldrig vill se dej igen. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som jag är på just det. Ge dej av! Gå nu och kom aldrig, aldrig åter. Min kropp och mina tankar är mina. Du har snyltat nog nu.
Jag vet, jag vet. Tjata inte. Du tog med dej en del positiva saker. Du fick mej faktiskt att vakna upp och inse att livet inte är något man ska ta för givet. Du gav mej en "spark i baken" och för det är jag innerligt tacksam.
Jag lovar att jag ska förvalta den kunskapen väl, varje dag i resten av mitt liv. Som en blomma ska jag vårda mej själv för att växa och bli något vackert.
Insikten var smärtsam och uppvaknandet du gav mej var brutalt. Men nu har du gett mej allt vad du kan ge och jag har gett dej ett år av mitt liv. Det får faktiskt räcka. Nu väljer jag att gå vidare utan dej.
Så farväl, min oönskade kroppsockupant.
Hos mej är du aldrig mer välkommen.
Alltså, så himla fräckt. Hur kunde du ockupera min kropp på det viset. Som en parasit har du snyltat på min egendom. Envist har du sugit dej fast. Spridit dina tentakler inte bara där mitt bröst har suttit.
Ånej,det räckte inte med det. Du har orsakat mej håravfall, svampinfektioner värk och andra oinbjudna åkommor. Men det allra värsta är nog att du infekterade mina tankar och därmed fick fritt spelrum både dag som natt.
Men du! Nu räcker det. Nu ska du ut. Jag kan med 100% säkerhet säja att jag aldrig vill se dej igen. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som jag är på just det. Ge dej av! Gå nu och kom aldrig, aldrig åter. Min kropp och mina tankar är mina. Du har snyltat nog nu.
Jag vet, jag vet. Tjata inte. Du tog med dej en del positiva saker. Du fick mej faktiskt att vakna upp och inse att livet inte är något man ska ta för givet. Du gav mej en "spark i baken" och för det är jag innerligt tacksam.
Jag lovar att jag ska förvalta den kunskapen väl, varje dag i resten av mitt liv. Som en blomma ska jag vårda mej själv för att växa och bli något vackert.
Insikten var smärtsam och uppvaknandet du gav mej var brutalt. Men nu har du gett mej allt vad du kan ge och jag har gett dej ett år av mitt liv. Det får faktiskt räcka. Nu väljer jag att gå vidare utan dej.
Så farväl, min oönskade kroppsockupant.
Hos mej är du aldrig mer välkommen.
söndag 15 juni 2008
Cancer, cancer cancer (skitcancer!)
Nu har jag ätit Novladex i 4 dagar. Än känner jag inga kroppsliga biverkningar. Däremot satte det igång cancertankarna igen. Just nu känns det som om jag är fjättrad vid cancern i 5 år framåt. Att varje morgon ta denna medicinen gör mej på dåligt humör. Att dessutom veta att den kanske inte gör någon nytta känns ännu sämre.
Jag känner mej som en fånge på något vis. Efter strålningen kändes det så bra att behandlingarna var över. Nu står jag inför den behandlingen som kommer att ta allra längst tid.
Dessutom är man "utslängd" från sjukvården. När jag ringer dom för att fråga om något så får jag till svar: Nej du hör inte hit längre. Nu ska du ringa dit och dit och dit.
Missförstå mej inte. Jag är överlycklig att slippa alla sjukhusbesök. Men förrut var man så otroligt övervakad. Eftersom besöken var så täta så kunde jag spara dagens fråga till morgondagen eller nästa dag. Medan jag klädde på mej efter en strålningsbehandling kunde jag slänga ur mej min fråga och få ett snabbt svar. Det fanns ju sjukhuspersonal runt mej varje dag då.
Nu är jag bokad för återbesök i augusti. Jösses, jag kanske glömmer vägen och inte hittar dit;=)
Efter strålningen blev jag "anticancer". Behandling klar. Cancer borta. Cancer aldrig komma åter. Nu har jag åter cancer som en irriterande inneboende.
