Dom säjer att jag har cancer

Med en djup ilning av glädje!!!

2009-08-25T19:43:00.004+02:00

Och så kom det då...äntligen. Det sista beskedet i en rad av undersökningar.

Bästa...

Jag har glädjen att meddela att skiktröntgen utav bröstkorgen 090806 inte visade några tecken till cancer.
Ej heller finns det några tecken till skelettförändringar som kan förklara smärtan du erfarit.
Möjligen kan smärtorna bero på att det blivit något försämrad genomblödning i det tidigare strålade området.
Eftersom smärtorna lyckligvis inte orskas av cancer så återremiterar jag dig till din distriktsläkare som jag ber fortsättningsvis hjälpa dig med att lindra dina smärtor.

And life goes on......

I am Bea today..
I was Bea yesterday..
And in the future i´m going to be Bea...

Tack som fan....;)

I min trädgård växer det rosor...

2009-07-06T11:55:00.003+02:00

Ont i bröstkorgen på vänster sida. Ingen långvarig smärta, bara ca 14 dagar nu. Så intensiv smärta igår. Kunde inte dra djupa andetag. Ville verkligen inte till läkaren men var tvungen att ringa akuten med ilskna tårar sprutande ur mina ögon.

För mig bestod ilskan i att jag kanske inte skulle kunna jobba på ett tag. Hade faktiskt inte en enda cancertanke i huvudet. Men, men...det planterade läkaren på några sekunder. Cancerfröet...

Remiss till skelettscint för att vara på den säkra sidan, som han sa.
Hålla i mobilen för uppringning av vårdcentralen. Prover...väntan..
Det kan vara något så enkelt som en muskelinflammation. Har ett städvik över sommaren på ett hotell. Hårt fysiskt arbete.

Ja köper det. Jag köper muskelinflammationen. Inte tänker jag ge näring åt det där illvilliga envisa fröet. Aldrig.

Som en ironisk uppmuntrande röst från det friska livet, eller hur man nu ska tolka det, ringde de från plastiken idag. Ett nytt bröst står på min väntelista. Inte cancer. Hur som helst så sa jag inget om allt det här till sköterskan.

Ja sa inget...eftersom min smärta kommer ifrån en simpel härlig och alldeles underbar muskelinflammation.

Jävla Cancer...att du inte kan ge dig

2009-03-22T13:52:00.003+01:00

Ja idag öppnar jag bloggen igen. Inte för min skull. Inte för att jag har fått ett återfall.
Men för min syster.
Min Bc-syster Pysan...
Smärtar mig så mycket Pys...
Att läsa om att cancern åter har invaderat din kropp gör att skräcken tar tag i mig.
Borrar sig ner i min kropp och i min själ men djupa vassa klor.
Ge den jäveln Pys. Slå tillbaka och ge Herr cancer sitt livs match.
För det här ska du fixa vännen.
Du är starkare än honom....
Snälla....

I am Bea today!
I was Bea yesterday..
And in the future i´m going to be Bea!

Här kommer den!

2008-07-24T00:24:00.001+02:00

http://enjoythepoweroflife.blogspot.com/

Tänk att denna dagen skulle komma

2008-06-27T21:04:00.014+02:00

Jag insåg inte att när jag skrev mitt förra inlägg, var det mitt avslut på denna blogg. Men allt eftersom dagarna har gått har detta beslut fått fäste.

När jag fick mitt bröstcancerbesked för snart ett år sedan sökte jag i min djupa förtvivlan och i svarta dödstankar efter andra cancerbloggar. Jag hittade då några stycken som jag läste med stort intresse. Jag ville veta hur man mår när man har cancer. Jag ville veta allt om behandlingar. Jag törstade efter kunskap om hur livet kan vara när man är cancersjuk. Jag hoppade över allt i dessa bloggar som inte handlade om cancer. För mej just då, så var det bara cancer som existerade i mitt liv. En del bloggar grät jag när jag läste. Det slutade inte alltid så bra. Andra gick igenom sina behandlingar och blev friska. Jag fann mycket tröst i dessa bloggar.

Så tog jag beslutet att skapa en egen cancerblogg. Den skulle i mesta möjliga mån handla om cancer. Jag ville inte skriva så mycket om mina andra intressen och vad som hände i mitt liv. Jag ville skriva min blogg på det sättet som jag trodde att andra som just har fått cancerbeskedet kunde finna intresse i. Alltså cancer och inte så mycket annat.

Efter hand utvecklade jag ett annat intresse för cancerbloggar. Jag levde med i dessa personers hela värld. Inte bara cancervärlden. Det blev som min egen lilla familj. Det har jag ju skrivit om innan. Hur mycket dessa personer (ni) har betytt och betyder för mej.

Sedan fann jag att bloggandet var ett alldeles utmärkt verktyg att använda för att får ur mej oro smärta och sorg. Stödet jag har fått har betytt så mycket att jag har svårt att sätta ord på det.

Lite sorgligt känns nu detta beslut. Lite otäckt också. Detta har ju varit ett av mina sätt att handskas med verkligheten runt min sjukdom.
Jag är inte rädd för återfall. Däremot så lever jag med hotet som realitet. Det KAN hända. Jag tänker leva mitt liv som om det vore en omöjlighet. Jag har gått igenom en tuff behandling. Jag har ingen cancer längre. Då tänker jag också leva som om cancern vore borta för alltid. Tankar runt cancern kommer ofta men de finns inte där 24 timmar om dygnet längre. Livet går faktiskt vidare. Om den dagen skulle komma och jag får ett eventuellt återfall då är det så, och då får jag ta nya tag i allt runt omkring sjukdomen. Nu ska jag leva!
Skulle det som inte får ske, ske. Då återuppstår denna blogg. Därför låter jag den ligga kvar.

Eftersom jag älskar att skriva så finns tankarna på att starta en ny blogg med ett annat innehåll. Vet inte just nu hur den bloggen ska komma att se ut. När behovet uppstår igen så kommer ideérna.

Jag vill tacka er alla som har följt mej på denna resa. Stort tack till er! Till "mina" andra bloggande Bc-systrar, som nästan alla är färdiga med sina behandlingar, vill jag säja. Skit nu cancern på näsan;=) Nu börjar resten av våra liv. Nu har det varit elände så det räcker. Nu sträcker vi på oss och lever i stora mått.

Jag blir glad om denna blogg kan vara till någon nytta för nydiagnostiserade bröstsystrar. Hoppas ni finner lika mycket stöd i denna bloggen som jag har funnit i andra kämpande cancersystrars bloggar.
Skulle någon av någon anledning vilja kontakta mej så går det bra att mejla mej via länken som finns, om man klickar på,"Om mej". Längst ner till vänster på sidan.

Lev!
Bara för idag.
Gårdagen är förbrukad.
Om morgondagen vet du intet.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea

(Tack till Tisavännen som skapade mitt alldeles egna motto)

Till Herr Cancer

2008-06-17T12:35:00.007+02:00

För ungefär ett år sedan kom du och tog min kropp i besittning. Jag visste inte då att det var du, även om jag hade mina aningar. När din identitet var avslöjad var karusellen igång och inget har sedan dess blivit riktigt sej likt.
Alltså, så himla fräckt. Hur kunde du ockupera min kropp på det viset. Som en parasit har du snyltat på min egendom. Envist har du sugit dej fast. Spridit dina tentakler inte bara där mitt bröst har suttit.
Ånej,det räckte inte med det. Du har orsakat mej håravfall, svampinfektioner värk och andra oinbjudna åkommor. Men det allra värsta är nog att du infekterade mina tankar och därmed fick fritt spelrum både dag som natt.

Men du! Nu räcker det. Nu ska du ut. Jag kan med 100% säkerhet säja att jag aldrig vill se dej igen. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som jag är på just det. Ge dej av! Gå nu och kom aldrig, aldrig åter. Min kropp och mina tankar är mina. Du har snyltat nog nu.
Jag vet, jag vet. Tjata inte. Du tog med dej en del positiva saker. Du fick mej faktiskt att vakna upp och inse att livet inte är något man ska ta för givet. Du gav mej en "spark i baken" och för det är jag innerligt tacksam.
Jag lovar att jag ska förvalta den kunskapen väl, varje dag i resten av mitt liv. Som en blomma ska jag vårda mej själv för att växa och bli något vackert.
Insikten var smärtsam och uppvaknandet du gav mej var brutalt. Men nu har du gett mej allt vad du kan ge och jag har gett dej ett år av mitt liv. Det får faktiskt räcka. Nu väljer jag att gå vidare utan dej.

Så farväl, min oönskade kroppsockupant.
Hos mej är du aldrig mer välkommen.

Cancer, cancer cancer (skitcancer!)

2008-06-15T16:40:00.012+02:00

Nu har jag ätit Novladex i 4 dagar. Än känner jag inga kroppsliga biverkningar. Däremot satte det igång cancertankarna igen. Just nu känns det som om jag är fjättrad vid cancern i 5 år framåt. Att varje morgon ta denna medicinen gör mej på dåligt humör. Att dessutom veta att den kanske inte gör någon nytta känns ännu sämre.
Jag känner mej som en fånge på något vis. Efter strålningen kändes det så bra att behandlingarna var över. Nu står jag inför den behandlingen som kommer att ta allra längst tid.

Dessutom är man "utslängd" från sjukvården. När jag ringer dom för att fråga om något så får jag till svar: Nej du hör inte hit längre. Nu ska du ringa dit och dit och dit.
Missförstå mej inte. Jag är överlycklig att slippa alla sjukhusbesök. Men förrut var man så otroligt övervakad. Eftersom besöken var så täta så kunde jag spara dagens fråga till morgondagen eller nästa dag. Medan jag klädde på mej efter en strålningsbehandling kunde jag slänga ur mej min fråga och få ett snabbt svar. Det fanns ju sjukhuspersonal runt mej varje dag då.
Nu är jag bokad för återbesök i augusti. Jösses, jag kanske glömmer vägen och inte hittar dit;=)

Efter strålningen blev jag "anticancer". Behandling klar. Cancer borta. Cancer aldrig komma åter. Nu har jag åter cancer som en irriterande inneboende.
Nåväl. Jag tror nog att dessa cancertankar kommer att försvinna när det blir vardag med den nya medicinen. Åtminstone om jag får vara biverkningsfri.

Mycket gnäll för väldigt lite egentligen. Skönt att få lufta mina tankar lite i allafall.
Om jag skulle ta och vara glad för att jag faktiskt lever i stället. Jo, det är jag. Väldigt glad och väldigt tacksam.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea

Vi har alla styrkan när den krävs

2008-06-09T20:50:00.005+02:00

Vi känner ej vår rätta längd

förrän vi ombeds resa oss

Om vi är skapta som vi ska

når vi ända upp i skyn.

Emely Dickinson

Det ska va´gött att leva...

2008-06-05T23:20:00.004+02:00

Ja inte var det lätt att ha en kamera två meter framför ansiktet i flera timmar igår. Dom började filma strax efter tio på förmiddagen och åkte kl fem på eftermiddagen. Kameran var inte på hela tiden men inte långt ifrån. Det var både roligt och jobbigt. När kl närmade sig fem sa jag ifrån att nu räckte det minsan. Någon skådespelarådra har jag inte och efter en massa omtagningar så blir det ganska påfrestande. Men det var två jättetrevliga kvinnor, duktiga på sitt jobb så jag hoppas på att det ska bli ett bra reportage. Det kommer att sändas i tv någon gång i september. Det är ett program med utbildningsradion och dom brukar väl sända på ettan om jag inte har fel för mej. Något närmare datum än så kommer jag INTE att återkomma om. Det känns väldigt nervöst för självkritisk är ju inte ett dugg svårt att vara.

Men!!!

JAG KOM IN PÅ JOURNALISTLINJEN!!!

Kan nästan inte tro att det är sant. Blev intervjuad en kort stund på skolan om vad jag har för intressen. Vad jag läser för tidningar mm. Då kom dom orden så gärna ville höra men faktiskt inte vågat tro. Jo men, du är antagen.
Lycka i stora mått. Det var faktiskt så tårarna kom.
Tänk.... Lilla jag... Ska läsa till journalist. Är det verkligen sant.

Som bekräftelse på att jag inte hade drömt altihop så kom det ett brev från skolan idag.
Grattis du har kommit in på journalistlinjen. Ingen dröm alltså, utan ren sann verklighet. Brevet ligger framme på köksbordet och jag går och tittar på det varje gång jag går förbi.
Nu ska jag bara kontakta CSN om ett studielån. Hoppas att det inte blir några problem. För pengar måste jag ju ha om jag ska kunna leva, så nu är det ekonomin det hänger på. Ska ringa dom på måndag så får vi se.
Hoppas att ni som läser gör som jag. Håller tummar och tår att det ska gå vägen och att jag får ett lån.

Det blev inget läkarebesök utan jag blev uppringd av min onk på telefon. Jag ska börja med antisöstrogenbehandling i nästa vecka. Preparatet heter Novaldex. Detta preparat ska alltså motverka återfall i cancern. Jag frågade onken med exakt hur många % risken skulle minska och han svarade, med ca 5%. Han sa det lite svävande och fick sedan ur sej att dom faktiskt inte riktigt vet hur stor nytta den gör.

Biverkningarna av medicinen är bla vallningar, flytningar ur underlivet,illamående, ökad risk för blodpropp mm. Det finns även en ökad risk för livmoderhalscancer. Sedan är jag besvärat medveten om att precis som med cellgifterna så är det en del biverkningar som inte är dokumenterade men som så många kvinnor pratar om och är drabbade av. Tex, exakt 14 dagar efter varje cellgiftsbehandling så fick jag ont i tänderna eller i tandfästena. Det ömmade i ett par tre dagar och jag hade besvär med att tugga. Jag talade om det för min cytosyrra men det hade dom aldrig hört talas om. Andra kvinnor har berättat om andra saker och jag är övertygad om att det var biverkningar av medicinen.

En del upplever faktiskt att det är så besvärande att dom helt enkelt slutar med medicinen. 5 år är lång tid och med depressioner, sömnlöshet och värk så är det kanske inte så lätt att se bortom dessa 5 år och trösta sej med att det "snart" är över. Med 5% mindre risk att få återfall och där det dessutom är klarlagt att medicinen gör mindre nytta ju längre man äter den så kan man ju ställa sej en viktig fråga.

Är det värt det?
Vad är livskvalité?
Ska jag leva och må bra så länge jag lever?,
eller ska livet vara en plåga som jag kanske inte orkar med?

Ja så mycket har jag bestämt. Börja med medicinen tänker jag. Sedan kommer det att bero på om jag får några biverkningar och i så fall vilka och hur besvärande de i såfall är.
Beslutet kan komma att omprövas.

Det ska nämligen va´ gött att leva.....

Kanske är det "min" sommar i år.

2008-06-02T22:23:00.008+02:00

Ja inte blir det mycket tid vid datorn nu när sommaren har kommit för fullt. Det är så skönt att vara ute både på dagarna och kvällarna. Håller mej ganska mycket i skuggan för att skydda mina strålade områden, åtminstone tycker jag det, men sedan när kvällen kommer så är jag ändå röd bak i nacken och uppevid halsen. Jag har aldrig gillat t-shirtar speciellt mycket. Går helst i linne och toppar när det är varmt. Tänkte att om jag håller mej i skuggan ska det gå bra men det räcker med tio minuter i solen så bränner det där jag har strålats. Bröstet skyddas naturligt av protesen och bh-n och linnet uppe på det. Ska köpa någon kräm med solskyddsfaktor 5o så kanske det går bättre.

Tre kvällar nu så har jag åkt ner till mitt smultronställe vid Vätterns strand. I lördags tog jag premiärdoppet. Helt underbart och inte alls så kallt som jag trodde. Har cyklat dit och det är ca 6 km fram och tillbaka. Var osäker på om hur min kondition var och om jag skulle orka men det gick jättebra. Det var faktiskt bara en enda kroppsdel som tog stryk.*L* När jag cyklade hem igår fick jag nästan stå och trampa hela vägen. Idag fick gumpen vila och jag och en grannkompis åkte bil dit istället. Att man kan få så ont. Tycker att jag har så mycket fläsk som borde skydda;=)

En annan sak har hänt som är helt otrolig. En kvinnan mailade mej för en tio dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges television. Hon har läst min blogg. Dom håller på att göra en programserie som ska sändas i tv. Den ska handla om hur man kan nå ut på internet och hur man kan använda internet på det sättet som jag har gjort.

Mitt bloggande har ju faktiskt fyllt en enormt stor funktion för mej under min cancerresa. Jag har bloggat av mej min oro, alla mina tankar och känslor. Jag har gråtit när jag har skrivit. Jag har bloggat i glädje när jag har mått bra. Jag har skapat mej ett kontaktnät och en kommunikation med andra människor. Dels genom alla som har kommenterat min blogg och som har peppat och stöttat mej. Dels genom att dela vardagen, glädje och sorg med alla de andra som har bloggat om sin cancer.
I och med att jag lever ensam och har min familj långt borta så är det bloggen och internet som alltid har funnits där för mej. Dag som natt. Vardag som helg i ur och skur.

Forskningen säjer att de som har ett stort socialt nätverk och sin familj runt omkring sej har lättare att klara cancerbehandlingen och har en högre överlevnad i cancer. Jag har inte haft det där. Jag har varit tvungen att klara det på ett annat sätt. Visst jag har vänner. Jag har flera otroliga grannar som är mer vänner än grannar.
Men när man mår som sämst så orkar man inte alltid att be någon att hålla en i handen eller torka en i pannan. Det är svårt att blotta sej när man känner sej som ett levande lik, för andra människor än familjemedlemmar eller en väldigt nära vän. Bloggen har alltid funnits där precis som forumet för cancertjejer. Bloggen och forumet har hållit mej i handen när det har varit som värst. Bloggen och forumet har alltid haft tid. Dom har aldrig varit trötta, upptagna eller någon annanstans.

Det har alltid funnits någon som har stöttat mej. Människor som aldrig har träffat mej i verkliga livet har läst min blogg har engagerat sej och peppat mej för att jag ska må bra. Likaså på forumet.
Människor har känt min smärta och sträckt ut sin hand i det svåra. Människor har glatt sej med mej i de ljusa stunderna.
Så genom dessa kontaktnät har jag skapat en ventil. En ventil som har gjort att jag har tagit mej igenom det här. En ventil som har gjort att jag har orkat. En ventil mot livet.

I och med det så har jag ju aldrig varit ensam.
Det är ganska fantastiskt!

Detta ska det alltså göras ett reportage om. På onsdag kommer det två kvinnor från Sveriges television. Dom ska vara med mej hela dagen. Filma och intervjua mej. Alltihop kommer att klippas ner till ett reportage på 6-7 min som kommer att visas i en programserie som kommer att göras för utbildningradion. När det sänds vet jag inte än.
Det är både spännande och nervöst. Framförallt känns det lite overkligt. Vet inte om jag vågar se mej själv på tv.

Som om inte det skulle räcka så är jag kallad för en ytterligare intervju på journalistlinjen på onsdag. Jag kommer i samband med den få besked om jag är antagen eller inte. Snacka om att få till det på en och samma dag. De från tv kommer vid tiotiden på förmiddagen och stannar till sena eftermiddagen. Intervjun är kl 13. Först tänkte jag att dom kunde få följa med och filma men det blir nog för mycket för nervösa mej, så det är nog bättre att dom får en liten lunchpaus när jag är på skolan.
Är det någon som förstår att det är lite svårt med nattsömnen just nu?

Upprepade gånger under dagen och mina sömnlösa timmar så säjer jag till mej själv. Det blir bra. Det får bli som det blir. Jag gör det jag ska och kan inte göra mer än så. Livet är mitt, här och nu. Vad som än händer så har jag gjort så gott jag kan. Och om det inte går riktigt min väg så har jag alltid lärt mej något. Jag har utvecklats inför mina resterande år i mitt liv, och det är gott nog.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Energi

2008-05-28T21:31:00.011+02:00

Resan till Norge var fantastisk. Att äntligen få se hur Norrbaggan bor och att få komma hemifrån var precis vad jag behövde. Vi var 3 st som åkte. Vi har jobbat alla 4ihop på samma arbetsplats och det var roligt att komma iväg tillsammans. Tågresan var ganska lång men på ett sätt var det skönt att bara sitta och slappa och prata lite medans ett otroligt vackert landskap gled förbi. Det är verkligen rätt tid att åka nu när våren har fullkomligt exploderat ute. När vi sedan satt på bussen på väg från Oslo hem till Norrbaggan fick vi verkligen se det Norge som är så vackert. Svindlande landskap med höga berg och djupa fjordar allt i ett glittrande solsken

Tack för allt Norrbaggan Jag kommer snart igen.

Här hemma går jag och väntar på en läkartid angående min antihormonbehandling.Dom skulle ha hört av sej från onkologen i förra veckan. Jag borde verkligen ha ringt och stött på dom för att komma igång. Men samtidigt som det är viktigt att komma igång så fort som möjligt så är det så himla skönt att slippa alla sjukhusbesök. Jag vill faktiskt inte ha med sjukvården att göra just nu. Men men... Jag ska (suck) ringa imorgon. Kanske har jag fallit bort i deras papper och det ligger väl på mitt ansvar att se till att hålla cancern borta.

Idag har jag tagit ett stort steg. Jag har funderat länge och väl nu när jag har gått hemma sjukskriven. Funderat på vad jag vill göra nu när jag har bestämt mej för att inte jobba som undersköterska längre. Jag trivdes verkligen inte med mitt jobb innan jag blev sjuk och skulle precis göra ett arbetsplatsbyte när jag blev sjuk. Nu sprack allt det där och jag har inte riktigt vetat åt vilket håll eller riktning jag skulle gå. Tankarna har mognat mer och mer.
Jag älskar ju att skriva och fick förmånen att göra ett reportage i min bröstcancerförenings tidning. Det där var så roligt och när jag såg att jag faktiskt kunde + min längtan att få skriva, gjorde att jag beslöt mej att söka in på journalistlinjen.
Kanske kommer jag inte in. Kanske får jag inte ihop ekonomin. Inget av det där vet jag än men bara att ta steget att söka in ville jag göra. Jag har många år kvar på arbetsmarknaden än och jag vill åtminstone försöka att styra mitt liv mot något som jag verkligen ser fram emot. Livet är alldeles för kort för att bara låta det rinna förbi.
Så vi får se.
Spännande är det i alla fall.