Nåväl. Jag tror nog att dessa cancertankar kommer att försvinna när det blir vardag med den nya medicinen. Åtminstone om jag får vara biverkningsfri.
Mycket gnäll för väldigt lite egentligen. Skönt att få lufta mina tankar lite i allafall.
Om jag skulle ta och vara glad för att jag faktiskt lever i stället. Jo, det är jag. Väldigt glad och väldigt tacksam.
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea
Jag känner mej som en fånge på något vis. Efter strålningen kändes det så bra att behandlingarna var över. Nu står jag inför den behandlingen som kommer att ta allra längst tid.
Dessutom är man "utslängd" från sjukvården. När jag ringer dom för att fråga om något så får jag till svar: Nej du hör inte hit längre. Nu ska du ringa dit och dit och dit.
Missförstå mej inte. Jag är överlycklig att slippa alla sjukhusbesök. Men förrut var man så otroligt övervakad. Eftersom besöken var så täta så kunde jag spara dagens fråga till morgondagen eller nästa dag. Medan jag klädde på mej efter en strålningsbehandling kunde jag slänga ur mej min fråga och få ett snabbt svar. Det fanns ju sjukhuspersonal runt mej varje dag då.
Nu är jag bokad för återbesök i augusti. Jösses, jag kanske glömmer vägen och inte hittar dit;=)
Efter strålningen blev jag "anticancer". Behandling klar. Cancer borta. Cancer aldrig komma åter. Nu har jag åter cancer som en irriterande inneboende.
Nåväl. Jag tror nog att dessa cancertankar kommer att försvinna när det blir vardag med den nya medicinen. Åtminstone om jag får vara biverkningsfri.
Mycket gnäll för väldigt lite egentligen. Skönt att få lufta mina tankar lite i allafall.
Om jag skulle ta och vara glad för att jag faktiskt lever i stället. Jo, det är jag. Väldigt glad och väldigt tacksam.
I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea
måndag 9 juni 2008
Vi har alla styrkan när den krävs
Vi känner ej vår rätta längd
förrän vi ombeds resa oss
Om vi är skapta som vi ska
når vi ända upp i skyn.
Emely Dickinson
torsdag 5 juni 2008
Det ska va´gött att leva...
Ja inte var det lätt att ha en kamera två meter framför ansiktet i flera timmar igår. Dom började filma strax efter tio på förmiddagen och åkte kl fem på eftermiddagen. Kameran var inte på hela tiden men inte långt ifrån. Det var både roligt och jobbigt. När kl närmade sig fem sa jag ifrån att nu räckte det minsan. Någon skådespelarådra har jag inte och efter en massa omtagningar så blir det ganska påfrestande. Men det var två jättetrevliga kvinnor, duktiga på sitt jobb så jag hoppas på att det ska bli ett bra reportage. Det kommer att sändas i tv någon gång i september. Det är ett program med utbildningsradion och dom brukar väl sända på ettan om jag inte har fel för mej. Något närmare datum än så kommer jag INTE att återkomma om. Det känns väldigt nervöst för självkritisk är ju inte ett dugg svårt att vara.
Men!!!
JAG KOM IN PÅ JOURNALISTLINJEN!!!
Kan nästan inte tro att det är sant. Blev intervjuad en kort stund på skolan om vad jag har för intressen. Vad jag läser för tidningar mm. Då kom dom orden så gärna ville höra men faktiskt inte vågat tro. Jo men, du är antagen.
Lycka i stora mått. Det var faktiskt så tårarna kom.
Tänk.... Lilla jag... Ska läsa till journalist. Är det verkligen sant.
Som bekräftelse på att jag inte hade drömt altihop så kom det ett brev från skolan idag.
Grattis du har kommit in på journalistlinjen. Ingen dröm alltså, utan ren sann verklighet. Brevet ligger framme på köksbordet och jag går och tittar på det varje gång jag går förbi.
Nu ska jag bara kontakta CSN om ett studielån. Hoppas att det inte blir några problem. För pengar måste jag ju ha om jag ska kunna leva, så nu är det ekonomin det hänger på. Ska ringa dom på måndag så får vi se.
Hoppas att ni som läser gör som jag. Håller tummar och tår att det ska gå vägen och att jag får ett lån.
Det blev inget läkarebesök utan jag blev uppringd av min onk på telefon. Jag ska börja med antisöstrogenbehandling i nästa vecka. Preparatet heter Novaldex. Detta preparat ska alltså motverka återfall i cancern. Jag frågade onken med exakt hur många % risken skulle minska och han svarade, med ca 5%. Han sa det lite svävande och fick sedan ur sej att dom faktiskt inte riktigt vet hur stor nytta den gör.
Biverkningarna av medicinen är bla vallningar, flytningar ur underlivet,illamående, ökad risk för blodpropp mm. Det finns även en ökad risk för livmoderhalscancer. Sedan är jag besvärat medveten om att precis som med cellgifterna så är det en del biverkningar som inte är dokumenterade men som så många kvinnor pratar om och är drabbade av. Tex, exakt 14 dagar efter varje cellgiftsbehandling så fick jag ont i tänderna eller i tandfästena. Det ömmade i ett par tre dagar och jag hade besvär med att tugga. Jag talade om det för min cytosyrra men det hade dom aldrig hört talas om. Andra kvinnor har berättat om andra saker och jag är övertygad om att det var biverkningar av medicinen.
En del upplever faktiskt att det är så besvärande att dom helt enkelt slutar med medicinen. 5 år är lång tid och med depressioner, sömnlöshet och värk så är det kanske inte så lätt att se bortom dessa 5 år och trösta sej med att det "snart" är över. Med 5% mindre risk att få återfall och där det dessutom är klarlagt att medicinen gör mindre nytta ju längre man äter den så kan man ju ställa sej en viktig fråga.
Är det värt det?
Vad är livskvalité?
Ska jag leva och må bra så länge jag lever?,
eller ska livet vara en plåga som jag kanske inte orkar med?
Ja så mycket har jag bestämt. Börja med medicinen tänker jag. Sedan kommer det att bero på om jag får några biverkningar och i så fall vilka och hur besvärande de i såfall är.
Beslutet kan komma att omprövas.
Det ska nämligen va´ gött att leva.....
Men!!!
JAG KOM IN PÅ JOURNALISTLINJEN!!!
Kan nästan inte tro att det är sant. Blev intervjuad en kort stund på skolan om vad jag har för intressen. Vad jag läser för tidningar mm. Då kom dom orden så gärna ville höra men faktiskt inte vågat tro. Jo men, du är antagen.
Lycka i stora mått. Det var faktiskt så tårarna kom.
Tänk.... Lilla jag... Ska läsa till journalist. Är det verkligen sant.
Som bekräftelse på att jag inte hade drömt altihop så kom det ett brev från skolan idag.
Grattis du har kommit in på journalistlinjen. Ingen dröm alltså, utan ren sann verklighet. Brevet ligger framme på köksbordet och jag går och tittar på det varje gång jag går förbi.
Nu ska jag bara kontakta CSN om ett studielån. Hoppas att det inte blir några problem. För pengar måste jag ju ha om jag ska kunna leva, så nu är det ekonomin det hänger på. Ska ringa dom på måndag så får vi se.
Hoppas att ni som läser gör som jag. Håller tummar och tår att det ska gå vägen och att jag får ett lån.
Det blev inget läkarebesök utan jag blev uppringd av min onk på telefon. Jag ska börja med antisöstrogenbehandling i nästa vecka. Preparatet heter Novaldex. Detta preparat ska alltså motverka återfall i cancern. Jag frågade onken med exakt hur många % risken skulle minska och han svarade, med ca 5%. Han sa det lite svävande och fick sedan ur sej att dom faktiskt inte riktigt vet hur stor nytta den gör.