NORRBAGGAN! HERE I´LL COME!!!

2008-05-22T21:02:00.004+02:00

Imorgon bär det iväg. Imorgon åker jag till Norge. Till den personen som har stått bredvid mej genom den här cancerresan till 100%
Trots avståndet har hon alltid funnits nära mej.
Hon har lyssnat på mej i glädje och sorg. Hon har hört mej gråta och hon har fått mej att skratta.

Hon har funnits där för mej.

Och det ska du veta min kära älskade "Norrbaggga! I vått och torrt så kommer jag alltid finnas här för dej. Precis som du har funnits där för mej.

There´s no need to complicate....Our time is short.

2008-05-21T13:23:00.003+02:00

Det funkar! Tänk vilken förmåga musik har för att kropp och själ ska må bättre.
Så här kommer det mer......

Vad hade jag gjort utan er?

2008-05-18T14:16:00.006+02:00

När allting känns eländigt frestas man lätt att tro att det inte finns något som kan muntra upp en. Hur skulle det gå till? Men så finns musiken. Musik man kan gråta till men även musik som man inte kan bli annat än glad när man hör. Jag behöver själv peppas just nu och då rycker musiken upp mej till en nivå där jag känner mej så pass glad att jag orkar göra dom sakerna jag kanske inte skulle orkat annars. Jag får energi. Det här är en sådan låt. Det går bara inte att deppa till den.

Jag tillägnar den alla mina bloggande cancersystrar. Jag kommenterar inte era bloggar så mycket längre men jag läser dom VARJE dag. Allihopa. Vi delar det här i vått och torrt. Så är det bara.

Nina.
Ge inte upp! Det är tungt nu men det finns ett slut. Skiten är snart över. Sjung så mycket du orkar. Trot eller ej men det lindrar en liten stund.

Christel.
Heja på. Du har också kommit långt. Förresten tror jag Mimmi är med i videon.

Lena.
Bloggsyster som gick igenom sin behandling paralellt med mej. Hoppas att du har det riktigt härligt.

Josefin. Som går mot strålande tider. Dina bilder är så vackra att man blir tårögd.

Helena.
Som också har gått igenom sin behandling. Så många kloka ord jag läst i din blogg.

Maria.
Din blogg är stolt stark och vacker.

Pysan
Soulsister
Humle o Dumle
Char-Lott
Ni var mina föregångare i vars bloggar jag finner och har funnit så mycket stöd i. Era bloggar visar på att livet faktiskt går vidare.

Tintomara och Tilten.
Som inte finns bland oss längre. Ni har det bra nu. Lugn och ro. En vacker värld utan cancer. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Sist men inte minst vill jag nämna Mette och KittyR som inte själva är drabbade men som står bredvid och det är nog så svårt.

Tillbaka till MITT liv och MIN verklighet

2008-05-16T09:51:00.007+02:00

Efter denna tuffa cancerbehandling som pågått sedan operationsdagen de 13/8 07, tappade jag helt plötsligt fotfästet.
Jag borde ju vara glad och tacksam för att behandlingarna är över men jag är bara så trött. Trött på allt. Inget känns roligt. Det är bara så tungt.

Det har snurrat på så länge, som en hysterisk karusell och det enda jag har kunnat tänka och fokusera på var att ta mej igenom behandlingarna. Jag satte mitt vanliga vardag åt sidan och gjorde det jag måste. Det som jag hade fått order om att göra. Det handlar inte om att vara duktig i sådana här lägen. Det handlar om att göra det. Vare sej man vill eller inte. Jag hade ju inget val. Det handlar om liv eller död. Varsågod och välj!

Nu är det som sagt tungt och jobbigt och det livet och de bekymmer som jag någonstans la på hyllan den 2/8 07 då jag fick min diagnos, måste jag ta itu med.
Jag gör det med denna fantastiska sång. Den borde vara lika viktig som morgonkaffet varje dag.
För alla!

Så lyssna och njut och framför allt KÄNN!

Tack Anita och Sara för att ni finns och påminner mej om vem jag är.
Jag hade faktiskt nästan glömt bort det.

Cancer is a "Fools Overture"

2008-05-13T22:08:00.002+02:00

Fler systrar på cancerforumet har lämnat oss.

Vila...
Vila...
Vila i frid.

A bad day....

2008-05-12T18:29:00.001+02:00

Vissa dagar...
Nu förtiden...
Vet jag inte riktigt...
Vem jag är....

LA GRAND FINALE!

2008-05-07T11:28:00.023+02:00

Och det blev det verkligen. Under hela min strålningsperiod har jag haft samma personal. 4 st så underbara människor som har gjort det svåra så mycket enklare. Dom lugnade mej i början när jag tyckte att det var så obehagligt. Vi har skrattat, skojat och kramats. Det är dom som har gjort det uthärdligt att åka dit varje dag.

Idag när jag kom så hade dom lagt ut en röd matta i den lilla korridoren till strålningsrummet. När jag gick på den så stod dom och bildade en tunnel med armarna som jag gick igenom med tårarna strömmande nerför kinderna. När jag kom in i strålningsrummet så spelades Pretty Woman (walking down the street) på högsta volym ur högtalarna.
En av personalen är en man.(så trevligt) Vi kan kalla honom Manolito, dansade disco framför mej. En av tjejerna hoppade upp på behandlingsbänken och stod där och dansade. Jag tror de andra två blev så överraskade av Manolitos stripteaseliknande discodans att det enda som gick att göra var att gapskratta. Är väl bäst att tillägga att stripteasen endast sträckte sej upp till ett par bara knän. Att sedan Vackra Vera stod på behandlingsbänken och shejkade loss gjorde ju inte saken sämre. Oj, vad jag önskade att jag hade haft en videokamera.

Tack ni underbara söta! ni tog mej verkligen på sängen och gjorde denna dagen till en dag jag aldrig kommer att glömma. Det blev riktigt svårt att gå därifrån. Var tvungen att gå in på toaletten och gråta en skvätt. Dom som såg mej gå ifrån Onkhuset måste trott att jag hade fått ett mycket svårt besked. Rödgråten och snorig.

Mina tankar om hur det känns nu när jag flyger fri som fågeln, har inte hunnit landa i mej ännu. Just nu, är bara just nu.

Här kommer det några bilder som visar hur det ser ut, där jag har tillbringat 5 dagar i veckan i 5 veckor.

Där har jag alltså legat. Hela maskinen har snurrat runt vänster sida från ryggen upp till mitten av bröstkorgen. Jag har strålats i 5 fält. Maskinen börjar stråla mot baksidan av axeln för att sedan ändra läge 5 gånger upp mot vänster bröst. Den längsta strålningssekvensen var ungefär 40 sekunder. Man ser ingen stråle. Man känner ingenting. Allt man hör är ett ihållande pipande ljud när apparaten är igång.

Man ligger med armarna över huvudet och håller sej i dessa "pinnar". Inte för att trilla av sängen;=) Utan för att ligga helt stilla så att strålningen kommer exakt där den ska.

När behandlingen pågår går personalen ut. Man övervakas hela tiden från dessa skärmar. Skulle jag av någon anledning vilja bryta behandlingen så hade jag bara behövt vinka med ena handen så hade det synts på skärmen.

Aldrig har någon lagt ut en röd matta för mej att gå på tidigare. Idag hände det.

Rosen som ligger uppepå tavlan gav jag till dessa underbara människor. På skaftet sitter det en fjäril. Det får symbolisera min kärlek, men nu gör jag som fjärilen. Flyger min väg.
Den blev placerad över denna vackra tavla. Det känns bra att en liten bit av mej kommer att finnas kvar där. Hoppas personalen minns mej på samma sätt som jag kommer att minnas dom. Med glädje!

The FINAL countdown!

2008-05-06T14:02:00.001+02:00

1 STRÅLNING KVAR!!!

Countdown

2008-05-05T18:42:00.005+02:00

I flera dagar nu har jag gått och svettats med buffen på huvudet.
När jag insåg att det största anledningen var att bespara andra människor för att se mitt cancersnaggade huvud, för att skona deras mående, åkte den av. Deras tankar är deras och där får dom stanna.

Så skönt.... med vinden blåsande i min lilla stubb.

2 strålningar kvar

Fullt ös........ Nu bromsar jag.

2008-05-03T09:58:00.000+02:00

Förra helgen kände jag den komma krypande. Tröttheten. Envis som jag är så struntade jag i den. På måndagen åkte jag till strålningen 13,30. Sedan var det styrelsemöte på Moa-Lina (östergötlands bc förening) Har ju blivit invald där som suppleant. Mötet höll på i 3 timmar. Kl blev 20,30 innan jag var hemma. Kommande dagar rullade på i samma takt. Strålning varje dag. Läkarbesök. Norrbaggan kom från Norge och vi var och shoppade en dag och hon och lilltösen kom hem till mej dagen efter. Marknad i torsdags som jag bara var tvungen att åka på. Jagar T-shirtar som ju är högre i halsen än vad toppar är. Jag är ordentligt röd nu av strålningen och solen får inte komma i kontakt med det området som är strålat. Promenader, 40 minuters envist flåsande på min crosstrainer. Det sjuka i det sammanhandet är nog att jag skulle ha svårt att orka 40 minuter när jag var frisk. Envis, envis, envis....
Som en maskin har jag ångat på och när jag väl har kommit hem så har jag lagt mej på soffan och somnat som en stock. Vaknat bara för att gå och lägga mej i sängen. Upp igen 6,30 och i väg till ännu en strålning. Vad som har hänt nu under strålningsbehandlingarna som inte har så många kroppsliga biverkningar om allt går som det ska, är att jag har dragit på mej en magkatarr. Småmolande värk och lite illamående. Kan bara äta jättelite så är jag proppmätt. Cellgifternas biverkningar satte sej i kroppen och strålningarnas biverkningar har satt sej i huvudet (psyket)
Men nu är det snart över. Endast 3 strålningar kvar. Så släpp fången loss. Det är vår!;=)

Det tog stopp när jag läste din kommentar Helena. Tack för den. Det var precis vad jag behövde. Då släppte jag tårarna och insåg ännu en gång att sviterna av behandlingarna får jag leva med ännu ett tag.
Så nu rinner trötthetens tårar nerför mina kinder men det känns faktiskt rätt skönt att tillåta mej att trycka på bromsen.
Jag får försöka ännu en gång med det som har varit det allra svåraste under sjukdomsresan. Förstå att jag har en allvarlig sjukdom. Acceptera att orken jag hade innan jag fick cancer tar lång, lång tid att få tillbaka.

För att lätta ännu mer på trycket så kommer det nu en rad med svordomar så känsliga läsare kan sluta läsa här.

Jävla förbannade Herr Cancer. Att du skulle vara så jävla omständig på så många sätt kunde jag aldrig ana. För din egen skull din skitstövel, våldta aldrig min kropp igen för jag kommer att se till att du döden kommer dö, för alltid. Jag hatar dej mer än något annat i detta liv, ditt egotrippade arsel!......

Så nu känns det lite bättre igen;=)

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea

När allt inte längre är bara cancer

2008-04-24T17:21:00.000+02:00

Behovet av att skriva har minskat för tillfället. Bloggen har varit ett jättebra verktyg för mej att bearbeta den här sjukdomstiden men nu känner jag att humöret och krafterna börjar återvända ordentligt och behovet av att skriva är inte lika stort just nu. Kanske kommer jag att skriva oftare kanske inte. Det får bli när det finns tid och lust. Jag ser det hur som helst som ett friskhetstecken. Nu har jag energi att prioritera andra saker i livet och det känns så himla bra.

Håret är nu ca 1 cm. Så fort det blir varmt nog så kommer jag att skippa huvudbonaderna. Jag bryr mej faktiskt inte om att folk stirrar. Ögonfransarna och ögonbrynen har inte satt fart att växa än men det kommer väl.

Jag är trött i den bemärkelsen som jag kallar normalt trött. Jag stiger upp 6,30 varje morgon. Åker till strålningen. När jag kommer hem vilar jag en stund ibland men nu är det faktiskt dagar när jag känner att det går ändå. Är ute mycket. Rör på mej, träffar människor igen. Jag vill saker igen. Det fanns en tid när jag verkligen inte kände för någonting. Jag ville inte träffa någon och jag orkade inte göra något. Det känns så skönt att den där mördande cellgiftströttheten är borta.
Den tog både på kropp och själ.

Var lite optimistisk i mitt förra inlägg och räknade fel angående strålningarna. Jag har 7 st kvar. Nästa vecka blir det bara 3 stycken gjorda. Det är ju 1:maj på torsdag så då blir det ingen. På fredag blir det också ledigt eftersom det är en klämdag. Så 3 st nästa vecka och 3 st veckan efter. Sedan är det klart.
Efter det ska ett blodprov tas för att bedöma om jag är i klimakteriet eller inte. Efter det blir det det läkarbesök angående antihormonbehandlingen som kommer att tas i tablettform i 5 år. Sedan återstår bara efterkontroller. Lite vidskeplig är jag ändå så när jag skriver det här så blir det med både peppar peppar ta i trä och för säkerhet skull spottar jag ett par gånger över axeln också;=)

Vår, Vår, Vår.....

2008-04-20T19:50:00.000+02:00

I fredags fick jag lite oväntade pengar. Har velat ha en crosstrainer länge och nu hade jag äntligen råd att köpa en. Den är perfekt att träna upp konditionen på samtidigt som man förbränner kalorier. Något lustigt har hänt med min kropp. Jag har aldrig haft problem att gå ner i vikt när jag tycker att kilona har blivit för många. Nu sitter dom värre än Karlssons klister. Nu hoppas jag att det ska gå att bli av med lite överflöd med hjälp av min nya kompis. Har placerat den strategist så jag ser tv:n eller kan lyssna på musik. Inte den vackraste saken att ha i ett vardagsrum men jag har ju ingen som stör sej på den. Endast katterna nosade förvånat och undrade vad jag hade släpat in.

Igår var jag hemma hos C. En härlig dag fast solen lyste med sin frånvaro. C är nyopererad. Har precis gjort en bröstrekonstruktion. Jag hänger fortfarande inte med en hel dag så med gott samvete kunde vi slappa i hennes friskhetsrum. Ett rum som hon har inrett efter operationen med allt man behöver för att må bra. Vi slappade en lång stund efter att ha varit ute i vårvädret. Hon på sängen och jag i en skön gungstol med tillhörande fotpall.

Idag har jag putsat köksfönstret. Har länge stört mej på det ihållande dimmiga vädret ute. Nu hade jag orken att putsa bort dimman. Tänk vad glad man kan bli av nyputsade fönster.

Imorgon är det vardag igen och dags för strålning nr 15. Det är inte klokt vad fort det går. Visst är det lite jobbigt att åka varje dag men hellre det än de långa, långa månaderna med cellgifterna.

Om en stund ska jag se Pretty Woman. Har sett den massor med gånger men det finns ju en karl i den filmen som man inte kan se för mycket av. Tänk om han kunde ta vägen förbi mitt nyputsade fönster i sin vita limousine...

Det sista man får ge upp är ju hoppet....

Snart är jag där!

2008-04-17T21:09:00.000+02:00

End of the line

13 strålningar är gjorda.
Över hälften alltså.
Nu börjar nedräkningen.

Äntligen är de goda dagarna vinnare över de dåliga

2008-04-15T18:05:00.000+02:00

Strålning nummer 11 är gjord. Börjar bli lite röd upp mot halsgropen. Hoppas att det inte blir värre. Smörjer flera gånger om dagen.
Efter strålningen gjorde jag ultraljud på levern. Var nervös för det skulle göras med kontrast. Jag är ju allergisk mot det men det här skulle vara en annan sort. Läkaren sa att skulle jag få en allergisk reaktion så skulle jag vara den första. Ingen även dom som inte tål vanlig kontrast hade någonsin fått någon reaktion. Det lugnade mej och läkaren var verkligen jätte bra.
Sedan hände något jag aldrig varit med om. Det brukar alltid vara stört omöjligt att få ur en läkare vad dom ser på en undersökning, men faktiskt. Han sa att han inte kunde se någonting som var onormalt. Han reserverade sej dock och sa att han måste titta på det nogrannare för ett slutgiltigt besked. Men ändå var det skönt att få höra det. Om han nu skulle hitta något så är det i allfall inte en gigantisk förstorad lever eller någon megatumör.

På eftermiddagen fick jag herrbesök. Fyra killar från Vändpunkt kom hem till mej. Dom hade kaffe och kaka med sej och en underbar bukett med rosor. Vilka grabbar!
Alla som går på Vändpunkt är långtidssjukskrivna. men det är människor som trots det vill aktivera sej och vi hittar på mycket som är roligt. Framförallt så kommer man ut och träffar folk. Precis vad man behöver när man är sjukskriven.

Var på vattengympa igår. Alltså, jag vet inte vad som händer med mej där i bassängen. Jag blir lugn. Jag får frid och jag får framtidstro. Jag blir glad och på härligt humör. Det är så skönt så det är svårt att beskriva.

Nu blir det soffan och tv:n resten av kvällen under min goa filt.
Nöjd och glad är jag idag.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i´m going to be Bea

Så det så!

En bra helg

2008-04-13T19:47:00.000+02:00

Det har varit en bra helg. Känner att jag har mycket mer krafter nu än för en månad sen. Har varit ute och gått ordentliga promenader både igår och idag. Igår snöade det blötsnö, men jag och A gav oss ut ändå. Idag har det varit härligt väder. Fick låna A:s bil efter promenaden. Åkte in till stan och handlade lite mat. Hade egentligen tänkt ha köttfärslimpa till middag men var så hungrig när jag kom hem så det fick bli snabbmat. Nu står köttfärslimpan i ugnen så det blir middagen imorgon.

Har problem med datorn. Det skulle ta en hel kväll att förklara vad det är som är problemet. Det är jag som knappar lite för mycket när jag inte riktigt får det till att bli som jag vill och nu funkar den bara hjälpligt. Installerade ett avinstallationsprogram och satte ett kryss för mycket i en ruta. Nog såg jag att det stod att om du gör det här så är det för evigt borta och kan aldrig återskapas igen, men.... Så blir det när man inte har kunskaper nog och klickar än här och än där utan att tänka sej för.
Har haft granntjejen här. Hon är duktig på datorer men inte heller hon kan lösa problemet. Hur som helst så är jag trött på Vista och ska installera xp istället. Har gjort back up på allt jag vill spara, så så fort jag får hem en skiva med xp så installerar jag om datorn.

Har gjort nio strålningar nu. Har ingen problem med huden än. Smörjer mej flera gånger om dagen. På tisdag ska jag göra ett ultraljud över buken för att kolla upp varför jag känner som jag gör. Antar att det blir minst en veckas väntan på svaret. Det är något man har fått lära sej under den här resan. Sjukvården har inte bråttom precis.
På onsdag ska jag träffa läkaren jag har på strålningen. Sjukvård, sjukvård, sjukvård. Klippkortet är snart fullt;=)
I morgon är det vattengympa och det längtar jag efter redan nu.

Skänker bedrövade tankar till mördade Engla och hennes anhöriga. Så fruktansvärt. Finns det något straff som är tillräckligt för en sådan djävul.....

Nä du! Jag har inte cancer! Jag har HAFT cancer!

2008-04-09T20:18:00.000+02:00

Usch vad jag är dålig på att blogga nu. Vet inte riktigt varför det bli så. Jag tycker att dagarna rinner iväg så otroligt fort. Humöret pendlar väldigt. Ena dagen är jag hur trött som helst. Då blir jag jättedeppig. Nästa dag känns allt bättre. Måste väl ändå säja att dom goda dagarna överväger dom dåliga. Innan var jag trött jämt och då blev det mycket sittande vid datorn. Det var det enda jag orkade med. Nu är jag mer aktiv och har lämnat datorn lite åt sitt öde.

I måndags var jag på Bc föreningens vattengympa. Det var så otroligt skönt. Hela kroppen slappnar av samtidigt som man känner att livslusten vaknar till igen. Igår var jag jättetrött igen. Deppig och ledsen. På kvällen var det en föreläsning om återfall i bröstcancer + en föreläsning om kost. Ville absolut inte gå. Men jag åkte dit i allafall och det var både intressant och roligt att träffa en massa nya människor.
Jag isolerade ju mej ganska mycket dom två sista månaderna och känner att jag nu nästan måste kämpa lite för att ta mej ut. Men sedan när jag väl kommer iväg så mår jag så pass mycket bättre och livet blir lite lättare och jag kan se att det faktiskt finns en väg ut ur det här.

När jag nu tittar tillbaka på cellgiftstiden så förvånas jag fortfarande att jag har orkat. Att gå igenom en cancerbehandling ensam är ganska tufft. Jag tycker att jag har haft dom tillfällena att dela med mej av den psykiska biten av det hela. Jag har haft min terapeut som har hjälpt mej otroligt mycket. Men att ha någon vid min sida att prata med när alla tankar sätter in har inte funnits.
Att ha en axel att gråta ut vid när allt bubblar över har inte funnits.
Att ha någon som har älskat mej när jag har känt mej sjuk eländig och stympad har inte funnits.
Även den praktiska biten har varit tung. Alltid laga maten själv. Alltid städa själv. Alltid tvätta själv. Alltid handla själv. Sedan att jag inte har någon bil och bor på landet har ju inte lättat på bördan precis. Min familj bor långt ifrån mej. Dom har hälsat på mej men den där närheten som man längtar efter när man är sjuk och som bara en familj kan ge en har inte funnits. Telefon kontakt är inte riktigt samma sak.

Nu när jag är så mycket piggare och orkar lite mer men fortfarande är trött och lite sargad i min själ så känner jag att jag behöver klappa om mej själv och säja. Gud vad du har kämpat. Du har kämpat och kämpat för att hålla näsan över vattenytan. Lilla lilla vän. Du har slagits mot denna hemska sjukdom nästan alldeles ensam och du har gjort det så bra.