Biverkningarna av medicinen är bla vallningar, flytningar ur underlivet,illamående, ökad risk för blodpropp mm. Det finns även en ökad risk för livmoderhalscancer. Sedan är jag besvärat medveten om att precis som med cellgifterna så är det en del biverkningar som inte är dokumenterade men som så många kvinnor pratar om och är drabbade av. Tex, exakt 14 dagar efter varje cellgiftsbehandling så fick jag ont i tänderna eller i tandfästena. Det ömmade i ett par tre dagar och jag hade besvär med att tugga. Jag talade om det för min cytosyrra men det hade dom aldrig hört talas om. Andra kvinnor har berättat om andra saker och jag är övertygad om att det var biverkningar av medicinen.
En del upplever faktiskt att det är så besvärande att dom helt enkelt slutar med medicinen. 5 år är lång tid och med depressioner, sömnlöshet och värk så är det kanske inte så lätt att se bortom dessa 5 år och trösta sej med att det "snart" är över. Med 5% mindre risk att få återfall och där det dessutom är klarlagt att medicinen gör mindre nytta ju längre man äter den så kan man ju ställa sej en viktig fråga.
Är det värt det?
Vad är livskvalité?
Ska jag leva och må bra så länge jag lever?,
eller ska livet vara en plåga som jag kanske inte orkar med?
Ja så mycket har jag bestämt. Börja med medicinen tänker jag. Sedan kommer det att bero på om jag får några biverkningar och i så fall vilka och hur besvärande de i såfall är.
Beslutet kan komma att omprövas.
Det ska nämligen va´ gött att leva.....
måndag 2 juni 2008
Kanske är det "min" sommar i år.
Ja inte blir det mycket tid vid datorn nu när sommaren har kommit för fullt. Det är så skönt att vara ute både på dagarna och kvällarna. Håller mej ganska mycket i skuggan för att skydda mina strålade områden, åtminstone tycker jag det, men sedan när kvällen kommer så är jag ändå röd bak i nacken och uppevid halsen. Jag har aldrig gillat t-shirtar speciellt mycket. Går helst i linne och toppar när det är varmt. Tänkte att om jag håller mej i skuggan ska det gå bra men det räcker med tio minuter i solen så bränner det där jag har strålats. Bröstet skyddas naturligt av protesen och bh-n och linnet uppe på det. Ska köpa någon kräm med solskyddsfaktor 5o så kanske det går bättre.
Tre kvällar nu så har jag åkt ner till mitt smultronställe vid Vätterns strand. I lördags tog jag premiärdoppet. Helt underbart och inte alls så kallt som jag trodde. Har cyklat dit och det är ca 6 km fram och tillbaka. Var osäker på om hur min kondition var och om jag skulle orka men det gick jättebra. Det var faktiskt bara en enda kroppsdel som tog stryk.*L* När jag cyklade hem igår fick jag nästan stå och trampa hela vägen. Idag fick gumpen vila och jag och en grannkompis åkte bil dit istället. Att man kan få så ont. Tycker att jag har så mycket fläsk som borde skydda;=)
En annan sak har hänt som är helt otrolig. En kvinnan mailade mej för en tio dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges television. Hon har läst min blogg. Dom håller på att göra en programserie som ska sändas i tv. Den ska handla om hur man kan nå ut på internet och hur man kan använda internet på det sättet som jag har gjort.
Mitt bloggande har ju faktiskt fyllt en enormt stor funktion för mej under min cancerresa. Jag har bloggat av mej min oro, alla mina tankar och känslor. Jag har gråtit när jag har skrivit. Jag har bloggat i glädje när jag har mått bra. Jag har skapat mej ett kontaktnät och en kommunikation med andra människor. Dels genom alla som har kommenterat min blogg och som har peppat och stöttat mej. Dels genom att dela vardagen, glädje och sorg med alla de andra som har bloggat om sin cancer.