Just nu är jag arg. Jag är arg på allt vad sjukdom heter. Jag är arg på cancern. Jag är arg på att mitt liv fortfarande är styrt av dessa behandlingar. Jag åker mycket motvilligt in till strålningen varje dag. Lägger mej på britsen. Biter ihop och vill bara därifrån. Just nu åker jag dit av en enda anledning. Varje gång jag åker därifrån så har jag en behandling mindre kvar. För varje dag som går så kommer jag en bit mot ett friskare liv. Ett liv utan cancer. Ett liv som är mitt. Ett liv som jag råder över. Ett annat liv. För så mycket kan jag säja. Det sista halvåret vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. För det har inte varit något liv. Det har varit en lång utdragen plåga.

(kanske det är där min motvilja till att blogga ligger just nu. För just nu vill jag inte lyssna när "Dom säjer att jag har cancer")

Med små små steg ...

2008-04-06T14:15:00.000+02:00

Jag var nog för optimistisk när jag trodde att allt skulle vara som vanligt efter cellgifterna. Jag ville så förtvivlat att den Bea som fanns innan cancerbeskedet skulle infinna sej igen. Jag ville att tröttheten skulle vara borta. Jag ville att min kropp skulle fungera som innan.

Nu blev det inte så. I slutet på veckan kom tröttheten tillbaka igen. Cellgiftströttheten. Med det kom förtvivlan. Förtvivlan när jag insåg att det kommer nog aldrig att bli som förr igen. Visst det kommer säkert att bli mycket bättre än vad det har varit dom sista månaderna. Men det kommer att ta tid. Kroppen har på något vis förändrats.
Det är inte bara det att bröstet är borta. Min mage har pajat ihop totalt. Har riktig diarré varje morgon och får gå åtskilliga gånger på toaletten. Ett av levervärdena är lätt förhöjt. Ska prata med en läkare i telefon om det i morgon. Värken och den känslan att jag har något som trycker under höger revbensbåge finns kvar. Är misstänksam att det i allafall har något med levern att göra. Det ska bli intressent att höra vad läkaren säjer för det är ingen onk som ska ringa mej utan en läkare som är specialist på just levern.
Ryggvärken finns också kvar även om den är bättre. Gör mina rörelser och använder Tens apparaten jag fick av sjukgymnasten.

Allt det där kan jag stå ut med men när den där förlamande tröttheten kommer då brister allt. Då blir ryggvärken olidlig. Då blir trycket under revbenet olidligt. Då orkar jag inte med min dåliga mage. Då orkar jag inte med mej själv.
Idag känns det i allafall lite bättre. Ska gå ute på en skogspromenad med A framåt kvällen. I morgon ska jag på Bc föreningens vatten gympa och det ser jag fram emot mycket.

Men det gäller nog att inte ha för höga förväntningar på kropp och själ. Jag får nog försöka inse att jag har en lång väg tillbaka och att vägen börjar med små små steg och inte dom sjumilakliv jag så gärna hade velat ta.

Nya rutiner

2008-04-03T18:42:00.000+02:00

I dag är jag trött. La mej på soffan för att vila en timme en timme som jag brukar. Sover aldrig den där timmen utan brukar bara slumra. Idag somnade jag som en stock och sov i tre timmar. Jag trodde inte mina ögon när jag vaknade.
Måste försöka komma i säng tidigare på kvällarna. Det går inte att vara uppe till ett om nätterna när klocka ringer halvsju. Dessutom så somnar jag aldrig direkt när jag lägger mej utan läser en stund så klockan kan bli närmare två innan jag sover.

Sömnen har varit ett problem sedan jag fick cancer. Även om jag har varit supertrött och försökt att lägga mej tidigt så har jag inte kunnat sova ändå. Många nätter har jag inte sovit mer än fyra till fem timmar. Men innan så kunde jag ju sova tills jag vaknade även om jag inte brukar sova så speciellt länge.
Nu ringer klockan och det blir lite annorlunda. Jag tycker att det är bra. Det är så lätt att det blir fel när man inte jobbar. Nu när jag ställer klockan så blir jag mer naturligt trött.

Har nu strålats tre gånger och det går bra. Det tar inte många minuter nu när alla mätningar är gjorda. Personalen är jättetrevlig.

Har börjat komma igång ordentligt med min stavgång även om det tog emot rejält idag. Hade helst velat fortsätta att ligga på soffan men det blir jag ju inte piggare av. Vill försöka få upp min kondition som är urusel just nu och det får man inte gratis. Det blir att sparka sej själv som jag brukar säja.
Nästan alla som får cellgifter går upp i vikt. Många går upp rejält. Jag har bara ökat 3 kilo och det är jag glad över. Men jag hade lite övervikt innan och tänkte försöka satsa att gå ner en 5 kilo till att börja med. Det är ju snart bikinidags och då vill man ju inte ha för många volanger runt midjan;=)

Gäääsp!

2008-04-02T22:44:00.000+02:00

Hade tänkt blogga tidigare ikväll men var inte ansluten till internet. Har fått förklarat att det är Vista som helt enkelt lägger av ibland. Det har hänt ett par gånger tidigare. Nu funkar det helt plötsligt precis när jag skulle stänga av datorn.
Klockan är för mycket för att blogga. Jag brukar vanligtvis vara uppe ganska länge men jag måste försöka komma i säng eftersom kl ringer 6,30 varje morgon nu när jag strålas. Jag läser ju alltid en stund så klockan drar iväg och jag är dödstrött när den ringer.
Så det får bli mer bloggande imorgon för nu kryper jag ner i sängen.
Godnatt alla!

Etapp nr två i cancerresan

2008-03-31T22:04:00.000+02:00

Simulering av strålningen idag. Det gick bra även om det var lite påfrestande. Hostan som jag var mest rädd för var inga problem men jag var frusen redan när jag kom dit och jag skulle ligga med bar överkropp. I och med att jag frös så spände jag mej. Jag fick ligga en hel timme med armarna rakt utsträckta över huvudet.
Jag har tidigare lidigt av panikångest. Känner inte av det så mycket numera men efter ha legat en halvtimme och frusit och spänt mej så gjorde den sej påmind. Sköterskan var ganska så okänslig. Jag skulle velat ha lite småprat men hon svarade bara på tilltal och fick även ur sej att om jag inte låg riktigt still så skulle det ta ännu längre tid och det var minsann över tjugo grader i rummet.... Så hon hade ingen större förståelse.
Efter så nämnde jag att jag hade känt lite panik och att jag hade ätit medicin för det förr i tiden. Då tyckte hon att jag skulle börja med den igen.(tänker jag verkligen inte göra) Tycker att hon borde förstå att det är helt normalt att vara lite rädd i en sådan situation. För henne var jag bara ett stycke kött att rita på. (har nu ännu mer streck och kryss på överkroppen).

Efter fick jag prata med två av dom som ska sköta den riktiga strålningen. Förklarade hur jag kände det och där var tongångarna helt annorlunda. Förstående och lugnande. Dessutom så kommer den riktiga strålningen gå mycket mycket fortare och det var bara att säja till om jag tycker att det blir jobbigt. Så det ska nog gå det här också.
Jag kommer ihåg så väl hur nervös jag var när jag skulle börja med cellgifterna. Sedan blev det en vana och var inte alls jobbigt vad det gäller den biten. Dom tatuerade även in tre prickar så jag inte behöver att ritas mer så nu är jag för evigt märkt.

Kommer att få åka taxi och blir hämtad vi dörren. Sedan väntar chauffören vid lasarettet och kör mej hem igen. Det känns jättebra. Förra året så kördes alla strålningspatienter i mitt landsting från dörr till dörr men detta året har politikerna bestämt att det ska sparas och man får antingen köra själv eller åka buss.
Endast medicinska skäl och om man inte kunde transportera sej själv skulle berättiga en att åka taxi. Eftersom jag inte har någon bil var det bussen som gällde för mej. Då skulle det ta fem timmar allt som allt varje dag. Först när jag pratade med läkaren så sa hon att jag kunde få taxi in till staden där jag bor för att sedan ta bussen.
Sedan sträckte hon sej så långt att jag kunde få åka sjukresor. Då blir jag hämtad med taxi. Åker in till staden, byter där till en sjukresebuss och samma procedur tilbaka. Dessa bussar går bara en gång i timmen så man får var beredd på att vänta efter behandlingen.
Sedan efter simuleringen kom hon tillbaka, hade läst min journal och jag vet inte om det var för att jag har varit sjuk den sista veckan och för att det bara är två och en halv vecka sedan cellgifterna, men jag kommer att få åka taxi och det kommer inte att kosta mej en krona. Hon ville att jag skulle gå upp till labb och lämna prover först och var det grönt med dom så skulle jag påbörja strålningen. Fick klartecken i eftermiddag så i morgon kör jag igång.

Så nu börjar den andra etappen i denna resa. En resa som innehåller så många moment som jag inte hade en aning om när allting började. Kunde väl aldrig tro att det skulle vara så himla mycket omkring behandlingen. Så många undersökningar. provtagningar, läkarbesök för att inte tala om alla biverkningar av behandlingen.(det är ganska mycket mer än illamående) Allt som ska inhandlas. Mediciner, salvor, peruker (om man har någon, provade ju ett par stycken men bestämde mej för att vara utan), protes, bh mm. Listan kan göras lång. Det är verkligen ett heltidjobb att cancerbehandlas.
Jag skojade med strålningspersonalen och sa att när det här är över så ska jag lägga mej ner och vara sjuk. För så känns det. För även om jag behandlas för en sjukdom och är riktigt dålig mellan varven så kan man liksom inte lägga sej ner och vara sjuk i lugn och ro.
Det är alltid en tid att passa. Alltid ett datum i almanackan då jag ska var på lasarettet för någonting. Det går nästan aldrig en vecka utan ett lasarettsbesök och ibland två.
Det som trots allt är positivt och har gjort att ljuset i tunneln har börjat skina klart och starkt är att jag inte behöver pricka in en cellgiftsbehandling var tredje vecka.
Jag suger fortfarande på den karamellen.
Den är behagligt söt och mycket mycket god.....

Kluddmaja. Det är jag det!

2008-03-29T20:59:00.001+01:00

Ingen feber på två dagar nu men jag har en hosta som är jättejobbig. Särskilt när jag ligger ner. Det "bubblar och fräser" i luftrören varje gång jag andas ut.
Är lite orolig hur det ska gå med strålningen nästa vecka. Det är ju superviktigt att man ligger absolut still. Hur ska jag kunna det med en sådan hosta. Nåväl det är ju ett par dagar kvar så det kanske hinner gå över. På måndag ska jag simulera en strålning. Den riktiga strålningen börjar inte förrän på tisdag. Hoppas verkligen att det har gått över då. Jag vill inte skjuta på det. Ju fortare jag kommer igång ju fortare blir det klart.

Blev ju kryssmarkerad i tisdags. Ett kryss mellan brösten. Hm, ja, det finns ju bara ett bröst... + ett kryss ca 20 cm under varje armhåla. Det gjordes med en sådan där penna som används när man markerar något inför en operation.
Jag blev tillsagd att fylla in dom med bläck om dom skulle blekna. Men det gjorde dom inte i första taget sa sjuksköterskan. På natten hade jag feber och svettades som en gnu till följd av att kryssen nästan var borta.
Tog en penna och skulle fylla i dom igen. Det fram gick bra men dom på sidorna var värre. Dels sitter dom ganska högt upp så en stukning på armen var inte långt borta. Sedan blir det ju helt fel när man ska titta i en spegel och göra det. Vänster blir höger och höger.. . Mina ögon gick helt i kors.
Med en bläckpenna fick jag dessutom ta i riktigt och då var det ännu svårare att få det rätt.
Fick då den briljanta idén att ta en sådan där penna man kan skriva på plast och dylikt. Oj oj, då blev det superkladdigt. Inte var det raka streck längre. Det liknade mer en karta över Sveriges åar.
Att det skulle vara så svårt. Fattar inte varför man ska göra det en vecka innan strålningen. Vore väl bättre att göra det dagen innan.
Ringde strålningsenheten med lite lätt panik. Men dom lugnade mej och sa att i värsta fall fick dom göra en ny mätning (dosplaneringstomogrofi)
I vilket fall som helst så har jag bestämt att i nästa liv ska jag bli kroppsmålare.
Med UTBILDNING!

Bilder från sista behandlingen

2008-03-27T14:40:00.000+01:00

Några bilder från sista behandlingen. Jag har många fler på mej J och min cytosyrra. Bitte ville dock inte bli publicerad på bloggen. Det får räcka med lite attiraljer runt själva behandlingen men en liiiten skymt av J och mej är det i allafall. Vågar ju inte visa för mycket. Man kan ju bli stalkad *L*

Giftiga Taxotere + natriumklorid *ryyys!!* Har suddat över mitt namn. Kommer inte ihåg exakta priset men en påse kostar flera tusen kr.

Maskinen som tjuter så öronen trillar av om något blir fel med droppet. Det tjöt till allas förtvivlan både nu och då. Bitte fick komma springandes många gånger.

Isvante med Taxotereloggan

Här går Taxoteren in. Har inte haft porth a cat som många har. Har blivit stucken varje gång och det har gått bra,men fick sluta att sticka i armen eftersom venen har hårdnat av cellgifterna.

J med mina isvantar. Dessa vantar är alltså fulla med is och man har dom på sej under hela behandlingen. Isen gör att cellgiftet inte tränger ut i fingerspetsarna och ska motverka att man tappar naglarna. Behandlingen tog en timme. Man kan tro att det ska bli ruggigt kallt men det var värst dom första 20 minutrarna. Sedan var det helt ok.

Ja, det där ska visst vara jag. Vill ha mitt hår tillbaka nuuuu!!!
Det börjar växa en aning nu och det ser ut som om jag kommer att bli mörk (grått kanske) Var ljusblond innan.

Feber

2008-03-26T12:42:00.000+01:00

Fick feber sent på påskaftons kväll. På morgonen fick jag åka in till akuten. Blev hemskickad med antibiotika. Febern hade inte gått ner på påskdagen och fick ta en ny vända till akuten. Dom konstaterade att febern antagligen beror på ett virus som antibiotikan inte biter på. Var feberfri under gårdagen men i natt vaknade jag av att jag frös. Då visade termometern på 38,1. Äter febernedsättande som det vore cornflakes ungefär. Nja inte riktigt men får inte ta dom vid behov utan måste peta i mej var sjätte timme. Har ständig kontakt med onkavdelningen och min cytosyrra. Nu ska jag höra av mej på fredag om inte febern har gått ner. Jag är feberfri just nu och hoppas att det håller i sej. Var och gjorde en dosplaneringstomografi inför strålningen igår (hur fanken orkade jag det?) och har nu flera kryss ritade på min överkropp.
Jag är otroligt trött. Fem dagars feber tar på krafterna. Krafter som jag inte har efter alla cellgiftsbehandlingar.
Det här inlägget blev väldigt kliniskt men orkar inte lägga in några känslor i det hela just nu.
Håll tummarna med mej att febern nu håller sej borta.

Men mamma då......

2008-03-22T12:56:00.000+01:00

Jag har skrivit det innan och skriver det igen. Det finns inget som är så värdefullt sedan jag fick cancer som just livet.
Livet är en förmån som ska levas till fullo och som man ska vara mycket rädd om. Livet är förgängligt, livet är mycket kort.

Som cancerdrabbad vet jag att jag kanske inte får uppleva en ålderdom där långt bort i fjärran. Faktum är, och det här har hitills bara funnits i mitt huvud, men nu är det dags att sätta det på pränt. Jag har en mycket mycket stark känsla av att cancern kommer att ta mitt liv.
Jag är en av dom få cancerdrabbade som faktiskt inte är rädd för att få metastaser. Jag vet att jag KOMMER få metastaser. Så här får man ju inte tänka och känna. Protesterna blev mycket stora när jag en gång gav luft åt mina tankar.
Men så är det, och jag är inte rädd. Blir det så så blir det så, men innan dess så tänker jag baske mej leva och jag tänker leva gott. Jag slösar inte med mitt liv längre.

Igår fick jag göra något som gjorde så ont i mej, både i kropp och själ, att jag höll på att sprängas i bitar. Jag var tvungen att ta ett beslut som ingen mamma vill ta. Jag var tvungen att visa min ståndpunkt här och nu.
Nu räcker det. Jag tänker inte se på när ni sakta men säkert tar död på er själva. Jag har tagit bort skygglapparna och vänt ansiktet mot verkligheten. Det gör ont. Mycket ont.
Jag hoppas dock att mitt avståndstagande från det ruttna svarta hemska, som suger livet ur mina barn, ska göra att dom tänker till ordentligt. Jag hoppas att dom ska ta kommandot över deras egna liv och äntligen göra något bra. Jag hoppas att dom ska förstå det jag äntligen har förstått: Man leker inte med livet.
En dag kan man vara ute ur leken och och det kan komma att kosta alldeles för mycket.

Igår eftermiddag fick mina barn åka härifrån. Nu är det slutljuget, inför mej själv, inför dom och inför verkligheten. Nu är det dags att ta konsekvenserna av handlandet.
Det känns och ett par dagars slickande av mina sår är nog nödvändigt. Min kraft stjäls ifrån mej och det gör mej ursinnig. Men jag kommer igen, var så säker.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And i the future i am going to be Bea

Trångt vid datorn

2008-03-20T21:36:00.000+01:00

Igår kom yngstingen så nu är bägge mina grabbar hos mej. Så kul att ha dom här över påsken.
Det är svårt att komma åt datorn när bara J är hos mej och det är ännu svårare när bägge är här. Det är mycket chattande som bara måååste, och det mååste nuu.
Inget jag klagar över. Jag sitter för mycket vid datorn när jag är själv så det kan vara skönt att komma ifrån den lite. Men bloggandet blir ju helt klart lidande. Passar på nu när dom har gått ut en sväng.

Yngstingen är jätteförkyld. Får hoppas att jag klarar mej ifrån det. Mina "vita" ligger farligt lågt just nu, men peppar peppar.
En vecka sedan sista behandlingen. Fortfarande väldigt trött. Men det jag lider allra mest av är nog svettvallningarna. Blev väldigt hes igår och är ordentligt svidig i munnen. Men första veckan har gått så det kan bara bli bättre nu.
Får fortfarande påminna mej om att det inte står någon ny tid i almanackan för ännu en behandling. Men jag påminner mej så gärna för det är en känsla som är ljuvlig.

Opps! chattdags för M igen.
Soffläge för mej;=)

Tårarna regnar ner.....

2008-03-18T23:30:00.000+01:00

Sov nu så gott lilla vän...
Ord saknas....

Till dej Tintomara

Det finns ett liv efter gifterna

2008-03-17T22:17:00.000+01:00

Oj vad dåligt det har blivit dåligt med bloggandet dom sista dagarna, men det har varit full fart här hemma. Kortison speedet har verkligen utnyttjats till max. Har hjälp av J nu så det har tvättat och piskats tunga mattor. Jag har vårstädat och återigen rensat ut mina garderober. Förstår inte var kläderna kommer ifrån, tycker aldrig jag köper några. Vi har bakat bröd. Varit ute och gått långa morgonpromenader.

Men i dag landade jag. Kortisonet är nu färdigtaget och cellgiftsbiverkningarna kommer som ett brev på posten. Det är det gamla vanliga. Dålig sömn, svettningar, otrolig trötthet, maten smakar inte och tungan är vit. Huden är supertorr. Skinnet får små sprickor på händer och fötter. Ryggvärken är en plåga. Har fått låna hem en Tens apparat från sjukgymnasten som J hjälper mej med. Det lindrar värken litegrann i allafall.

Häromdagen rakade jag av mej mitt 3 mm ludd jag hade på huvudet. Det såg nästan bränt ut. Vill inte ha kvar det. Nu är det dags att låta friskt hår få komma fram. Lämnade 1 mm kvar. Köpte med glatt hjärta ett nytt schampo. Det var ju ett tag sedan jag behövde göra det. När jag låg i badet idag så schamponerade jag min lilla stubb och hade tom lite inpackning i. Lite fånigt kanske men det kändes så bra att göra det. Lite symboliskt. Nu är det dags för håret att växa. Nu är det nya tider.

Fick även känslan när alla biverkningar slog till med all kraft. Hur i herrans namn har jag orkat gå igenom det så här många gånger? Hur har jag stått ut? Men nu ska jag stå ut en sista gång. Ett par veckors illamående känns som en "piece of cake" när jag vet att jag inte behöver göra det igen. Äntligen ska dessa gifter försvinna ur min kropp. Hoppas att få lite styrka tillbaka och kunna komma igång med lite aktiviteter. Jag vet ju att jag har strålningen att gå igenom men jag kommer inte att bli sjuk på det sättet jag har varit nu och det känns som en otrolig lättnad.

Lite bilder från sista behandlingen ska läggas in på bloggen men det får vänta till en annan dag.

DET ÄR ÄNTLIGEN ÖVER! SISTA CELLGIFTSBEHANDLINGEN ÄR GJORD!

2008-03-13T22:34:00.000+01:00

Wiiiiiee!!!!
Sista cellgiftsbehandlingen gjord! (och bloggen är ej längre svart)
Helt jävla underbart.
J var med och vi mådde lika bra bägge två.
Han for runt mej, Bitte och allt som fanns i salen och tog massor med kort.
Kommer att lägga in dom imorgon.
Är uppe i varv av cortisonen något fruktansvärt och har mycket svårt att koncentrera mej att skriva just nu.

Meen äntligen står jag högst upp på toppen av berget och vrålar av hela mitt hjärta.

Det är över!
Det är äntligen över!
Och jag har gjort det så bra jag kan!

I am Bea today.
I was bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.

Inför sista cellgiftsbehandlingen

2008-03-11T11:12:00.000+01:00

Nu har jag hämtat andan ett par dagar och humöret är väl lite bättre. Jag var hos läkaren igår. Inför sista cellgiftsbesöket är ett läkarbesök obligatoriskt. Det var inte den läkaren jag har haft tidigare men det kändes bra ändå. Han konstaterade att Taxoterebehandlingen är mycket jobbigt och som han sa: du kommer att få en smäll till men om en månad ska du må bättre.

Min ryggvärk har blivit värre de sista månaderna. Läkaren trodde att det är en biverkning på Taxoteren men om det inte är bättre om 6 veckor ska en ny skelettscint göras. Det känns bra för det är ju så att om bröstcancer metastaserar sej så är skelettet ett av dom ställena som är vanligt att cancern sprider sej till.
Strålningen kommer att börja 1 april. Efter det ska ett blodprov tas för att avgöra om jag har kommit i klimakteriet. Med dom vallningarna jag har är det ganska troligt att det är så. Dessutom har jag inte haft mens sedan första behandlingen.Sedan kommer svaret på det provet avgöra vilken sorts tabletter jag kommer att få som antihormonbehandlingen. Den behandlingen kommer att pågå i 5 år.
På sista tiden har jag haft muskelsammandragningar i hela magen och även i ryggen. Det håller på till och från hela dagen. Läkaren förklarade att det är ett utmattningssymtom. Kroppen är helt enkelt så slut av alla cellgiftsbehandlingar, då reagerar den därför på det viset.

Nu börjar jag ändå känna att det snart är över. Jag är faktiskt riktigt otålig att få min sista behandling. Det blir ett par jobbiga veckor igen. Men nu ska äntligen kroppen och humöret för den delen hinna repa sej. Nu har det ju varit så att precis när det har börjat kännas bättre så har det varit dags för ännu en behandling.

Min äldste son kom helt oväntat hit igår. Det är klart att det påverkar mitt humör positivt. Anledningen att han kom så hastigt och lustigt var väl kanske inte så rolig. Men det är inget som inte går att lösa. Det är dock hans privatliv det handlar om så jag låter det vara just hans privatliv och skriver inte mer om det. Skönt är det ändå att han är här och han sa igår: Nu ska jag ta hand om dej mamma. Nåväl, vi får väl ta hand om varandra litegrann bägge två och det är ju precis som det ska vara.

Imorgon är det dags att cortisonchocka kroppen med 32 tabletter. Prover ska lämnas för att se att mina värden inte är dåliga och på torsdag är det dags för SISTA cellgiftbehandlingen.
Halelujah!!!

Tillfällig bloggpaus pga

2008-03-07T22:40:00.000+01:00

Försök till omvärdering av tankar och känslor......

Nu jävlar ska här gnällas.

2008-03-05T22:29:00.000+01:00

Åh, jag vet att alla bara menar väl med peppande "bara". Det är bara att jag är så in i bängen trött just nu så jag kan inte ta det på rätt sätt. Jag är överkänslig mot det mesta för tillfället känns det som. Jag är antagligen en förskräcklig person att ha att göra med när jag mår så här.
I måndags mådde jag faktiskt bättre och jag trodde det höll på att vända. Sedan vaknade jag i går morse och det kändes lika jävligt igen.

Min kropp är så fruktansvärt trött. Hela jag är trött. Mitt humör är uselt och jag gråter mycket. Nu när inga fransar längre finns så strömmar tårarna som ett varmt regn över kinderna. När jag ligger i badet har jag lampan släckt. Jag ligger där och låter mörkret omsluta mej. Svart och lent. På kvällarna sitter jag på toastolen och blundar när jag borstar tänderna. Mina ögon är aldrig helt öppna längre. Ryggen värker konstant hela tiden. Jag hatar att se mitt kala huvud i spegeln. Jag hatar att se mina svullna ögon, utan fransar och bryn. Jag hatar dessa jobbiga och pinsamma värmevallningar.

Det är så mycket jag har velat göra men efterhand när orken inte har funnits så har jag fått hålla mej hemma. Det gör mej förtvivlad och förbannad. Cellgifterna styr mitt liv. Cellgifterna tar mitt liv.
DETTA ÄR INGET LIV!
Jag drar mej undan andra människor. Jag åker knappt någonstans längre. Jag ringer knappt till någon längre. Jag behöver andra människor så mycket just nu men kan inte förmå mej att själv ta kontakten. Datorn är min livlina just nu.
Eftersom jag lever ensam så är har jag alltid varit mån om att ta mej ut. Att träffa andra människor. Nu orkar jag inte längre. Jag vill inte längre. Eftersom jag inte orkar hålla humöret uppe väljer jag att vara för mej själv och det skrämmer mej. Jag har haft en depression tidigare i mitt liv och känner igen symtomen.

Mina första fyra Ec behandlingar mådde jag nästan onaturligt bra. En del skakade på huvudet med tankar, att det här stämmer inte. Men jag mådde faktiskt bra. Inte skulle det här knäcka mej inte. Så kom Taxoteren. Den förbannade jävla Taxoteren. Dom fysiska biverkningarna var så kraftiga och långvariga att dom tog bort allt mitt jävlar anamma. Dag efter dag utan bättring har fått min glöd att försvinna. Djupt inne i den berömda åsneröven hamnade jag med ett brak. Ett uttryck som är ganska roligt, men att befinna sej där är mindre lustigt.
Jag vill inte mer. Jag vill verkligen INTE mer.

Suck!!!

Trots detta. Trots allt.
Jag kan faktiskt se att det börjar gå mot slutet. Eländet är snart över. Min kropp ska snart sakta men säkert bli giftfri. Nästa torsdag är sista behandlingen. Ett par veckor med jobbiga biverkningar på det, sedan rensas min kropp ur. Jag vet också att det efter tre veckor är det dags för fem veckors strålning. Fem dagar i veckan i fem veckor. Jag tror och hoppas att det kommer att gå lite lättare. Min kropp kommer åtminstone inte vara full av cellgifter.

Så jag kommer att fixa det här också. Jag är inte den första som har gjort det och långt ifrån den sista.
DET KOMMER INTE ALLTID ATT VARA SÅ HÄR! DET KOMMER ATT BLI BÄTTRE!
Tack gode Gud för den meningen som har etsat fast sej i mitt minne.

Men så här känns det just nu. Efter sju cellgiftsbehandlingar. En riktig berg och dalbane resa är det. Imorgon kanske det känns bättre. För det är vad jag hoppas på hela tiden.
"I morgon är det nog bättre".
Men just idag är jag trött ledsen och ganska uppgiven.
Fruktansvärt mycket gnäll, jag vet, jag vet, men det var väldigt skönt att få ösa ur mej det.
Tack ni som orkade läsa ända hit.

Det där med "bara"

2008-03-04T12:40:00.000+01:00

Efter ännu ett glatt tillrop om att jag "BARA" har en cellgiftsbehandling kvar.

Till dej som är förkyld och har legat vaken och hostat dej igenom nätterna i en vecka.
Meen! Nu behöver du "bara" bli förkyld en gång till.

Till dej som har haft vinterkräksjukan och spytt tarmarna ur dej.
Meen! Nu behöver du "bara" gå igenom samma sak en gång till.

Till dej som har haft influensa och 40 graders feber.
Meen! Nu behöver du "bara" ligga sjuk en gång till

Till dej som har brutit en arm eller ett ben.
Meen! Nu behöver du "bara" bryta samma kroppsdel en gång till.

Hm....
Tror bestämt att jag har vaknat på fel sida idag.......

Med näsan över täcket

2008-03-03T22:09:00.000+01:00

Elva dagar tog det den här gången. Elva dagar som jag helst skulle vilja stryka ett streck över. Idag har det äntligen känts lite bättre. Har sovit riktigt gott i natt och kände mej faktiskt lite glad när jag vaknade.
Jag var ju hos sjukgymnasten dagen efter sista cellgiftsbehandlingen. Har mycket ont i ryggen och det är dags att försöka göra något åt det. Fick bla några övningar jag ska göra hemma. Att göra dom där övningarna har inte varit att tänka på men idag kände jag att jag skulle orka.
Oj oj, när jag låg där på golvet så var jag ungefär lika smidig som en strandad val på torra land. Den kondition jag hade för några månader sedan är totalt borta.
Med mycket stånkande och stönade lyckade jag i all fall genomföra dom.
Sjukgymnasten ville också att jag skulle gå med stavar. Kunde först inte förstå hur det skulle hjälpa min rygg att bli bättre, men hon förklarade att i och med att jag rör mina armar så arbetar också ryggens muskler varmed blodcirkulationen kommer igång.
Det lät ju vettigt. Promenerandet har det inte blivit mycket av sedan sista behandlingen, men idag dammade jag av mina stavar och gick på en liten promenad. Det var hur skönt som helst i det soliga vädret. Efter lite hushållssysslor så var mina krafter borta och jag fick vila lite på soffan.

Även om det känns lättare idag så märker jag att jag är helt slut. Jag är bara en blek skugga av mitt gamla jag. För varje cellgiftbehandling så blir jag ett snäpp tröttare. Jag kommer liksom aldrig upp i den nivån jag varit i innan, utan halkar ännu ett snäpp ner. Jag har svurit på andra (och mej själv också för den delen) som säjer, men nu har du ju bara ändå en behandling kvar. Det är tyvärr ingen som helst tröst när man mår skit och vet att man faktiskt HAR en behandling kvar.

Men idag.... Faktiskt, så kan jag känna att jag BARA har en behandling kvar. Jag önskar bara att jag hade ett berg i närheten. För det känns som jag har gått uppför ett helt berg och jag skulle vilja stå där på toppen och bara vråla rakt ut.

NU ÄR DET ÖVER!
JAG HAR KLARAT DET! '

Strålningen tar jag i nedförsbacken känns det som.
Denna långa resa som cellgiftsbehandlingen har varit är mycket snart över.
Aldrig, aldrig vill jag göra den resan igen.

Vad vore mänskligheten utan Taxotere?

2008-03-02T23:04:00.000+01:00

Är lat så här på söndagskvällen. Skrev det här på forumet för cancertjejer igår kväll. Gör det enkelt för mej och kopierar det jag skrev rakt av.

Om det finns något jag vekligen hatar just nu så är det biverkningarna på cellgifter. Främsta hatobjektet är Taxoteren. När jag låg i sängen och egentligen borde sova så försökte jag att komma på något positivt med Taxotere. Eftersom jag har MYCKET sjuk humor så blev resultatet som följer.

Vetenskapen har uptäckt ett nytt medel mot överaktivitet. Medlet har visat sej mycket effektivt. Taxotere som medlet heter ges främst till rastlösa och hyperaktiva personer. Det är långtidsverkande och har mycket god effekt på såväl gammal som ung.

Nu behöver du inte gå ut i skogen och leta svamp längre. En substans som går under namnet Taxotere finns nu på marknaden att köpa till ett mycket förmånligt pris för den som vill odla sin egen svamp i hemmet. Fördelen med Taxoteren är att svampen finns på plats i munnen och behöver alltså inte tillföras i matlagningen. Redan tre dagar efter intag av Taxotere är man garanterad en säker skörd.

Socialstyrelsen går nu ut och varnar för en ny drog. Drogen klassas av missbrukarna som sk neråttjack och har redan blivit mycket populärt. Taxotere eller taxar som det även kallas på gatan är mer passiviserande än drogen cannabis. Det som talar mot den nya innedrogen är att priset på gatan är mycket högt. En typisk Taxoteremissbrukare känns lätt igen på den framåtlutande gångstilen med små hasande steg och dess sammanbitna ansiktsutryck.

Upplever du att din make/maka kryddar din mat alldeles för starkt. Har du sagt ifrån tusen gånger men inget hjälper. Prova det nya medlet Taxotere. Medlet tar effektivt bort alla antydningar till för salt och kryddad mat och husfriden kan åter lägra sej i hemmet.

Lider du av nageltrång. Behandla i hemmet med Taxotere. Medlet är dock en aningen bedrägligt då det är svårt att förutse om just den nageln du vill bli av med verkligen lossnar. Fördelen är att läkarvården inte behöver anlitas utan medlet används i hemmiljö. Finns nu receptfritt på apoteket.

Oönskad hårväxt behöver inte längre vara något problem. Det nya medlet Taxotere är mycket effektivt mot all oönskad hårväxt. Pengar tillbaka garanti utlovas om det mot förmodan inte skulle fungera. En nackdel är dock att behandlingen måste upprepas var tredje vecka.

Skönhetsindustrin släpper i dagarna ett nytt effektivt medel mot fet hy. Taxotere har visat sej mer effektivt mot fet och blank hy än något annat medel på marknaden. Huden stramas upp och rynkorna slätas ut på ett häpnadväckande sätt. Än så länge kan man dock endast få medlet hos legimiterade hudterapeuter då det skall injeceras intravenöst i blodet var tredje vecka. Dock tros medlet finnas på burk redan inom ett år.

Försäkringskassan tar nu hårda tag mot ökade sjukskrivningar. Tusentals kvinnor som har blivit diagnostiserade sk kärringvärk ringer in och anmäler sej för en ny och okänd åkomma. Kvinnorna påstår sej ha något de kallar Taxvärk. Försäkringskassan ställer sej helt oförstående till denna åkomma. I ett uttalande säjer Fk att det är typiskt kvinnor att blanda in något som en hundras i värkande ben. Även svenska kennelklubben är kritiskt till benämningen.

Ja där fick jag flippa ur lite sent på lördagskvällen. Nu är det dags att ta min Taxoterestinna kropp till sängen.

Natti! Bea

Man e´ modern minsann

2008-03-01T19:00:00.000+01:00

Ensam igen sedan några timmar tillbaka. Ensam men på mycket bättre humör än på länge.
Denna gången kunde pojkarna bara stanna över natten, men jag är glad för varje sekund vi får tillsammans. Nästa gång stannar dom längre.

Igår åt vi kungligt. Potatisgratäng med massor med grädde och vitlök. Till det helstekt fläskfilé. Bägge två har gått kockutbildning och är jätteduktiga på att laga mat. Efterätten stod jag för. Exotisk fruktsallad med sås gjord på bla vit choklad och ännu mera grädde. Det var så gott alltihop.

Efter middagen skulle jag födelsedagsfiras i efterskott. Blev utkommenderad på trappen en stund. När jag fick lov att komma in stod dom i vardagsrummet. Jag tittade på dom. Jag tittade på bordet och såg ingenting.
Efter ett par förvirrade minuter tittade jag i hörnet där min dator står. Där på skrivbordet stod en plattskärm. Min gamla skärm gick ju sönder och jag köpte en gammal begagnad bildrörsskärm i all hast. Oj så glad jag blev. Tyckte väl att dom hade lite mycket packning för att bara stanna över en natt.
Jag fick även en mössa. En sådan där trendig sak som ungdomar har nuförtiden. En som man drar långt ner i pannan och över öronen och som man kan ha både inne och ute. Passar väldigt bra till en skallig cancerpatient.
Blev så full i skratt när vi satt och spelade monopol nu på förmidagen. Alla tre med mössor långt neddragna över pannan. Morsan är modern minsann*L*

Det var så skönt igår kväll. Stim och stoj. Hög musik på stereon. Timbuktu tror jag dom hette. Riktig dunka dunka. Här har varit alldeles för tyst en lång tid nu.
Vid elva på kvällen gick vi ut på promenad. Sedan såg vi Mikael Persbrandst nya film på dvd. Kommer inte ihåg vad den heter men den var bra. Sent blev det och trött var jag. Men vad gjorde det. Sova finns det ju all tid i världen för.

Detta besöket var rena energikicken för mej. Hoppas att jag kan leva på det ett tag framöver.
Om inte så kommer dom ju snart igen.

Njutningfull längtan

2008-02-28T22:42:00.000+01:00

I morgon kommer dom!!!

Älskade barn......

Enough!

2008-02-27T22:04:00.000+01:00

Att få åka till Vidarkliniken ser jag som en stor förmån. En förmån för mej som cancerdrabbad. Att bara få vila upp sej och få njuta av deras behandlingar och aktiviter är något jag har sett fram emot.

Det var meningen att jag skulle ha åkt mellan femte och sjätte behandlingen. Eftersom det är omständigt för mej att ta mej dit, tågbytena och bussbytena är många, så förstod jag att med all packning, skulle jag inte orka så tätt efter en cellgiftsbehandling.
En person erbjöd då att skjutsa mej. Jag blev en aning förvånad, det var inte riktigt likt henne att göra något sådant, men så klart blev jag glad och tacksam. Som jag borde ha förstått drog hon sej ur. En annan person erbjöd sej då att köra mej och det blev bestämt att jag skulle åka efter min sista behandling. Nu har omständigheterna gjort att hon inte heller kan köra mej.

Jag skulle kanske kunna fråga några fler, men nu får det räcka. Det är inte så att jag känner mej illa behandlad eller tycker synd om mej själv på något vis. Visst är jag ledsen att det inte blir av. Men jag känner nu att det här har givit mej mer oro och bekymmer än vad det har kännts bra. Nu vill jag inte ha mer förhoppningar om att komma iväg, och ingen mer besvikelse över att det inte blir av.
Så jag lägger ner det. För nu i allafall.

Vidarkliniken finns kvar. Jag har min remiss och kan åka dit lite senare. Då kan jag ta mej dit för egen maskin och behöver inte bekymra mej om det ska bli av eller inte.

Skönt att ha fattat ett beslut.
Skönt att slippa oroa mej mer.

Tröttsamt trött

2008-02-25T15:19:00.000+01:00

Lyckas inte komma till ro på nätterna. Svettas något kopiöst. Blir alldeles fuktig över hela kroppen. Sedan svalnar jag av och det varma blir kallt och jag fryser. Så håller det på nätterna igenom. Otrevligt till tusen.
Det gör ju att jag är mycket trött på dagarna. Har inte så mycket ork just nu. Rygg och ledvärken har tilltagit, nu när kortisonet är nedtrappat.
Ja det är ju biverkningar att räkna med. Inget som förvånar mej, bara lite jobbigt medans det pågår.
Har tagit små korta promenader under helgen. Det har varit ganska skönt väder, även om det har blåst mycket.
I dag gick jag ner till affären och köpte chips. Något jag nästan aldrig äter annars. Nu passar det mej precis, salt och kryddigt
Det händer inte mycket just nu alltså.
Det är bara att invänta att orken till att göra något, ska komma tillbaka.

Cellgiftsbehandling nr 7. One more to go

2008-02-23T17:58:00.000+01:00

Efter två dagars febril aktivitet och i stort sett ingen nattsömn på två nätter, gick luften ur mej i eftermiddags.
Antalet kortisontabletter är nedminskat till 8 tabletter i morse och det märks direkt. Värken kommer som ett brev på posten och jag är mycket trött.
Maten smakar ingenting, får salta allt jag äter. Antagligen helt oätbart för någon annan. Händerna är supertorra och jag fryser med ständiga inslag av svettvallningar.

Cellgiftsbehandlingen gick bra i tordags i alla fall. Bitte behövde bara sticka en enda gång. Både hon och jag var lite oroliga. Cellgifterna gör att venerna hårdnar och jag har ju blivit stucken ett antal gånger nu. Inte bara inför behandlingarna utan även inför undersökningar och provtagningar. Förra gången fick jag en lätt veninflammation så denna gången fick jag en salva som jag ska smörja armen med flera gånger om dagen.

Nåja. Nu är det bara en gång till och jag börjar att se ljuset i tunneln. Visst är det bra att cellgiftsbehandlingar finns men jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om det igen.
Det är i ett gott syfte, det vet jag och jag får ofta höra det när jag är lite gnällig. Men det kan vara svårt att ta in det, och vara nöjd och glad när det är som jobbigast.

Nu är det bestämt att mina två pojkar kommer på fredag. Det ska bli helt underbart. Jag längtar efter dom så det värker. Inför dom behöver jag inte lägga på mej någon mask, utan jag kan bara vara den jag är. En mycket trött mamma i slutet av en cellgiftsbehandling.

I kväll lutar det nog åt, att det är så illa att jag faktiskt kommer att titta på melodifestivalen.
Hujeda mej *L*

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea

Totalt kortisonspeedad

2008-02-22T00:58:00.000+01:00

Sov ett fåtal timmar i natt och klev upp kl 06.
Cellgiftsbehandlingen gick bra. Ska försöka skriva mer om det imorgon.
Har varit som en virvelvind idag. Försökte lägga mej en stund när jag kom hem. En kvart klarade jag av sedan var det bara att upp och hoppa.
Nu när jag äntligen har satt mej ner är det för sent att blogga och svårt också. Jag skriver varannan bokstav fel hela tiden.
Imorgon ska jag vara hos sjukgymnasten 8,30. Måste stiga upp 06,30.
Ska därför nu krypa ner och se om jag kan få några timmars sömn.
Är tyvärr klarvaken så jag undrar om det går.
Med 64 kortisontabletter på två dagar så känns det ganska så omöjligt.
En tråkig bok kanske gör susen.

Mejkad och fejkad

2008-02-20T23:04:00.000+01:00

Många människor har svårt för att visa hur dom egentligen mår. Om man inte bara ser till ett sminkat ansikte och stylat hår (om det finns något).
Om man tittar bakom det, och leendet som kanske inte är riktigt äkta. Så kanske man kan se och förstå att allt det där bara är en förvivlad mask.
En mask som krampaktigt hålls fast vid för att inte bryta ihop inför en annan människa.

Jag hittade den här lilla dikten på Cancertjejernas forum. Ingen vet vem som har skrivit den. Men den passar så bra in på så många. (läs mej)

"Att ta varje tecken som en möjlig symbol.

Att höra en viskning - men ana ett vrål.

Uppfånga en mening - men helst fatta två.

OCH i blotta tystnaden - söka förstå!"

Näst sista cellgiftsbehandlingen i morgon kl 9,30
Åt det kan jag faktiskt både skratta och gråta.

Min akilleshäl

2008-02-19T22:43:00.000+01:00

Något jag har ett stort problem med, är att tillåta mej själv att må dåligt. Det gick bra att ha cancer så länge jag inte kände mej sjuk. Då jag fortfarande hade orken att aktivera mej, träffa vänner och framför allt vara glad. När orken tryter och när cancerbehandlingen styr mitt liv gör det mej både ledsen och förbannad. Det här är ett problem jag har dragits med hela mitt liv. Jag är vanligtvis en väldigt optimistisk person. Vill alltid hitta på saker och gillar att skämta och skoja. Men nu har jag svårt både att vara social och på glatt humör.