I och med att jag lever ensam och har min familj långt borta så är det bloggen och internet som alltid har funnits där för mej. Dag som natt. Vardag som helg i ur och skur.
Forskningen säjer att de som har ett stort socialt nätverk och sin familj runt omkring sej har lättare att klara cancerbehandlingen och har en högre överlevnad i cancer. Jag har inte haft det där. Jag har varit tvungen att klara det på ett annat sätt. Visst jag har vänner. Jag har flera otroliga grannar som är mer vänner än grannar.
Men när man mår som sämst så orkar man inte alltid att be någon att hålla en i handen eller torka en i pannan. Det är svårt att blotta sej när man känner sej som ett levande lik, för andra människor än familjemedlemmar eller en väldigt nära vän. Bloggen har alltid funnits där precis som forumet för cancertjejer. Bloggen och forumet har hållit mej i handen när det har varit som värst. Bloggen och forumet har alltid haft tid. Dom har aldrig varit trötta, upptagna eller någon annanstans.
Det har alltid funnits någon som har stöttat mej. Människor som aldrig har träffat mej i verkliga livet har läst min blogg har engagerat sej och peppat mej för att jag ska må bra. Likaså på forumet.
Människor har känt min smärta och sträckt ut sin hand i det svåra. Människor har glatt sej med mej i de ljusa stunderna.
Så genom dessa kontaktnät har jag skapat en ventil. En ventil som har gjort att jag har tagit mej igenom det här. En ventil som har gjort att jag har orkat. En ventil mot livet.
I och med det så har jag ju aldrig varit ensam.
Det är ganska fantastiskt!
Detta ska det alltså göras ett reportage om. På onsdag kommer det två kvinnor från Sveriges television. Dom ska vara med mej hela dagen. Filma och intervjua mej. Alltihop kommer att klippas ner till ett reportage på 6-7 min som kommer att visas i en programserie som kommer att göras för utbildningradion. När det sänds vet jag inte än.
Det är både spännande och nervöst. Framförallt känns det lite overkligt. Vet inte om jag vågar se mej själv på tv.
Som om inte det skulle räcka så är jag kallad för en ytterligare intervju på journalistlinjen på onsdag. Jag kommer i samband med den få besked om jag är antagen eller inte. Snacka om att få till det på en och samma dag. De från tv kommer vid tiotiden på förmiddagen och stannar till sena eftermiddagen. Intervjun är kl 13. Först tänkte jag att dom kunde få följa med och filma men det blir nog för mycket för nervösa mej, så det är nog bättre att dom får en liten lunchpaus när jag är på skolan.
Är det någon som förstår att det är lite svårt med nattsömnen just nu?
Upprepade gånger under dagen och mina sömnlösa timmar så säjer jag till mej själv. Det blir bra. Det får bli som det blir. Jag gör det jag ska och kan inte göra mer än så. Livet är mitt, här och nu. Vad som än händer så har jag gjort så gott jag kan. Och om det inte går riktigt min väg så har jag alltid lärt mej något. Jag har utvecklats inför mina resterande år i mitt liv, och det är gott nog.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
Tre kvällar nu så har jag åkt ner till mitt smultronställe vid Vätterns strand. I lördags tog jag premiärdoppet. Helt underbart och inte alls så kallt som jag trodde. Har cyklat dit och det är ca 6 km fram och tillbaka. Var osäker på om hur min kondition var och om jag skulle orka men det gick jättebra. Det var faktiskt bara en enda kroppsdel som tog stryk.*L* När jag cyklade hem igår fick jag nästan stå och trampa hela vägen. Idag fick gumpen vila och jag och en grannkompis åkte bil dit istället. Att man kan få så ont. Tycker att jag har så mycket fläsk som borde skydda;=)
En annan sak har hänt som är helt otrolig. En kvinnan mailade mej för en tio dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges television. Hon har läst min blogg. Dom håller på att göra en programserie som ska sändas i tv. Den ska handla om hur man kan nå ut på internet och hur man kan använda internet på det sättet som jag har gjort.