Alla kommer vi väl in i downperioder. Hos mej brukar dom inte vara speciellt länge. Det sitter i ett par dagar sedan mår jag bra igen. Nu har ju behandlingen pågått i fyra månader. Det har varit jobbigt både fysiskt som psykiskt. Jag har ändå varit väldigt pigg och allert under dom första fyra cellgiftsbehandlingarna. Det har känts som jag har orkat med det som har varit jobbigt.
När jag började med Taxoteren så slog det ut nin kropp fysiskt. Helt plötsligt orkade jag inte längre. Min kropp kändes över en natt mycket gammal. När det tillståndet blev varaktigt, och inte gick över, så följde psyket med. Det är svårt att vara glad när kroppen är fylld av trötthet och värk.
Då började jag jaga på mej själv. Så här illa får jag bara inte må. Jag kämpar och kämpar för ett bättre mående. Jag kämpar för att var glad. Jag försöker ignorera min värk, trötthet och alla andra biverkningar, men det går inte. Då blir jag både ledsen och arg. Arg på mej själv som inte mår bra. Arg på cancern som styr mitt liv.

Det här är lite av min akilleshäl. Idag har jag pratat länge med min terapeut om detta. Att jag måste acceptera att fyra månaders cellgiftsbehandling tar ut sin rätt. Att det inte är så konstigt att jag mår som jag gör nu. Dels att kroppen inte orkar, men även att jag inte kan gå igenom den här cancerresan med ett glatt leende på läpparna varje dag.
Så jag ska försöka att acceptera att det är som det är just nu. Tungt och jobbigt. Inget konstigt alls efter sex cellgiftsbehandlingar. Sedan får man ju betänka allt som hände innan det. Cancerbeskedet, operationen och alla undersökningar och provtagningar. Det är mycket att gå igenom på en så kort tid. Tacka fanken att det inte går att må bra jämt och ständigt.

Dags att bli lite snäll mot mej själv kanske....

Det är bara mög.....

2008-02-18T17:21:00.000+01:00

All den positivitet jag har kännt under den här cancerresan är som bortblåst. Lyckas inte få upp humöret. Helgen har varit mycket jobbig. Min mammas karls inställning till det mesta suger musten ur en totalt. Det finns ingen sympati för något. Jag förstår inte människor som är så trångsynta. Det skrämmer mej otroligt mycket. Det är en sådan inställning som skapar hat och våld i världen.
Min mor har sina åsikter om saker och ting men hon kan ändå någonstans hålla dom för sej själv. Åtminstone inför mej. Vi har varit ovänner många gånger i livet för att vi tycker så olika. Nu försöker vi hålla våra åsikter för oss själva och på så sätt ändå komma överens. Hon kan inte ändra på mej och jag kan inte ändra på henne och det har vi accepterat.
Saknar min far oerhört mycket. Han var en sådan god människa. Empatisk och omtänksam.

Jag kan lugnt skriva allt det här. För enligt min mor och hennes karl är datorer bara mög (skit på skånska) dom kommer aldrig att läsa den här bloggen ändå. Skulle dom mot förmodan göra det så blir det inte förrän efter min död. Då spelar det ju ingen roll längre.
Efter dom hade åkt så kunde jag äntligen gråta ut. Har fått hålla det inom mej hela helgen och det har varit tröttsamt.

Vet inte riktigt hur jag ska få upp mitt humör. Jag är trött och håglös. Inget är speciellt roligt. Jag borde väl se att cellgiftsbehandlingen snart är slut och må bra i vetskapen om det, men det går inte just nu. Det är bara så tungt och jobbigt. Det har faktiskt inte känts bra sedan lilla gumman förvann. Det var som att gå in i en stor vägg.

Har problem med min dator till råga på allt. Jag vet inte om det är min dator eller skärmen det är fel på. Har nu bytt skärm med min granne för att på så sätt kunna se vilket av dom det är fel på. Bilden på skärmen bara blinkar när datorn har varit avstängd över natten. Det tar ett ett timmar innan den kommer igång.
Eftersom min ekonomi är mycket dålig satte jag ut en annnons på blocket. Har inte råd att köpa en ny skärm. Hade en på gång 4 mil härifrån men min mor vägrade att köra mej dit. Det var ju alldeles för besvärligt tyckte hon. Jag har ju ingen egen bil och det hade underlättat väldigt för mej. Jaja, nu kanske det är datorn det är fel på istället. Jag har garanti kvar, men den är köpt på Netonet så den måste isåfall skickas och det kan ju ta sin lilla tid.

På torsdag är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Kanske kan det vända då. Sedan är det ju bara en till och sedan är det över.
Vad kan fem veckors strålning vara jämfört med sex månaders cellgifter?
Inte kan det vara lika jobbigt?

Hipp Hipp..........

2008-02-17T18:09:00.000+01:00

Ida´e ingen vanlig dag

För ida´ e´ de´ min fölseda´!

Vanka med mej

2008-02-15T23:41:00.000+01:00

När natten sluter sitt mörker om min rastlösa kropp.
När tystanden stegrar sej till ett outhärdligt vrål,
sveper jag morgonrocken runt min varma kropp.

När spåren i min ändlösa vandring djupnar.
När tröstandet blir som kletig honung, alltför söt
Då önskar jag att du tog min hand i din.

Bara...

Vanka med mej
Vanka med mej i mina spår.

När ord blir överflödiga
När inget av det sagda lindrar.
När vardagen rasar ner i avgrundens djupa hål.

När maktlösheten intar min bonings slutna rum.
När frågor lämnas vind för våg.
När ingen hör mitt inre gälla skri.

Bara...

Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.

Lägg din arm om min kropp
Låt min själs smärta flyta in i din.
Lev mitt liv i några tysta sekunder
Håll om mej och låt din kropp ta emot min förtvivlan.
Låt min kropp smälta in i din.

Och vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.

Endast då kan min oro lätta en kort sekund.
Endast då kan ditt varsamma tröstade ge lindring.
Endast då kan du bära min sorg.
Endast då kan min själ finna ro.

Så du, snälla rara du.
Om du kunde.

Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.

Det finns något som är värre än alla cellgifter och strålning.
Värre än biverkningar och operationer.
Det är den väntan vi cancerpatienter tvingas gå igenom när vi väntar på cancerbesked, operationer och behandlingar. Denna väntan är outhärdlig och fruktansvärt grym. Denna väntan och känslorna den väcker går inte att förstå om man inte har varit där själv. Det handlar om många sömnlösa nätter och dagar som levs i en bubbla som ingen annan når in i.
Du har fått besked om att du har en sjukdom som kan kosta ditt liv och på ett bisart sätt hamnar du i något som kan liknas en telefon kö, där en onårbar röst säjer: Du har plats nummer 79 i kön, samtalet besvaras så fort vi kan.....
Dikten eller texten eller vad jag ska kalla den är skriven efter ett långt telefonsamtal med en Bc syster som väntar på besked om hur hennes behandling kommer att se ut. Om det blir ännu en operation eller inte. Jag har varit precis där hon är och det är en hemsk långdragen tortyr.
Det verkar som om cancervården har glömt något. I all den forskning som läggs ner över hela världen så har en viktig bit fallit bort. En bit som man är så utlämnad och övergiven i. Denna outhärdliga väntan.
Hang in there, vännen. Snart är det över!

Lite dåligt och mycket bra

2008-02-14T21:54:00.000+01:00

Vaknade med ett klibbigt och rinnande öga. När ska det sluta? Listan med alla konstigheter som händer med min kropp börjar bli lång.

Fick ett litet födelsepaket av Norrbaggan på posten. Det som fick mej att brista ut i gapskratt var en liten gubbe som man trycker på näsan. Då ger den upp ett helt galet vansinnesskratt. Den ska jag ha att trycka på när det känns tråkigt och trist. Det går liksom inte att låta bli att dra på munnen när man hör den. Härliga myssockar och en liten söt krambjörn låg också i paketet.
Tack goa Norrbaggan. Du är bäst!

Humöret är fortfarande lågt. Ville verkligen inte åka in till Korpen. Var tvungen att plocka fram piskan för att jag skulle gå utanför dörren. Vi busshållplatsen mumlade jag för mej själv flera gånger. Gå hem, gå hem. Hoppas verkligen ingen hörde mej. Men jag stod kvar och klev på bussen.
Nu är jag glad att jag gjorde det för jag hade det jättetrevligt. Tränade inte men en instruktör visade oss hur alla maskiner fungerar. Efter det gick vi en promenad i solskenet sedan fikade vi. Träningen är varje torsdagseftermiddag, vilket innebär att jag inte kan nästa torsdag eftersom jag ska ha nästa cellgiftsbehandling då.
Jävla skitcancer. Jag är så trött på denna behandling som styr och kontrollerar mitt liv. Jag har hållt på sedan 14 oktober. Inte konstigt att det börjar bli tröttsamt.

När jag kom hem ringde det en kvinna från Moa-lina. Östergötlands bröstcancerförening. Hon undrade om jag vill sitta som suppleant i stryrelsen. Jag blev jätteförvånad men samtidigt väldigt glad. Jag tackade ja. Uppdraget innebär först och främst att vara med på styrelsemötena. som är en gång i månaden. Kul!

Mina två söner kommer i början på mars. Har inte träffat den yngste sedan i somras. Längtar, längtar....

Som grädde på moset så ringde det på dörren ikväll. Där stod min räddare i nöden granne, med en blombukett. Då kan man inte annat än bli tjutfärdig. Vilken tjej detta är.
Jag pratade med hennes mamma för ett tag sedan och sa till henne att dom ska känna sej så stolta över denna tjej. Empatisk och omtänksam på alla sätt och vis.

Summan av kardemumman, så har det ändå varit en ganska bra dag trots mitt sura humör.

Lite down

2008-02-13T22:03:00.000+01:00

Idag har jag inlett stora städoffensiven. köket är nu renare än rent. Min mamma kommer på lördag, och ja... Say no moore.
Men det ska bli roligt att hon kommer. Jag fyller ju halvägs till 90 på söndag. Lite uppvakting och lite uppassning kanske. Inte dumt något av det.

Humöret är inte på topp just nu. Egentligen borde det ju vara bra. Det är veckan innan behandlingen och biverkningarna har klingat av. Men ändå känns det lite tungt och jobbigt. Men det är väl som livet är. Lite upp och lite ner.

Imorgon ska jag till Korpen. Vi är några från Vändpunkt som ska träffas. Dom som vill träna gör det och dom som vill promenera gör det. Har inte bestämt riktigt vad det blir för min del, det ger sej imorgon.

Härligt väder har det i alla fall varit idag. Strålande sol. Tog en kort promenad som en paus i städandet. Träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dom på ett tag och det var riktigt roligt.

Det får bli det hela för idag. Att blogga känns lika segt som mitt humör.
Men i morgon är en annan dag.
Då kan det förhoppningsvis bara kännas bättre.

I am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea

Never Give Up!

2008-02-11T23:06:00.000+01:00

No matter what is going on

Never give up

Develope the heart

Too much energy in your country

is spent developing the mind

instead of the heart

Develope the heart

Be compassionate

Not just to your friends

but to everyone

Be compassionate

Work for peace

in your heart and in the world

Work for peace

and i say again

Never give up

No matter what is happening

No matter what is going on around you

Never give up

// Dalai Lama

Ett litet steg......

2008-02-10T18:12:00.000+01:00

Vaknade i morse med munsår i bägge mungiporna. Taxotere är verkligen en överraskningarnas medicin. Det ena avlöser det andra. Inget kommer smygande. Det kommer från den ena dagen till den andra.

Jag har köpt en stegräknare. Fastän kroppen är trött så vill ändå huvudet för det mesta. Och det är väl tur det.
Läste lite på nätet om att använda en stegräknare.
En människa mellan 40-50 år behöver gå 11000 steg om dagen om man vill gå ner i vikt.
Så många steg finns det inte en chans, att jag kommer upp i nu.
Var ute och gick med A idag. Vi gick en mycket längre runda än vad vi brukar. Den tog en och en halv timma.
Hade inte hon varit med så hade jag aldrig orkat. Med hennes hjälp går det bra. Vi tjattrar så mycket att jag inte märker hur långt vi går. Men visst tog det på krafterna.
Jag var helt slut när jag kom hem. Så här långa sträckor orkar jag inte gå första veckan efter behandlingen. Då blir det korta promenader på kanske högst 20 minuter.
Tänkte ändå att det kunde var kul att ha den där stegräknaren. Den kan höja min motivation när jag har som mest värk och är som tröttast.

Har även köpt en smoothiemaker. Med den gör jag rena vitaminbomberna. Jag blandar hej friskt. Apelsin, clementin, banan kiwi, äpple, frysta blåbär,hallon och jordgubbar.
Toppar med lite vaniljyoughurt och apelsinjuice. Ja inte alla dessa frukter i samma förstås. Idag blev det, frysta blåbär och jordgubbar, en banan en clementin och en kiwi, och så lite vaniljyoughurt + lite apelsinjuice.
Otroligt gott. Tog med mej "drinken och la mej i ett varmt bad efter promenaden. Sen är det bara att blunda och låtsas att man befinner sej på varmare breddgrader.

Jag tror nog att frisk luft och vitaminer är den bästa medicinen för att motverka den här otroliga tröttheten.

Man gör så gott man kan i den här tangon........

Biverkningar

2008-02-09T18:54:00.000+01:00

Nu har det gått 10 dagar sedan jag fick sista cellgiftsbehandlingen. Dosen var sänkt till 75%. Biverkningarna av förra dosen som var 100%, var för stora.
Cytosyrran Bitte utryckte: Det är ju inte meningen vi ska ta död på dej.
Nej tack, sa jag, det var ju snällt.

Denna gången har det varit bättre. Alla biverkningar har infunnit sej men dom har varit lindrigare. Ryggvärken är ganska jobbig forfarande. Ledvärken och stickningarna i benen har varit uthärdliga.
I munnen har det denna gången inte blivit sår, utan stannat vid någon slags skrovlighet och en svidande känsla som nu är helt borta. Smakförändringen den första veckan har inte varit så stor som förra gången.
Än så länge har jag lyckats att slippa feber.
Det som har varit värre den här gången är tröttheten. Det är en förlamande trötthet som sitter i hela kroppen.
Alla aktiviteter kräver en stor kraftansträngning. Allt jag ska göra tar dubbelt så lång tid. Under den första veckan har jag dessutom varit tvungen att lägga mej och vila ett par timmar någon gång under dagen.
Vissa dagar har jag fått ställa in det jag har planerat. Inser nu, att just det att planera något inte går längre. Det är vad dagsformen säjer som gäller.
Med tröttheten kommer det dåliga humöret. Det är svårt att vara glad när man är så trött. Svårt att skoja, svårt att småprata.
Vissa stunder kan det släppa lite grann. Då gäller det att passa på att försöka träffa några vänner, ge sej ut att promenera eller vad man nu vill göra.
Sedan är det de där förbaskade vallningarna. Dom kommer fort och dom kommer intensivt. Hela kroppen ångar och man blir högröd i ansiktet.
Inte så trevligt när man är bland andra männsikor. Som tur är går det fort över och jag tycker nog att det har mattats av en aning dom sista dagarna.

På huvudet har jag en gles matt stubb på ca 3 mm. Sist jag rakade mej var innan jul. Det växer alltså litegrann trots cellgifterna. Har fått rådet att raka av det inför sista cellgiftsomgången så riktigt friskt hår kan få komma fram. Det som kommer nu är inte som det ska vara. Det är kraftlöst på något vis.
Ögonfransar har jag inte så många kvar. Det trillar några strå varje dag, så jag räknar med dom det är helt borta innan sista kuren är tagen. Ögonbrynen är också mycket glesa.
Huden är supertorr. Jag har annars ganska fet hy i ansiktet. Men nu riktigt stramar det. Smörjning morgon och kväll, minst. Kroppen måste smörjas dagligen liksom händerna som smörjs minst två gånger. Nagelbanden smörjs en gång om dagen.
Naglarna sitter där dom ska, än så länge, Tack och lov. Förhoppningsvis gör isvantarna som jag måste ha under varje behandling, att dom fortsättningsvis kommer att sitta kvar.

Jaha, det var väl det hela, än så länge. Man vet aldrig vilka biverkningar som kan dyka upp. När dom kommer så brukar dom komma väldigt fort.
Men som det är den här gången så kan jag helt klart leva med det.
Det är ju inte så lång tid kvar.
Med behandlingar och biverkningar ca 8-9 veckor. 2 behandlingar kvar och den sista är beräknad till den 13/3.
Sedan blir det som jag har föstått det några få veckor vila innan strålningen drar igång. Men det är en annan historia.
Den dagen, den orken.....

Offer? Jag? Å nej!

2008-02-07T19:07:00.000+01:00

Jag har skaffat mej en strategi att ta mej igenom svårigheter.
Jag har haft ett ganska tufft liv. Periodvis har det varit rena misären.
Länge såg jag mej som ett offer för omständigheterna. Jag skyllde allt på alla andra. Tänk att allt skulle hända mej. Vad hade jag gjort för ont som skulle drabbas så illa. Åren gick och jag fick både insikter och en viss mognad. Jag insåg att jag själv många gånger gjorde så att jag hamnade i besvärligheter. Men ett offer var jag fortfarande.
Det VAR synd om mej.

För ca 15 år sedan hamnade jag bland människor som tog ur mej det beteendet. Jag lärde mej att jag VALDE att vara ett offer. Jag klädde mej gladeligen i offerrollens kappa med berått mod. När jag förstod att valet var mitt, att jag kunde välja något annat, så blev livet så mycket lättare. Ingen behöver känna sej som ett offer. Ingen behöver vara ett offer. Det är en känsla, ett tillstånd som vi väljer alldeles själva. Sedan kan det naturligtvis hända saker som är katastrofalt hemska, men det är ändå vårt eget val hur vi hanterar det.

Ett cancerbesked ställer livet på sin spets, lilla gummans försvinnade ställde livet på sin spets. Helt skilda katastrofer men ändå så lika. En sorgeprocess är både nödvändig och livsviktig tror jag.
Man måste få gråta, rasa ut och skrika. Man måste får förbanna ödets nycker som har fört en till detta hemska. Men det är först när man väljer att stanna i dom känslorna som det blir riktigt illa. Man väljer då att fortsätta sitt liv i sorg och förtvivlan. Man förbannar allt och alla och resultatet blir då hemskare än själva beskedet. Då har man redan grävt sin egen grav.

15-20 kvinnor får bröstcancer varje dag. Lite förmätet att tänka: Varför drabbar det mej? Mer realistiskt att tänka: Varför skulle det inte drabba mej?
När jag fick första Taxoterekuren så var det så illa att jag bara ville ge upp. Jag tänkte strunta i resterande cellgiftskurer. Jag struntade i om så hela min kropp, skulle bli full av metastaser. Bara jag slapp en kur till.
Kanske var det bra att jag tillät mej att tänka dessa tankar.
Ett tag. En kort stund, för att sedan kunna ta mej ur det och kämpa vidare.

Trots allt som har hänt i mitt liv så är cancern och dess behandling onekligen det tuffaste jag har varit med om. Man är så fruktansvärt maktlös i det här. Men kanske är det genom att inse det som man tar sej igenom det.
Jag har inget val!
Vill jag leva så måste jag göra det här. Det är bara så.
Många tuffa dagar och tankar är det. Men att lägga mej ner en längre stund och bli ett offer för sjukdomen, det vägrar jag.
Man får må dåligt, man får ge upp, man får förtvivla.
Bara man inte stannar i det!

Från tanke till handling

2008-02-06T14:09:00.000+01:00

Jag fick ett paket på posten idag. Det kom från en människa jag aldrig träffat i verkliga livet. Vi träffades från början i en chattgrupp.
Vi mailar varandra ibland och hon följer mej här på bloggen. En vänskap som håller på att utvecklas. Nu har hon varit i Indien och jag fick en underbar bonad med en skrift av Dalai Lama. Never Give Up...(jag ska skriva ut den i sin helhet här på bloggen senare).

Det fanns ett brev med i paketet. I slutet stod det. Finns det något jag kan göra för dej, Bea? Jag gör vad jag kan. Jag funderade en stund, och så här är det Tisavännen.
Du gör något redan. Du går från tanke till handling. Du sträcker ut en hand och gör något.
Sedan jag blev sjuk, träffar jag då och då på människor som säjer: Oh, jag har hört att du är sjuk. Jag har tänkt så mycket på dej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dessa människor? Ska jag utbrista. Oj, det är alldeles för mycket? Eller, Tusen Tack vad glad jag blir?
Jag blir mest besvärad och känner mej jobbig som har ockuperat denne persons tankar. Jag har blivit ett litet gnagande samvete hos denne person.
För att rättfärdiga sej själva, utbrister dom, oj, vad jag har tänkt på dej nu när du har dej så jobbigt!
Blir jag hjälpt av det? Får jag det mindre jobbigt, av dessa tankar? Gör det min dag lättare?
Svaret är och förblir, Nej.

Man brukar säja att det är tanken som räknas. Men fundera på det ett tag. Är det det egentligen? Är inte själva handlingen som betyder något? Är det inte handlingen som sådan som gör att man förstår att denna människa verkligen bryr sej? Det är inte bara meningslöst tomt prat. Denna människa har sträckt sej ett steg längre. Gjort det där lilla ansträngande momentet som faktiskt kräver något.

Jag brukar försöka se att cancern inte bara tar utan även ger. Jag är inte på något sätt perfekt och nog är det så att cancern ger mej sina tankeställare. Hur vill jag vara som människa resten av mitt liv?
Hur är jag nu? Hur har jag varit? Vad kan jag ändra på för att bli en bättre människa?
Om denna sjukdom är ett wake up call, so be it!
Då har jag i allfall haft någon glädje av att vara sjuk.

Jag kommer att gå från tanke till handling hädanefter. Jag vill sträcka ut en hand, till någon som behöver den. Jag vill göra det där lilla extra som inte bara får en annan människa att må gott, utan även jag själv.
För det är ju så. En god gärning glädjer inte bara mottagaren, utan även givaren. En god gärning är en bra huvudkudde. En god gärning skapar något gott.

Kram kram kram, Tisavännen.
Du gav mej energi till denna dagen.
Precis vad jag behövde, varken mer eller mindre.
Så enkelt...
Tack!

BC- Systrar

2008-02-05T15:13:00.000+01:00

Jag har några vänner som är fantastiska. Sedan jag blev sjuk har dom stöttat mej på alla vis. Dom anstränger sej till det yttersta att försöka förstå vad jag går igenom. Dom gör det otroligt bra, och dom gör det för min skull. Dom hjälper mej praktiskt. Dom lyssnar och tröstar när jag är ledsen. Dom betyder världen för mej. Livet hade varit så mycket jobbigare utan dessa vänner.

Men ändå finns det något som överträffar detta. Det är man man träffar någon som precis som jag är drabbad av bröstcancer. Eller en annan cancerform för den delen. Dessa systrar VET! Dom vet hur det är att vänta på en cancerdiagnos. Dom vet hur det är att bli av med ett bröst. Dom vet cellgifternas alla vedermödor, dom vet hur det är att ligga under strålkanonen. När vi pratar om tankar och känslor så pratar vi om samma sak.

För någon vecka sedan pratade jag med en granne. Hon berättade att hennes dotter hade opererat bort en tårtbit av sitt bröst och nu väntade på analys av tumören. Det var naturligtvis jättesorgligt.
Idag ringde denna Bc syster på min dörr. Vi har hejat på varandra innan, men inte mer.
Kontakten var omedelbar. Det fanns ingen främlingsskap eller försiktighet som nya bekantskaper ofta innebär i början.
Vi kände varandra redan, kändes det som. Orden bubblade ur oss. Tankar, känslor, reaktioner, operationer, behandling, glädje, sorg.
Allt huller om buller.
Att prata om döden, är varken jobbigt eller skrämmande med denna syster, bara ett i sjukdomen naturligt faktum.
När hon skulle åka sa hon, jag ska handla, är det något du behöver?
För första gången kunde jag, utan att känna min rädsla att besvära någon annan säja, ja tack. Jag behöver en låda ägg.
Jag vet att jag inte besvärar mina vänner när jag ber om hjälp, Det ligger hos mej och jag jobbar på det, men det är svårt ibland att få ur sej dom orden: Jag behöver hjälp. Ofta tänker jag, vänta att be någon tills du verkligen behöver det.
Vänta tills det är riktigt akut.
Dumma tankar som inte leder någon vart alls. Jag kan ju faktiskt inte begära att människor ska vara tankeläsare.
Men lite så är det ändå. Bc systrar ÄR tankeläsare på något sätt.
Dom besitter en magisk egenskap genom att befinna sej i precis samma situation som jag och då känns inget besvärligt.

Det är så sorgligt att så många kvinnor drabbas av bröstcancer, men samtidigt är jag så tacksam att dessa systrar finns. En gemenskap i glädje och sorg som stöttar, lyssnar och delar med med sej av sina erfarenheter. En Bc syster går i mina skor, hon lever under mitt skinn. Hon delar min vardag, inte bara i ord, utan även i handling.

En känsla som är svår att sätta ord på.
En känsla som är ett elexir att ösa ur i sjukdomens alla spår.

Till er vill jag ge de största gåvorna man kan få.
Livet
och kärleken!

Tack för tröst. Goa vänner!

2008-02-04T19:12:00.000+01:00

Tack för alla tröstande ord. Det värmer.
Tack Mette för att du engagerar dej och har hjälpt mej med en annons i tidningen. Kanske kan det vara någon som har sett hennne. Bättre att få ett besked att hon är död än att inte veta alls.
Man ska ju aldrig ge upp hoppet men jag får nog inse att chanserna att hon dyker upp blir mindre och mindre.

Detta med gumman är verkligen jättetungt för mej. Det var och är jobbigt nog ändå och det kändes som om jag fick en stor stjärnsmäll. Luften gick ur mej totalt.
Jag är så trött i kropp och själ och detta har gjort mej ännu tröttare.
Gå vidare, ja, jag ska försöka, men saknaden efter henne kommer säkert att sitta i länge, länge.
Väljer nu att inte skriva om henne så mycket mer, men dyker hon upp så kommer det att stå här med stora bokstäver.

Har en underbar terapeut. Har pratat med henne länge idag och det stärker trots allt.
Hon leder mej vidare på den här resan.
När man drabbas av något som cancer så känns det som om det räcker liksom. Det är mödosamt att ta sej igenom sjukdomsperioden. Det är jobbigt fysiskt som psykiskt.
Vad man inte tänker på är att vardagen rullar på ändå. Problem som kanske inte skulle vara så stora om man bara hade endast dom, känns helt plötsligt näst intill ohanterliga ihop med sjukdomen. Nu hände detta med gumman + lite till och jag tappade fotfästet för en stund.

Det är tufft. Mycket tufft många gånger.
Men som jag har sagt innan,
Oj vad jag kommer att vara stor och stark när det här är över. *L* (där log jag, tom)
Prövningar stärker en och modet att utföra dom ger en styrka som jag kommer att ha nytta av resten av livet.

2008-02-03T14:50:00.000+01:00

Saknaden är massiv.

Kompakt.

Insikten obamhärtig.

Drunknar i mina egna tårar.

När mörkret faller.

Försöker jag hitta vägen,

ur detta svarta hål.

..............

2008-02-01T21:34:00.000+01:00

Ingen gumma....

Annars helt ok...

Ingen blogglust idag bara....

Kraftlöst och meningslöst gnäll

2008-01-31T19:24:00.000+01:00

Ringde polisen imorse och anmälde att min gumma var försvunnen. 18 anmälningar om upphittade katter hade kommit in. Genast steg hoppet betydligt. Men alla anmälningar var gjorda 07...

Gick en skogspromenad med A. Är så glad att vi har fått kontakt igen. Hon är alltid så pigg och glad och vi pratar och skrattar mycket tillsammans. Konditionen är usel just nu men hennes draghjälp gör att jag orkar med ändå.

Inga direkta biverkningar än. Jag är bara så fruktansvärt trött.
Förrut har jag bivit speedad av kortisonet men inte denna gången. Det är inte så att jag sover speciellt mycket. Tröttheten sitter i kroppen. Aptiten är inte heller som den ska vara. Efter min frossardag på lasarettet var den som bortblåst.
Jag äter 3 mål om dagen, för att jag måste. Jag vet ju att jag behöver energin, men det smakar inte och portionerna är små. Taxotere har ju många biverkningar och paradoxala är dom en del. Antingen viktökning eller aptitlöshet.
Nåja. Jag är inte pinnsmal så hellre ner i vikt än upp.

Tvätstugan i eftermiddag, sedan var dagen gjord för mej.
Jag försöker att hålla igång så mycket jag orkar men det får bli på mina vilkor. Kan inte längre planera så mycket utan får gå på dagsformen.
Egentligen är det väl som det ska vara efter 6 cellgiftskurer.
Varken mer eller mindre.

Är väldigt sänkt i humöret av att gumman inte har kommit hem och det drar ner mej jättemycket.
Tror nog att jag hade mått ganska bra trots trötthet och aptitlöshet.
Bara hon vore hemma igen...

6/8 behandlingar. Glad men ändå så ledsen.....

2008-01-30T22:50:00.000+01:00

Tänkte först strunta att blogga ikväll. Är trött, frusen, rastlös och ledsen över att gumman ännu inte är hemma.
I morse var jag pigg. Det kändes bra att åka iväg att få den 6:e giftkuren.
Skrev en lapp om att min gumma var försvunnen som min granne skulle sätta upp i affären i byn.
Hon jobbar där och tog den med sej eftersom jag inte hann själv idag.

Åkte iväg med sjukresor 12,25. 13,50 blev jag inkallad av cytoBitte.
Det var nu bestämt att jag skulle får 75% av Taxoteredosen.
Som hon sa, det är ju inte meningen att vi ska ta död på dej. Tack för det sa jag. Jag hade ju missuppfattat henne i telefonen tycke att hon hade sagt 50% av dosen. Lite lite tyckte jag nog att det var, men det passade nog mej att höra det då när jag mådde som sämst.
Nu är det bara att hoppas att det inte ska bli så illa som förra gången.

3 gånger missade hon när hon skulle sätta droppnålen. Till slut fick hon sätta i handleden på den sidan jag är opererad. I Lkpg har dom inte samma filosofi som på lasarettet i staden där jag bor. Där varken sticker dom eller tar blodtryck i den opererade armen
I Lkpg menar dom att det är helt ok att både sticka och ta blodtryck i den opererade armen, men väljer självklart den andra först.
När hon väl fick igång droppet så blev jag alldeles röd under det genomskinliga plåsterlappen.
Hon stoppade gifterna, men det var ett ordentligt backflöde. Hon ville ändå ta det säkra före det osäkra och kallade på en läkare.
Hon konstaterade att det helt säkert var den instängda spriten under plåsterlappen som gjorde mej röd. Det kliade nämligen väldigt. Jag var inte svullen så det var ingen fara.
Då kom sjukgymnasten in. Vi bestämde att hon skulle titta in igen när droppet var klart.
Då kom Bitte på att vi hade glömt isvantarna. Hon kutade och hämtade dom. Kunde dock inte få på den ena ordentligt för droppnålen satt ju på handleden och isvantarna ser ut som boxarhandskar ungefär.
Nåväl det fick bli lite halvdant på vänster hand. Det är inte hela världen om jag skulle tappa en nagel. Jag har ju "tappat" ett helt bröst så vad spelar då en nagel för roll.
Annars gick behandlingen bra. Ingen allergisk reaktion. Inget lågt blodtryck ,som togs ett antal gånger, men det är skönt att dom kollar det ofta eftersom det är ett av dom första tecknen på en allergisk reaktion.
Sjukgymnasten kom åter. Kände på min onda rygg och konstaterade att jag är svullen, precis där jag har ont.
Hon ska ringa och puffa på sjukgymnasten i staden jag bor. Hoppas att det händer något fort nu.

När jag var klar så hade jag missat sjukresan med 5 minuter. Resorna går en gång i timmen från lasarettet, men det gjorde väl inget. Vänta en timme kunde jag väl. Ringde och skulle boka en plats 16,45. Då visade det sej att, sista en gång i timmen turen, går bara till 15,45. Sedan går dom varannan timme.
Nästa resa skulle då gå 17,45.

Ja, ja. Trist men inget att gråta över.
Acceptera det du inte kan förändra....

Så jag gick till apoteket och köpte diverse medikamenter. Jag gick och fikade. Jag gick till kiosken och köpte en jättehäftig och fin rosbukett i trä till min granne. Jag köpte ett kort till den som jag skrev, om hur mycket hon betyder för mej.
Jag gick in i kapellet som jag alltid gör.
Skrev lite i dagboken som ligger där. Tände ett ljus för min syster, min pappa och Johnny. En kille som skriver i dagboken. Han har det jättejobbigt med en anhörig som är sjuk. Skrev även lite peppande till honom i boken och hoppades på att allt ska gå bra för hans anhörig. Gick ut i stora hallen och läste anslagstavlan som jag har läst 100 gånger nu känns det som.
Gick ut och rökte en cigg. Sedan hade jag nog gjort allt jag kunde hitta på att göra på ett lasarett.
Förrutom att kolla efter patienttoaletten på obduktion(?!?) och sådant. Kanske leka tittut i dörren till operationssalen (men det kan jag ju spara till nästa gång).
Då satte jag mej ner och bara glodde i väntan på att taxin skulle komma.

När jag kom hem var klockan 19,10, åt lite och fastnade sen i telefonen en bra stund.
Norrbaggan ringde. Mamma ringde. En annan väninna hade ringt så henne ringde jag upp. Var borta och lämnade blommorna och kortet till min granne.

Sedan gick jag hem och konstaterade att min kattgumma inte hade kommit hem. SÅG det gjorde jag så fort jag kom innanför dörren, Men jag ville inte ta in det då. När jag helt plötsligt satte mej ner sysslolös, DÅ, tog jag in det.

Ledsen.....

Jag är så glad att jag bara har två behandlingar kvar.
Men den 100%-iga glädjen kan inte infinna sej när gumman inte ligger på min mage och spinner.....

Nu kryper jag ner i en fåfäng förhoppning om att en kortisonstinn kropp kanske ska få sova.
Godnatt alla!

For crying out loud!

2008-01-29T19:21:00.000+01:00

Jag tar 10 cellgiftsbehandlingar till, bara min gumma kommer hem!

Jag utökar strålningarna till 50 istället för 25, bara min gumma kommer hem!

Jag ska klippa av mina ögonfransar när dom växer ut igen. (Hon älskar mej lika mycket ändå), bara min gumma kommer hem!

Jag bor kvar på det här sketna stället, bara min gumma kommer hem!

Jag slutar att röka, bara min gumma kommer hem!

Jag går okysst resten av mitt liv, bara min gumma kommer hem!

Trots att jag bara har ca 500 kr att leva på i veckan, när räkningar och storhandeln är betald, ska jag bli fadder, bara min gumma kommer hem!

Jag säljer min dator, bara min gumma kommer hem!

Jag slutar plåga mina vänner med för starkt kaffe, bara min gumma kommer hem!

Jag ska börja motionera dagligen (ordentligt, inte mina fjantiga promenader) bara min gumma kommer hem!

Jag ska bli en bättre medmänniska och vän, bara min gumma kommer hem!

Jag ska vara nogare med att göra rent i tvättmedelsfacket i tvättstugan, bara min gumma kommer hem!

Jag ska aldrig klaga på min gumma när hon blir överkelen och river upp alla mina tröjor, bara hon kommer hem!

Jag ska aldrig fuskstäda, bara min gumma kommer hem!

Jag ska aldrig nödlögna och vara tyst när jag inte vågar säja vad jag egentligen tycker, bara min gumma kommer hem!

Jag ska gör folk tjänster, utan att dom vet att det var jag som gjorde dom, bara min gumma kommer hem!

Jag ska inte låta min använda tepåse ligga i diskhon och äckla sej (och andra)(fy vilken äcklig ovana), bara min gumma kommer hem!

KOM HEM!!!
Snälla, snälla, snälla.....
KOM HEM!

Var är lilla gumman?

2008-01-28T22:00:00.000+01:00

Min lilla kattgumma är försvunnen. Hon var hängig igår. På kvällen verkade hon bättre och gick ut. Sedan har jag inte sett henne.
Det händer då och då att mina katter har mått lite dåligt.
Dom har varit ute, kanske ätit något som inte har varit så nyttigt. Det brukar gå över efter någon dag.
Ville avvakta med lilla gumman. Nu har jag dåligt samvete att jag inte tog henne till vetrinären.
Katter drar ju sej undan när dom inte mår bra. Hoppas innerligt att hon inte ligger därute någonstans och har somnat in, eller nästan ännu värre, ligger och lider. Jag har letat och ropat efter henne flera gånger under dagen men utan resultat.

Annars har det varit en bra dag. Var ute och gick på förmiddagen. Har fått draghjälp nu i två dagar och orkat att gå riktiga långpromenader. Det går mycket lättare när man är två och går och pratar med varandra.
När jag kom hem satt det en blombukett vid handtaget på dörren. Det var min jobbarkompis M som hade varit och lämnat den. Jag blev så glad. Synd att jag inte var hemma bara.
På eftermiddagen kom en annan jobbarkompis. Mer blommor. Nu har jag två underbara tulpanbuketter hos mej.
Vi fikade och pratade, både om stort och smått.
Tyvärr kunde jag inte riktigt koppla av, då mina tankar hela tiden gick till min lilla gumma.
Hoppas, hoppas att hon är i livet och kommer hem igen.

Lilla döden

2008-01-27T19:11:00.000+01:00

Förnuft VS känsla.
Maktlöst stirrar de på varandra från varsin sida av ringen.
Dom vill inte slåss,
Men kommer inte undan.
En duell i ord.
Känslan vet att förnuftet kommer att vinna,
men ändå...

Klockan tickar.
Förnuftet skriker,
Du kan inte leva med ångesten,
av att gräva din egen grav.
Känslan protesterar.
Kraftlöst.
Ser du inte att jag lider.
Ser du inte att det gör ont.
Hela min kropp skriker.
Låt mej slippa.
Lilla döden.

Förnuftet vrålar.
Var tacksam.
Det kunde vara värre.
En liten död,
ger dej bara kraft att leva.
Ger dej tid,
Att älska...
Resten av ditt liv.

Känslan tystnar.
Valet är inte så svårt.
Bara så olidligt krävande.
Känslan nickar åt förnuftet.
Känslan suckar och säjer,
Med liten röst.
Skriv!
Skriv i almanackan.
30/ 1
Lilla döden.

Peptalk

2008-01-26T18:36:00.000+01:00

Trött, trött, trött.
Åkte in till stan igår. Det finns något som heter Vändpunkt där jag bor. Det är ett ställe där sjukskrivna och arbetslösa träffas i olika aktiviteter.
På fredagarna träffas vi kl 2 och fikar. Hade en timme till övers när jag kom in till stan. Tänkte att det kunde vara kul att titta lite i affärer. Efter en halvtimme var det inte roligt längre. Trött, ögonen rann och jag blev mest irriterad av allt folk som jag tyckte var i vägen.

Försöker trots min trötthet att komma ut varje dag om inget annat så på en promenad. Orkar inte gå så långt som jag brukar och i backarna flåsar jag som ett ånglok, men det är skönt ändå och nyttigt också. Inte blir det bättre av att jag ligger på soffan och glor.
Hade misstankar om att min trötthet berodde på värktabletterna, men ryggen är lite bättre så tabletterna behöver jag bara ta någon gång i bland, men även utan dom är jag trött.

Jag får väl se att fem cellgiftsomgångar kräver sin man, eller kvinna ska jag väl säja. Ser också att det här är en kort jobbig period i mitt liv och mycket snart är skiten över. På onsdag efter ett nytt giftintag så har jag bara två gånger kvar. Underbart.

Kan i allfall både skratta, och sjunga med när det kommer en bra låt på radion. Det är mer än vad jag kunde för en vecka sedan.

Naturligtvis så finns det tillfällen när jag ger upp och lägger mej ner och bara dör men dom stunderna är inte så långa. Det räcker att dom är tråkiga.

Om jag någon gång skulle skriva en kontaktannons så skulle jag beskriva mej själv som positiv, humoristisk, envis som en åsna och både full i fan och med jävlar anamma.
Egenskaper som passar sej ypperligt bra för tillfället.

Den lilla rymlingen

2008-01-24T19:33:00.000+01:00

Måste skriva om en liten episod under min sjukhusvistelse.
På lördagen hade jag feber hela dagen och var inte långt ifrån sängen. Men på söndagen var jag feberfri och framåt elvatiden på förmiddagen satte röksuget in.(Jo, jag har den hemska lasten)
Jag frågade om jag fick gå ut och röka och det var ok. Samtidigt blev jag vansinnigt sugen på vindruvor och något gott att dricka. Frågade om lasarettes kiosk var öppen men det var ingen som visste.
Lasarettet där jag bor är ganska litet så det skulle inte förvåna mej om det var stängt i kiosken. Funderade på hur jag skulle göra.
Från avdelningen till lasarettes kiosk är det ganska långt. Hade ingen lust att gå genom alla korridorer och kulvertar om det inte skulle vara öppet.
Men det finns en liten ica butik en bit från lasarettet. Dit kunde jag ju gå.
Men att fråga om tillstånd att gå dit tänkte jag inte. Det kunde ju vara så att dom skulle säja nej.
Det är inte längre till affären än vad det tar att röka en cigarett så sagt och gjort jag bestämde mej för att så får det bli. Tidsmässigt skulle ingen märka att jag var borta.
På med byxor och ner med sjukhusskjortan i dom. Jackan fick jag var försiktig med pga av droppkanylen. Jag hade den stora turen att slippa droppställning. Fick istället injektioner två gånger om dagen i en droppkanyl. Det hade varit vackert om jag hade gått iväg till affären med en droppställning bredvid mej.
Blek och omålad var jag men ingen skrek högt när dom såg mej. Kunde antagligen gå under betäckningen mycket bakfull, eller något liknade.
Inne i affären ville jag ha allt. Det blev clementiner, ett par bananer, en hel klase med härliga vindruvor, en läsk och en påse lösgodis.
Oj, oj det blev en hel kasse. Kom upp på avdelningen med den och smög likt en tjuv längs väggarna. Ingen såg mej.
Sedan låg jag resten av dagen och såg på tv och frossade i allt jag hade köpt. Smaken hade börjat komma tillbaka. Blåsorna var nästan borta och det smakade ljuvligt gott.

En bra dag

2008-01-23T23:21:00.000+01:00

Har känt mej piggare idag. Efter frukosten så gick jag ut på en härlig promenad. Orkade gå längre än vad jag har gjort sedan jag fick sista behandlingen.
En gammal bekant bromsade in bredvid mej.
Vi har bott grannar förrut för många år sedan. Vi brukade ta långa promenader på kvällarna efter jobbet.
Tyvärr kom vi i från varandra när jag flyttade härifrån. När jag sedan flyttade tillbaka till byn så blev det aldrig att vi återupptog kontakten igen. Trots att samhället jag bor i är litet har vi aldrig sprungit på varandra.
Man säjer ju att världen är liten, men ibland kan den vara märkligt stor. Hur som helst så bestämde vi för att träffas igen imorgon.
Det ska bli jättekul.

På eftermiddagen ringde en tjej som jag träffade på onkmottagningen sist jag var där. Vi bytte då telefonnummer. Hon har också bröstcancer men har gjort cellgifts och strålbehandlingen färdig. Nu går hon och får antihormonbehandling en gång i månaden.
Kul att hon ringde och vi bestämde att höras igen.
Har städat lite och pysslat lite med annat. Orken räcker inte till hur mycket som helst men jag är ändå glad att jag mår lite bättre. Värken i ryggen har också varit hanterbar.