Mitt bloggande har ju faktiskt fyllt en enormt stor funktion för mej under min cancerresa. Jag har bloggat av mej min oro, alla mina tankar och känslor. Jag har gråtit när jag har skrivit. Jag har bloggat i glädje när jag har mått bra. Jag har skapat mej ett kontaktnät och en kommunikation med andra människor. Dels genom alla som har kommenterat min blogg och som har peppat och stöttat mej. Dels genom att dela vardagen, glädje och sorg med alla de andra som har bloggat om sin cancer.
I och med att jag lever ensam och har min familj långt borta så är det bloggen och internet som alltid har funnits där för mej. Dag som natt. Vardag som helg i ur och skur.
Forskningen säjer att de som har ett stort socialt nätverk och sin familj runt omkring sej har lättare att klara cancerbehandlingen och har en högre överlevnad i cancer. Jag har inte haft det där. Jag har varit tvungen att klara det på ett annat sätt. Visst jag har vänner. Jag har flera otroliga grannar som är mer vänner än grannar.
Men när man mår som sämst så orkar man inte alltid att be någon att hålla en i handen eller torka en i pannan. Det är svårt att blotta sej när man känner sej som ett levande lik, för andra människor än familjemedlemmar eller en väldigt nära vän. Bloggen har alltid funnits där precis som forumet för cancertjejer. Bloggen och forumet har hållit mej i handen när det har varit som värst. Bloggen och forumet har alltid haft tid. Dom har aldrig varit trötta, upptagna eller någon annanstans.
Det har alltid funnits någon som har stöttat mej. Människor som aldrig har träffat mej i verkliga livet har läst min blogg har engagerat sej och peppat mej för att jag ska må bra. Likaså på forumet.
Människor har känt min smärta och sträckt ut sin hand i det svåra. Människor har glatt sej med mej i de ljusa stunderna.
Så genom dessa kontaktnät har jag skapat en ventil. En ventil som har gjort att jag har tagit mej igenom det här. En ventil som har gjort att jag har orkat. En ventil mot livet.
I och med det så har jag ju aldrig varit ensam.
Det är ganska fantastiskt!
Detta ska det alltså göras ett reportage om. På onsdag kommer det två kvinnor från Sveriges television. Dom ska vara med mej hela dagen. Filma och intervjua mej. Alltihop kommer att klippas ner till ett reportage på 6-7 min som kommer att visas i en programserie som kommer att göras för utbildningradion. När det sänds vet jag inte än.
Det är både spännande och nervöst. Framförallt känns det lite overkligt. Vet inte om jag vågar se mej själv på tv.
Som om inte det skulle räcka så är jag kallad för en ytterligare intervju på journalistlinjen på onsdag. Jag kommer i samband med den få besked om jag är antagen eller inte. Snacka om att få till det på en och samma dag. De från tv kommer vid tiotiden på förmiddagen och stannar till sena eftermiddagen. Intervjun är kl 13. Först tänkte jag att dom kunde få följa med och filma men det blir nog för mycket för nervösa mej, så det är nog bättre att dom får en liten lunchpaus när jag är på skolan.
Är det någon som förstår att det är lite svårt med nattsömnen just nu?
Upprepade gånger under dagen och mina sömnlösa timmar så säjer jag till mej själv. Det blir bra. Det får bli som det blir. Jag gör det jag ska och kan inte göra mer än så. Livet är mitt, här och nu. Vad som än händer så har jag gjort så gott jag kan. Och om det inte går riktigt min väg så har jag alltid lärt mej något. Jag har utvecklats inför mina resterande år i mitt liv, och det är gott nog.
I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)