En vecka kvar till nästa behandling. Känslan inför den är mycket dubbel. Samtidigt som jag vill få den gjord för att komma ännu ett steg längre mot ett avslut, så tar det emot. Men jag vill hoppas och tro att jag inte kommer att må så dåligt den här gången nu när dosen kommer att vara halverad.

De anhöriga

2008-01-22T19:47:00.000+01:00

Att vara anhörig till en cancer sjuk måste vara väldigt svårt. I mitt fall så har jag ju mina anhöriga långt ifrån mej. Det måste vara ännu svårare. Min mor som i förra veckan blev inlagd med svåra bröstsmärtor säjer själv att det berodde på att hon mår dåligt psykiskt.
Att det har blivit för mycket. Att höra sin dotter gråta i telefonen och inte kunna göra något måste vara otroligt jobbigt. Hon kan inte bara kvista hit på en kvart. Det tar fyra timmar enkel resa för henne att åka och hon börjar komma till åren. Jag vet att om vi hade bott närmare varandra så hade hon varit hos mej dagligen nu när jag är sjuk.
Hennes andra dotter dog i cancer. Naturligtvis har hon en enorm rädsla att det ska gå likadant för mej. En gång bröt hon ihop i telefonen och förbannade ödet att bägge hennes döttrar har drabbats av cancer.

Mina söner har det naturligtvis lika jobbigt. Jag var tvungen att ge dom cancerbeskedet på telefon. Det är inte speciellt lyckat men vad skulle jag göra.
J som är den äldste blev helt tyst och visste inte vad han skulle säja. Vi har träffats rätt så mycket sedan jag blev sjuk. Vi pratar i timtal i telefonen. Vi har kommit varandra mycket nära.
Herr cancer tar enormt mycket, men man får se att han kan ge något också och den kontakt jag har fått med J, berikar mitt liv otroligt mycket.

M, den minste. Reagerade på ett annat sätt. När jag sa att jag hade cancer så sa han, Ahh, men du mamma, jag hinner inte prata med dej just nu, för jag ska iväg och hämta en pizza. Vi har inte träffats lika ofta sedan jag blev sjuk och telefonkontakten är på ett annat plan än med J.
Vi pratar mer väder och vind. Han får höra min röst i telefon. Han hör att jag lever och det räcker för honom. Jag ser att vi är väldigt lika han och jag.
Jag sticker också gärna huvudet i sanden och hoppas på att det otäcka ska försvinna. Jag är också lite av klassens clown, precis som M.

Alla har vi olika sätt att bearbeta det som är svårt. Vissa sätt är kanske bättre än andra. Men hur vi gör beror helt klart hur vi är som personer.
Dom mår naturligtvis lika dåligt bägge två av min cancersjukdom, men har helt olika sätt att ta sej igenom det.
Ingen av dom vågar ge sej in på bloggen. Det tycker jag är ganska skönt i nuläget.
Bloggen finns till, dels för att jag ska kunna skriva av mej mina tankar och känslor. Dels för att kanske andra kan få ut något av att läsa den och dels så vill jag att den ska finnas efter mej, om det skulle gå riktigt illa. Främst ska den då finnas för mina anhöriga. En liten bekräftelse i skrift, att jag har funnits till. Kanske blir den då någon form av tröst för dom.

Sedan får vi ju inte glömma bort mina bokplaner. Jag ska när jag bli frisk, ge ut bloggen i bokform. Få den publicerad på första försöket. Bli snuskigt rik och leva överdådigt i sus och dus, i hundra år.
Minst!

Home sweet home

2008-01-21T18:49:00.000+01:00

Åh, vad det var skönt att komma hem, och det som var mest roligt var att gå in på bloggen och se alla stöttande och värmande kommentarer. Helt underbart. En stor kram och ett stort tack, alla!

Jag fick alltså helt plötsligt feber i fredags kväll. Det kom på en halvtimme. Jag blev väldigt förvånad.
När jag första gången ringde avdelningen på onkologen hade jag 38,5.
Då var klockan 9. Sköterskan skulle tala med en läkare och ringa upp mej igen. Det gjorde hon halv tio. Då uppmanades jag att ta tempen en gång i timmen och om den gick över 38,8 skulle jag ringa igen.

Halv elva hade jag 38,6. Halvtolv hade jag 38,7. Halv ett missade jag för jag slumrade till i soffan. Vaknade till vid tio i ett. Då var tempen uppe i 38,9 och det var dags att ringa igen.
Och det var bara att bege sej in till lasarettet. Jag hade tidigare under kvällen pratat med min underbara granne. Den granne vars hund jag brukar gå ut med.
Klart att hon skulle passa mina katter om jag blev inlagd.
Men hur kommer du in till lasarettet sa hon?. Jag får väl ta sjukresor sa jag. Det ska du inte alls sa hon. Nu ringer du mej, om det så är mitt i natten. Lova det!
Så kl ett ringde jag henne och hon körde in mej.
Vip behandling på lasarettet. Fick komma in och lägga mej omedelbart och läkaren var på plats efter tio minuter.
Sedan stack dom mej sju!!! gånger. Jag är normalt inte svårstucken men den här gången gick det inte.
Efter femte försöket sa jag till sköterskan (borde ha sagt det tidigare).
Ta inte det här personligt men nu får du hämta någon annan som sticker mej. Hon klarade det på två!! försök. Helt otroligt.
När cytoBitte (Usch, vilket namn hon har fått*L*) sticker och lab också för den delen, går det som en dans.

Antibiotika intravenöst två gånger om dagen bestämdes det att jag skulle få. Hela lördagen gick febern upp och ner men på söndagen var jag feberfri.
Idag var mitt Crp normalt igen och jag fick åka hem med antibiotika i tablettform. När jag kom hem hade min granne diskat åt mej och gjort så fint.

Det är lustigt det här när man drabbas av något som cancer. Man märker vilka människor som verkligen ställer upp.
En del som man inte alls hade tänkt sej. Andra som man hade förutsett skulle ställa upp för en sviker helt plötsligt.
Det är väl så att i nöden prövas vännen.

När jag kom hem ringde cytoBitte. Eftersom jag har så jobbiga smärtor + detta med febern så kommer dom antagligen att minska Taxoteredosen med hälften. Vilken lättnad det kändes som. Då kanske jag kan orka med tre behandlingar till. Det kommer även att finnas en sjukgymnast när jag ska göra nästa behandling. Hon kan säkert hjälpa mej så värken lindras ytterligare.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And i the future i am going to be Bea.

Inlagd

2008-01-20T17:41:00.000+01:00

Hej! Detta är norrbaggan som pratar genom Bea.
Bea fick feber i fredagskväll och blev inlagd på lasarettet. Hon hade feber hela lördagen men är i dag feberfri.Hon får antibiotika intranvenöst för att häva en infektion.Så fort proverna är bättre får hon åka hem, hon är vid gott mod om än aningen uttråkad./ Norrbaggan

Dags att ta bort riset på min rygg

2008-01-17T22:20:00.000+01:00

Jag har haft ont i min rygg till och från hela mitt vuxna liv. Sedan jag fick cancerdiagnosen har det inte varit så mycket att klaga över. Jag har haft ont men inte värre än att jag har kunnat stå ut med det. Jag har haft andra saker som har varit värre att tänka på.
För ett par dagar sedan gick värken i benen över. Då satte det gång i ryggen sju resor värre. Värktabletterna hjälper en aning i korta stunder. I natt vaknade jag halvfem och hade så ont att jag grät. Bestämde då att nu är det jag som ringer onkologen får en remiss till en sjukgymnast. Tror att det går snabbare om jag tar det den vägen.
Jag måste träna upp min rygg en gång för alla. Så här kan jag inte ha det längre. Två värktabletter och en timme senare somnade jag och vaknade halv elva på förmiddagen. Hade fortfarande ont och var ganska ledsen. Då som på beställning ringde goa goa norrbaggan. Hon lät mej gråta ut mitt elände och tröstade mej. Efter vi hade pratat, en timme eller så, så mådde jag mycket bättre.
Tack goa gumman.
På eftermiddagen kom min andra vän i viken och vi körde in till staden och handlade.
Den vännen i viken som kommer att köra mej till Vidarkliniken. Jag insåg med stor ledsamhet att jag aldrig kommer att orka sätta mej på ett tåg fem dagar efter en Taxoterekur för att åka till Vidar. Jag tänkte ställa in det eller skjuta upp det. Då sa min vän att hon kör mej om väglaget tillåter. Man behöver inte många vänner om man har ett par sådana vänner. Då har man så det räcker och blir över.

Mamma ringde. Hon är inlagd på lasarettet. Hon hade fått bröstsmärtor igårkväll. Dom har tagit Ekg och en massa prover. Ingen infarkt. Dom vet inte riktigt vad det är. Hon har det jobbigt nu. Min syster dog i cancer 29 år gammal. Nu har jag cancer. Hon har ringt hela veckan och hört hur dåligt jag mår. Både hon själv och läkaren tror att det är för mycket för henne just nu. Imorgon ska hon göra ett arbets Ekg. Är det normalt får hon gå hem. Dom ska hjälpa hennne med en kuratorkontakt.
Lilla, lilla mamma det är inte lätt det här med livet.

En sista positiv slutkläm i alla fall. Blåsorna börjar gå tillbaka i munnen känns det som. Har fått tipset att skölja med vischyvatten av tjejerna på cancerforumet. Så ett idogt sköljade med både det och Myscotatin verkar har gett resultat.

Mailet till Miriam

2008-01-16T18:26:00.000+01:00

Hej du, hej du!

Jag funderade faktiskt på det i morse. Vad jag har gjort den senaste veckan. Den har bara flutigt iväg på något märkligt vis. Man orkar inte göra någonting som kräver någonting när man är så trött och har så ont. Är man dessutom liten, förvirrad och rädd så gör det ju inte saken bättre. Man läser korta stunder. Tittar en timme på en film.
Blundar och när man tittar upp igen så har det helt plötsligt gått en och en halv timme. Man smörjer sina naglar med nageloljan sjukvården har bjudit på. Tar långa bad där man vaknar till, huttrande av att vattnet är kallt. Har tvingat mej ut två gånger om dagen. En runda jag vanligtvis går på fem minuter har tagit en kvart att avverka. Man tänker inte, man sätter bara det ena benet framför det andra och hoppas på att det bär.
Gör försök att äta något som inte smakar. Helt plötsligt blir sensationen av att ha tuggmotstånd viktigare än smaken. Man njuter av att det krasar. Det är klart att jag skulle vakna idag av att hela munnen var full av blåsor. Nu gjorde ju allt helt plötsligt ont att tugga.

Du frågar om det där att äta nyttigt. 2007 var året där ingenting inte har hänt. Allt har hänt. Jag började året med att lägga om min kost. Jag började äta Gi mat. Jag gick ner 15 kilo det första halvåret. Den 10/2 sparkade jag ut mannen jag levt med i fyra år. Ett förhållande som var helt fel från början. Det var så illa att vi inte ens bråkade. Jag sov på soffan de flesta nätterna och han i sängen. Det komiska var att han inte visste om det. Jag la mej på soffan när han hade somnat. När hans klocka ringde och han gick på toa så gick jag in i sängen och la mej igen.

Att förhållandet inte funkade var naturligtvis delvis mitt fel. Jag led av panikångest och åt piller som en häst. Jag blev kraftigt deprimerad och blev sjukskriven. Jag låste in mej och isolerade mej totalt. Med min sambos goda vilja. Jag tror att han ville att jag skulle sitta där i lägenheten och bli fet och ful. Och det blev jag. Det vet jag. Det tyckte inte min sambo. Han tyckte att jag var smal och vacker. Han tyckte att det var ok att jag stoppade i mej piller. Jag kunde stoppa i mej en näve framför hans ögon utan att han sa något. Vi drack inte alkohol så ofta men när vi drack så spårade det alltid ur. Jag blev folkilsken och ställde till det. Vi slogs och polisen kom ibland. Men aldrig att vi pratade om det. Aldrig att vi försökte reda ut det. Vi försökta bara att dricka ännu en gång. Med kastastrofala resultat.
Den dagen jag fick nog och sparkade ut honom hände något inom mej. Jag bestämde mej för att aldrig misshandla mej själv mer igen. Trots det tog det några månader innan jag slutade med både alkohol och tabletter. Jag hittade en terapeut och i början av sommaren så lade jag av med min självförenkelse. Oj, vad jag mådde dåligt dom första veckorna. Ångesten var så stor att jag trodde att den skulle gå över i galenskap. 6 veckor senare fick jag diagnosen bröstcancer. Där satt jag ensam med mitt nyfunna liv.

Vad som hände då hade jag aldrig kunnat förställa mej i den vildaste fantasi. Det hände något djupt inne i min kropp. Jag bestämde mej för att leva. Hur nu allt kommer att bli och vad som än händer så ska jag leva och jag ska leva bra.
Min panikångest är borta. Jag mår för det mesta fantastiskt bra. Jag är ganska ensam. Dom vännerna jag har stött bort under mina isolerade år knackar ju inte på dörren precis. Men ett par vänner har jag och jag är övertygad om att det kommer att bli fler med tiden.
Jag har inte bråttom. Allt får ha sin gilla gång.

Sambon har hela detta året terroriserat mej på olika vis. Jag har försökt vara mycket anonym på min blogg. Ändå har han hittat mej. Flera kommentarer jag har fått vittnar om det. Nu har jag tröttnat på att inte kunna skriva om allt som jag vill skriva om. Därför publicerar jag detta mail på min blogg. Varför det händer just nu vet jag inte. Kanske det inte längre spelar någon roll. Jag är den jag är och det är jag stolt över. Livet är för kort för att gå runt i en lögn. Man blir lite knäpp när Herr Cancer en gång har knackat på ens dörr. Jag är faktiskt inte ens rädd för djävulen himself längre. Det enda jag vill är att leva.

Kramisar Bea

I jakten på smärtlindring

2008-01-15T18:43:00.000+01:00

Ringde cytosyrran Bitte i morse. Värken var inte bättre och nu var det dags för smärtlindring.
Jo då, inga problem, hon skulle prata med en läkare men innan kl 14 kunde jag inte räkna med någon medicin.
Då sitter jag alltså på landet utan bil. Ingen av mina vänner var hemma. Iofs ringde jag inte mer än ett par heller. Har svårt för att be om hjälp, tyvärr.
Kollade busstabellen och den minsta tiden jag kunde vara i stan var en och en halv timme.
En och en halv timme är ju vanligtvis ingen lång tid att tillbringa i stan men just nu känns det nästan oöverstigligt.
Nå väl, av två onda ting fick jag välja det minst onda och tanken på att ha så här ont 24 timmar till, eller ens en sekund, var inte speciellt lockande.
Så det måste gå.
Tog med mej mina låneböcker. Allt böcker var utlästa. Kunde lika gärna åka in till bibblan.
Att sitta och vänta på lasarettet kändes bara jobbigare. Ju mer stillasittande ju mer ont.
Det fick räcka med att låna ett par böcker för jag orkar inte bära så mycket.
Var inne på Kicks också och köpte en bodylotion och en badolja. Just att bada är det enda som har gett mej någon form av njutning dom senaste sex dygnen.
Men huden är redan supertorr av cellgifterna och det går åt massor av lotion och olja för att det ska kännas behagligt.

Från centrum till lasarettet tar det vanligtvis tio minuter att gå. Idag tog det minst det dubbla. Det är lite svagt uppförslut nästan hela vägen.
Jag var totalt sjöblöt av svett när jag kom till apoteket.
Förklarade för farmaceuten att jag hade ett recept faxat från onkologen. Hon hittar faxet tittar på det och konstaterar att just den medicinen finns inte att få tag på, på något apotek i stan.
Tillverkaren har problem att få fram kodeinet i den.
Då började jag nästan att tjuta. Hon tittade på mej och försäkrade att det skulle lösas på något vis.
Jag fick sitta och vänta en stund, hon kom tillbaka och hade fått tag på min läkare. I handen hade hon samma medicin fast som brustabletter.
Exakt samma medicin, men inte kunde den bytas ut så där bara utan att prata med läkaren. Herregud!!!
Visst är det bra att dom är noga och har regler men ibland kan man ju tycka att det går lite för långt...

Hem kom jag. Nybadad är jag och värktabletterna är tagna. Värken är inte borta helt men skillnaden är stor.
Kanske kan man hoppas på lite sömn i natt då.

Jag fattar nu

2008-01-14T11:54:00.000+01:00

Gårdagen var inte rolig. Jag har så ont i kroppen. Värst är det i benen och ryggen. Har en konstant värk med inslag av smärtimpulser. Det hugger liksom, jag stönar högt hela tiden.
Tog mej ut på en kort runda två gånger igår. Smärtsamt och tröttsamt men ändå skönt efteråt.

Natten har inte varit så ljuv precis. sover ingen riktig sömn. Vaknar hela tiden och svettas.

Jag är inte speciellt pigg idag heller men kanske en aning piggare ändå. I allafall just nu. Har varit nere i affären och handlat lite glass. Det är gott med något kallt i munnen. Tungan är helt vit och jag låter grötig när jag pratar. Sköljer med svampmedlet för att försöka undvika svampinfektion.

Har jag inte fattat att jag cancerbehandlas innan så fattar jag det nu. Yes, I´ll get it!
Jag har cancer och utsätter min kropp för ett massivt mord på eventuella cancerceller. Synd bara att inte giftet kan pricka dessa speciella celler utan ger sej på dom friska också.

Saltet har mist sin sälta

2008-01-12T19:32:00.000+01:00

Så trött men ändå ingen sömn. Har bara legat i en dvala inatt. Kroppen är som en ångkokare och jag får rejäla svettanfall mellan varven.

Bestämde mej i allafall för att dammsuga och torka golven i förmiddags. Inte blev det så noga som det brukar. Måste försöka att hålla mej på benen. Dessutom om jag ska gå här hemma, vill jag ha det trivsamt omkring mej. Katterna drar in massor med grus och jag tycker om att gå barfota. Inte är det speciellt skönt att tassa runt i ett grustag.
Tror dessutom att jag tjänar på att försöka göra något och inte bara ge upp och ligga på soffan.
Men efter det var jag trött. Satte på en Dvd men orkade bara se halva filmen sedan gick ögonen i kors.
Har varit ute och gått en sväng. Det var skönt, även om det inte blev så långt.

Maten är en bedrövelse. Kanske kan man få en uppfattning om hur det smakar när jag till och med saltar ketchupen.

Ett bett av Taxens käftar

2008-01-11T19:07:00.000+01:00

Mina 4 EC behandlingar har ju varit som en " walk in the park". Jag har skojat och sagt att dom måste ha gett mej hallonsaft och vatten istället för cellgifter.
Det här är något helt annat. För första gången sedan jag fick cancer känner jag mej riktigt sjuk.

Trots det vaknade jag kl 4 i morse. Kortisonet härjade fortfarande i min kropp. Halv sju vad jag dödshungrig och gjorde i ordning en stor tallrik med äggröra, bacon, keso och tomat. Det smakade absolut ingenting. Det är som att äta papper.
Kroppen har förvandlats till en törstig öken och jag var tvungen att smörja in hela min kropp för det kliade alldeles förskräckligt.
Sedan var det dags för 8 kortisontableter igen. En minskning med hälften. I morgon ska jag ta 4 och i övermorgon 2. Sedan är det slut för denna gången.
Släpade mej ut en liten runda på förmiddagen för solen lös för ovanlighetens skull och det kunde jag inte motstå.
På eftermiddagen kom en bekant och hälsade på. Jag har inte sett honom på länge så det var jättetrevligt. Men jag orkade bara en timme. Han såg det på mej och åkte härifrån.
Jag kommer att slita ut min soffa om det fortsätter på det här viset.

Fick brev från Vidarkliniken idag. Har beviljats fjorton dagar. Ringde dit och är preliminärbokad till första veckan i februari.
Det ska bli så skönt. Det ska bli min semester nu i vinter där jag bara kommer att se till att bli ompysslad och äta god mat få massage mm.

Nu ska jag titta på Let´s dance om en stund. Man får passa på när man orkar, har jag redan märkt. När tröttheten slår till går det inte att hålla ögonen öppna.

Taxoterens käftar biter ordentligt. Det var INTE vatten i det här droppet.

Första rävgiftsbehandlingen. BARA 3 kvar!

2008-01-10T16:38:00.000+01:00

Det gick bra igår. Temestan gjorde väl sitt så jag kände mej relativt lugn. Allergisymptomen höll sej borta. Det var ju min stora skräck. Händer det inget nästa gång så händer det inget dom två sista heller har det sagts till mej.

Idag är jag trött. Trotts 16 st kortissontabletter i morse. Det gick bra ända tills jag kom in till stan. Då blev jag precis matt i kroppen.
Tungan är redan vit. Ska skölja med svampmedlet 4 ggr om dagen. sött smakar inte sött längre och salt smakar inte salt.
Kanske kan kan gå ner något kilo. Inget ont som inte har något gott med sej.
Nu ska jag masa mej ner till tvättstugan. Sedan blir det ryggläge med en bra bok.

5 av 8 behandlingar är gjorda. Det börjar likna något.

i am Bea today
I was Bea yesterday
And in the future i am going to be Bea

Dagen innan rävgiftet (Taxotere)

2008-01-08T18:10:00.000+01:00

J Åkte i morse. Deppade ihop rejält när han hade gått. Jag känner ju mej själv så jag vet att jag har två val när jag deppar ihop så där.
Antingen fortsätter jag att deppa får ingenting gjort och mår sämre och sämre. Så är illamåendescirkeln igång och blir svårare och svårare att bryta. Eller så gör jag någonting.
Vadsom helst, bara jag gör något. Jag har blivit ganska bra på att sparka igång mej själv det sista halvåret, fast det tar emot. Det har jag tjänat enormt mycket på i dåligt mående.
Så jag bestämde mej för ännu en omgång rensning av min lägenhet. Det finns två skäl till att jag håller på att reducera mitt bohag.
Det ena är att jag är så otroligt trött på alla prylar jag har.
Varenda skåp, låda och garderob är full. Det rasar ut när jag öppnar dörren. Där ligger det massor med saker jag inte har använt på flera år.
Ingen plats för att lägga nya saker, för det är fullt överallt. Det är så otroligt irriterande.
Lägenheten är fylld av prydnadssaker, porslin, mjukisdjur, tavlor på väggarna och all annan allsköns(ful) lull lull. Det har börjat kännas ordentligt störande. Det är för mycket av allt, vilket håll jag än tittar åt. Väldigt tröttande har jag kommit på.
Det finns saker som jag inte har använt på flera år. Så nu Feng Shuiar jag mitt hem;=)

Det andra skälet är flytten. Jag tänker baske mej inte flytta 30 mil med en massa skräp. Det är jobbigt nog ändå.
I ett skåp hade jag massa plastbyttor, hur många som helst. Dom flesta har jag inte använt på flera år. Man använder ju samma hela tiden, dom andra blir stående.
Men nu åker det ut. Det är jätteroligt att hålla på med och jag känner mej hur nöjd som helst när säck efter säck bärs ner i soprummet.

Efter det tog jag ett långt skönt bad. När jag klev upp ur badet kom pappa och hälsade på. Det var längesedan sist.
Det är för det mesta trevligt när han kommer. Grejen är den att han är död.
Han dog år 2000 och har hälsat på mej flera gånger. Denna gången small det i ett litet vindspel i metall som jag har i dörröppningen till köket.
Jag stod i badrummet när jag hörde det. Tittade på det och det vajade fram och tillbaka.
Ingen mer än jag i lägenheten, förutom katterna som aldrig skulle nå dit. Helt vindstilla, inte ett fönster öppet.
Det har hänt en gång förrut mitt i natten. Då var det otäckt kan jag säja. Lite blomkrukor och annat har åkte i golvet och gått i kras bla.
Nu sa jag högt till pappa. Är det du så hör av dej igen, men ha inte sönder något är du snäll och skräm mej helst inte. Så vi får se om han återkommer. Ibland gör han det med besked, ibland inte alls. Tills nästa gång
Inte alla tror på sådant här, men jag är övertygad om att det existerar.

Klockan går. Visaren tickar obönhörligen på. Närmare och närmare mot morgondagens behandling. Just nu känns det mest som om jag vill att det ska vara över. Det har kostat mej så många jobbiga tankar att jag är ordentligt trött på det.
Så nu skiter jag Herr Cancer på näsan och underkastar mej rävgiftet imorgon.
Må det svida jävligt ordentligt i eventuella lurande cancerceller i min kropp!

Lilla jag i det stora hela

2008-01-06T23:10:00.000+01:00

Det här läste jag i en bok. Tycker att det är ett helt fantastiskt sätt att se hur små vi är i den stora helheten.

Om man använder skapelsens 6 dagar för att titta på vad som hänt under fyra miljarder år.
En dag är alltså 660 miljoner år.
Vår planet föds kl 1 söndag natt. Under måndag, tisdag och onsdag fram till kl 12.00 tar vår planet form.
Livet börjar på onsdag kl 12 på dagen och utvecklas under de tre följande dagarna i hela sin organiska skönhet.
Först på lördag kl 16.00 dyker de stora reptilerna upp för att försvinna fem timmar senare då mammutträden växer upp ur jorden.
Människan finns inte till förrän tre minuter före midnatt på lördagkväll.
En fjärdedels sekund före midnatt föds Jesus, en fyrtiondels sekund före midnatt börjar den industriella revolutionen.
Nu är det midnatt lördagkväll och vi är omgivna av människor som tror att det de gör sedan en fyrtiondels sekund tillbaka kan fortsätta i all evighet....

Med huvudet i åsneröven

2008-01-05T20:34:00.000+01:00

Det har lättat lite idag. Mår inte så värst bra just nu men idag har det känts lite bättre.
Taxoterebehandlingarna spökar. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott, men fakta är att många, dom flesta mår ganska dåligt under Taxotere behandlingarna.
Det är klart att det inte är något att se fram emot.
Att jag sedan lever själv gör ju inte saken bättre. Just när man är sjuk är det ju skönt om någon kunde torka min panna om man säjer så.
Jag har ju vänner jag kan ringa till, men då krävs det att jag orkar lyfta luren. Rädslan att jag ska må så dåligt att jag inte orkar skrämmer mej.
Det är bara hoppas att det inte blir så farligt. Det har ju gått otroligt bra under mina 4 EC behandlingar. Kanske kommer det att gå lika bra med rävgiftet (Taxotere).

Tur att J är här och skingrar mina tankar. Annars hade nog mitt huvud varit långt inne i åsneröven. Ett uttryck jag snappat upp på forumet med cancertjejer. En mycket bra beskrivning när det mesta känns mörkt.

Idag har jag och J varit hos en väninna. Vi tittade fel i busstabellen när vi for ut i ödemarken. Bussen skulle inte gå hemåt förrän imorgon. Som tur var löste det sej när min väninnans granne skulle åt vårt håll.
När vi kom hem spelade vi Bingolotto. Jag har inte spelat på många år. vann en hundralapp. Nu går det nog ett antal år innan jag spelar igen. Ganska tröttsamt program faktiskt.

Jag har börjat tag i saker angående flytten. Inga stora saker men det känns skönt att komma igång. Jag tycker inte om att vara ute sista minuten.
Gud vad skönt det ska bli att komma härifrån. Jag trivs inte alls längre.
Men tiden går fort. I mitten på maj ska jag vara klar med strålningen. Sedan finns det inget som håller mej kvar här längre.

Nytt år. Nya färger

2008-01-04T00:26:00.001+01:00

Snyggt va!

Litet inlägg i all hast

2008-01-03T21:16:00.000+01:00

Igår åkte jag och norrbaggan och shoppade. Underbart att träffa henne igen.
På kvällen kom äldste sonen. Vilken kanondag det blev. Han stannar till den 8/1.

Idag har jag, norrbaggan (vilket namn hon har fått) träffat två av våra arbetskamrater från gamla jobbet. Det var så kul att kunna träffas alla fyra igen.

När jag kom hem stod middagen på bordet. Det är till att bli bortskämd.

Nu ska jag och sonen titta lite på tv. Det är en bra serie som jag vill se slutet på.

Ingen större inspiration att blogga i dag.
Orden vill inte infinna sej riktigt.
Har du fastnat sa J efter ha sett mej sitta still framför tangentbordet.
Lägger ner skrivandet och umgås med sonen istället.

Återblick 2007

2007-12-31T19:12:00.000+01:00

2007

Året då jag tog beslutet att stå på egna ben. Ett beslut som var livsavgörande. Ett annat beslut var att kliva ur mitt destruktiva betende och liv för ett bättre och mera livsbejakande.

Det var första halvan av 2007

2/8 2007 fick jag bröstcancerbeskedet. Precis när allt började vända. Precis när jag hade vaknat upp.
4 cellgiftsbehandlingar har jag hunnit med under året. 4 har jag kvar.

2007 var året jag fick omvärdera mycket i mitt liv. En del av det gjorde jag med glädje. Cancern fick jag vare sej jag ville eller inte. Ena dagen var jag frisk. Nästa dag hade jag en dödlig sjukdom.

Cancer skakar om en duktigt. Man ställs inför ett vägval. Man förstår till 100% att man inte vet något om morgondagen.

Jag försöker nu att leva i nuet. Jag försöker vara lycklig för allt jag har. Jag försöker att våga sådant jag inte vågat förut.

När jag fick cancer började jag en resa. En resa jag inte kan se slutet på. Jag vill inte se slutet. Jag vill göra det bästa av vad jag har idag.

Det är ruskigt tufft mellan varven. Det är skrämmande, det är lidande. I sjukdomen kan jag känna mej otroligt ensam.

Men det är också så mycket glädje. Det är en nyfikenhet på allt jag ser runt omkring mej. Det låter lustigt men jag har aldrig känt så mycket glädje som jag gör nu.

Jag har ALDRIG känt så mycket som jag gör nu!

Jag hittade som av en slump en bok för någon vecka sedan. Den heter Tid att vara ensam och är skriven av Patricia Tudor-Sandhahl.
För mej kom den som handen i handsken. Nu efter jul och under nyåret har jag valt att stanna upp. Reflektera över mitt liv. Hur det har varit, hur det är och hur jag vill att det ska bli.

Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Vad har jag gjort som var bra? Vad var mindre bra? Hur är jag som människa? Trivs jag med mej själv och min omgivning? Är det något jag skulle vilja göra annorlunda? Vad har jag uppnått?
Hur kan jag gå vidare?

Det jag behöver göra allra mest just nu är att förlika mej med att jag har cancer. Det är så. En tid framför mej måste jag vika åt cancern.
Jag måste stanna upp där jag är.
Acceptera att jag måste ägna min tid åt min behandling. Det har varit det tuffaste för mej. Härom dagen tittade jag på rubriken av min blogg.
Dom säjer att jag har cancer. DOM säjer. Va! Har jag cancer? På något sätt har det varit väldigt svårt för mej att fatta. Kanske förstår jag det inte riktigt än.

Men det är så. Jag har cancer och cancern ska behandlas. Jag måste stanna upp i mitt liv för att ge mej livet tillbaka, för att gå vidare. Behandlingarna är prioritet nummer ett.

Jag har nog inte riktigt gillat läget till 100%, men jag jobbar på det.

På onsdag kommer äldste grabben och norrbaggan, min allra bästa vän. Tills dess är det Tid att vara ensam. Tid för eftertanke. Tid att möta mej själv.

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Alla har inte haft det så bra som jag i jul

2007-12-29T23:08:00.000+01:00

Om du vaknade i morse och kände dej mer frisk än sjuk är du mer lyckligt lottad än de miljoner människor som kommer att dö denna vecka.

Om du aldrig varit utsatt för rädslan i strid, ensamheten i fångenskap, smärtan från tortyr eller känslan av svält - då har du det bättre än 500 miljoner människor i världen i dag.

Om du kan gå till en gudstjänst utan att vara rädd för att bli förföljd, arresterad, torterad eller dödad är du mer lyckligt lottad än 2 miljoner av dina medmänniskor.

Om du har mat i kylen, kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på är du rikare än 75 procent av världens befolkning.

Om du kan läsa detta är du dubbelt lyckligt lottad, då har du haft råd att köpa en dator och kan dessutom läsa - 2 miljarder människor på jorden kan inte läsa alls.

Hemkommen

2007-12-28T20:00:00.000+01:00

Vilka härliga dagar jag haft. Julmat i massor. Vilken känsla att sätta sej vid ett dukat julbord. Jag har inte ens kokt ett ägg i år.
Har inte träffat min exgubbe på flera år. Både han och jag hade bestämt att låta allt gammalt groll vara glömt. Det funkade jättebra och det var kul att träffa honom igen. För grabbarna betydde det väldigt mycket att vi kunde fira jul ihop alla fyra.

Staden i mitt hjärta var också härlig att återse. Det var också några år sedan. Barnen har ju kommit till mej dom senaste åren istället. Hela 10 grader varmt var det fast inte speciellt behagligt i blåsten. Jag blev ännu mer övertygad om att det är där jag ska bo i framtiden. Ska bara göra den här förbaskade behandlingen klar först. Den tiden måste jag ge mej.

Ett besök hos min mor hann vi med också. Vi träffas ju inte så ofta eftersom det är så långt i mellan oss. När jag flyttar kommer vi bara vara ca 10 mil ifrån varandra. Vi kommer då att kunna ses betydligt oftare.
Första gången hon såg mej utan hår. I sann moderskärlek konstaterade hon att jag har söta öron och fin huvudform;=)

Kom hem för några timmar sedan och är ganska trött. Så nu blir det tv och plats i soffan resten av kvällen.

GOD JUL!

2007-12-23T18:57:00.000+01:00

En riktigt God Jul!
Önskar jag alla mina vänner, bloggare, bloggläsare och framför allt ni tjejer som kämpar med era cancerbehandlingar.
Hoppas att ni alla får en riktigt fin jul.

Nu stänger jag bloggen några dagar, för att koppla av och fira jul hos mina barn.
På återseende!
Kram Bea

Lite avkopplande julkul

2007-12-22T15:15:00.000+01:00

Ingen fart på Bea idag

2007-12-20T15:00:00.000+01:00

Fortfarande tungt. Det tar emot att blogga just nu, men gör ett försök i allafall.

Var i stan och shoppade igår. Var på bägge av Röda Korsets kupor. Dom har kanonfina kläder till stöldpriser känns det som.
Köpte två par jeans bla.
Var även på apoteket. Tänkte vara lite förutseende och lösa ut lite medicin. Jag har inte frikort än, även om det närmar sej i rask takt. Får pytsa ut det lite pö om pö, så att inte plånboken blir alltför tom. Löste ut en flaska flytande medicin som jag ska ha inför nästa cellgifts behandling. Det är mot svampinfektion i munnen. Kan väl inte vara så dyr tänkte jag.
Ha... 311 kr kostade den lilla flaskan.
När jag var på Maxi sedan så drog jag upp apotekspåsen ur väskan, flaskan trillade ur och ramlade rakt ner i stengolvet. Det var den, hann jag tänka innan den slog i golvet. Men den höll faktiskt. Phu!.
Vid nästa apoteksbesök är det dags för 400 kortisontabletter. Men nu har jag kommit upp i 50% rabatt, som tur är.

Inga större biverkningar efter sista behandlingen. Inget illamående, så länge jag ser till att äta något litet, varannan timme.
Röd och grann i ansiktet är jag av kortisonet. Lite svullen också.
Jag har sovit ganska hyfsat, även om jag inte ligger och drar mej på mornarna. Men det är ju bara skönt att vara pigg och komma upp i vettigt tid.

Jag inser att jag har enorm tur som inte har drabbats av mer och svårare biverkningar. Läser om andra Bc systrar som har det otroligt jobbigt.
Skickar en stöttande kram till er. Kämpa på! Snart är skiten över.

Funderingarna går redan till nästa behandling då jag ska börja med rävgiftet. Det fruktade medlet Taxotere. Biverkningarna på den cytostatikan är många och jobbiga.
Vad säjs om:
Nagelavlossning på både tå och fingernaglar.
Ledvärk
Svår trötthet
Svampinfektion i mun och underliv.
Risk för proppbildning.
Smakförändringar.
Förhöjd puls.
Myrkrypningar.
Det finns säkert ännu fler är jag rädd.

Dagen innan ska jag ta 16 kortisontabletter kl 08. 16 st till, kl 20 och 16 st till, kl 08 på morgonen samma dag som behandlingen.
Snacka om racerrally i kroppen.
Har fått en Temesta som jag ska ta på kvällen och en som jag ska ta på morgonen.
Så kanske det bli lite lugnare.
Man kan få allergichock av Taxotere. Jag har fått en anafylatisk chock en gång innan av kontrastvätska och det var mycket obehagligt och ångestladdat. Så pass ångestladdat att jag nästan tänkte att strunta i Taxoteren.
Pratade med läkaren om det och kom fram till den här lösningen istället.
Försöker att inte tänka på det. Men se, det är som förgjort. Det ligger och maler hela tiden i bakhuvudet.

Har svårt att vara positiv just idag. Känner mej ledsen och dämpad.
Sådana dagar finns naturligtvis hos mej också, mellan varven.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i am going to be Bea.

Med sorg i hjärtat.

2007-12-19T18:11:00.000+01:00

En Bc syster har somnat in.

Jag kände dej bara genom din blogg men du berörde mej mycket.

En ung kvinna mitt i livet.

Aldrig är väl cancern så hatad som när den tar livet.

Sorgen känns svår och tung i mitt härta.

Sov i ro. Vila dej från dina plågor. Det är över nu.

Mina djupaste sympatier och tankar till familjen.

Cytostatika behandling nr 4

2007-12-18T23:01:00.000+01:00

Sista gången jag tittade på klockan i natt var hon strax efter 3. Fastän jag ställt den på halv åtta vaknade jag redan när den var sju. Var inte nervös inför behandlingen men det var stört omöjligt att sova. Ligger nog undermedvetet ändå, för jag skulle ju helst vilja slippa.

Sjukresetaxin kom kl 9,25. In till lasarettet i staden där jag bor för att byte till en gemensam sjukresebuss.
Kom till Linköping 10,30. Hoppade av vid huvudentrén.
Eftersom jag var lite tidig ville jag gå in i kapellet några minuter. Jag gör alltid det. Min syster dog på samma lasarett i cancer och jag känner mej väldigt nära henne där.
Iväg till onkhuset 10,50. Skulle ju lämna akutprover. Satt i väntrummet en kort stund och kände att något inte stämde.
Skulle jag lämna prover DÄR? Tyckte visserligen att Bitte hade sagt det, men njä, det verkade konstigt.
Stegade därför in på mottagningen och fick reda på att proverna skulle lämnas på labb, Jaha. Iväg till huvudbyggnaden igen.
Inget ligger vägg i vägg på ett sjukhus, så många steg blir det. Var klar på labb 11,30.
En kvinna från bröstcancerföreningen var med på sjukresan, hon skulle göra en skelettscint.
Hon hade lång väntetid mellan isotopinjektionen och själva scinten så vi hade bestämt att träffas och ta en fika, men först till apoteket.

Vi träffades i cafeterian och tog en fika. Trevligt med sällskap. 12,50 rände jag iväg tilbaka till onken igen.
Motionen får man gratis på sjukhusbesöken, behövs inte ens tjäna ihop till frikort,(Tack för det).
Klockan blev 13,20. Ingen Bitte så lång ögat nådde. Blev en aning irriterad. Hade gärna velat komma hem med sjukresan som gick 14,45.
Sög tag i den gulliga kuratorn och beklagade mej. Och se där dök Bitte äntligen upp.

Men cyto sväljer man ju inte bara som ett piller (finns det också, men inte i mitt fall, tyvärr). Det ska sättas droppnål först och främst. Det misslyckades så hon fick sticka om i sidan på handleden. En för mej ny variant som gjorde aningen ondare än vanligt, men man för vara glad för variationen. (Vem vill bli uttråkad).
Sedan ska det spolas med koksalt. Efter det ska Zofranen och kortisonen in. (illamåendespreparat) Sedan! är det dags för cyton.

Då krånglar nästan alltid den apparaten som är kopplat till droppet. Det piper när det inte funkar och det piper när det är klart. Det piper så mycket att man kan tro att jag stjäl cellgiftet och smiter iväg med det.(skulle allt bra vilja)
Det ska knappas in en massa data och det är lätt att det blir fel.
Efter det ska personnummer rabblas. Idag roade jag mej med att säja fel, precis som jag gjorde när jag skulle rabbla det för sjukresetaxichaufören.
Jag sa 011265 2298, (typ) vilket skapade lite förvirring men det var min hämd för allt jag måste stå ut med. (jag måste ju också få ha lite roligt i den här soppan)
14,50 var jag äntligen klar. Gissa vad jag hade missat då?
Det var bara att vänta till kl blev 15,45 då jag äntligen kunde få åka hem. När jag klev innanför min dörr var klockan strax efter 17.

Jag borde egentligen vara dödstrött, men med kortisonet fräsande som topping på gifterna i kroppen så var jag pigg och alert.
Det finns många negativa biverkningar på kortison, men att man blir speedad och får massor med energi alldeles gratis kan vara mycket användbart.
Iallafall när det behövs för att hålla en stående och i upprätt ställning.

Nu ska jag försöka att sova. Det brukar bli både hackigt och ryckigt. Men det är bara några nätter, så länge jag tar kortisonet.
Det kan jag stå ut med.

HÄLFTEN AV BEHANDLINGEN ÄR GJORD!

Stick och brinn cancerhelvete!

2007-12-17T18:25:00.001+01:00

Har gått och varit irriterad i dag. Utan egentlig anledning. Kanske det var den sista resten dålig ork av förkylningen, som skulle ut och ge plats för ett bättre mående. Möjligen var det en föraning.
När jag sitter och har precis ätit färdigt, kl är 5. Då ringer telefonen. Det är cytosyrran Bitte. Flera snabba tankar hinner passera genom mitt huvud. Varför ringer hon nu. Det är ett prov som inte har varit bra och som dom har missat. Det är metastaser. Jag har METASTASER!
Som cancersjuk så går det inte att komma ifrån. Det finns inget värre i vår värld en metastaser och det behövs inte mycket för att metastasgubben ska komma fram och visa sitt fula ansikte.

Bitte hade gått och tänkt, säjer hon. Eftersom din behandling är adjuvant, så är det inte bra att vänta en hel vecka på nästa cytokur, om man inte är absolut tvungen. En skrämseltaktik så må vara sann och som raskt fick metastasgubben att ta ett kliv närmare.
Jag, lilla jag. I en värd som jag inte styr längre. Har inte så mycket att säja till om. Jag hade planerat annat imorgon. Men vad kunde vara viktigare än cyto säjer Bitte.
Nää, vad, egentligen? Utom möjligen min integritet, mitt bestämmande över mitt eget liv, mitt jag.
Nå det räcker ju inte som jag har förstått i cancersammanhang. Inte i första taget i allafall.
Jag har ingen egen bil. Jag bor på landet. Jag måste planera min vardag om den ska funka.
Jag är beroende av andra människor ibland. När jag tex ska handla saker som jag inte orkar att släpa på bussen. Jag hade planerat.
Men det är klart. Inget är ju viktigare än min behandling just nu. Det vinner ju helt klart över lite shopping. I långa loppet är det viktigare än något annat också. Det förstår jag ju.

Men frustrationen och ilskan tog överhanden. Tårarna sprutade. Jag svor långa eder med sammanbitna tänder. Jävla cancer. Du tar över mitt liv.
Tills skammen obevekligt kom krypande likt ett skabbigt plåster.
Du ska vara tacksam. Du får vård. Det kunde ha varit värre. Du kunde ha en metastasjävel på hjärnan, så bråkar du om petitesser.
Det är sant.

Jag är tacksam. Mina biverkningar har varit minimala. Jag kunde ha haft cancer någon annanstans. Jag lever. Jag mår för det mesta bra.
Det som stör mej är att jag blir styrd som en gammal dålig busstabell. Jag kan aldrig veta om bussen ska gå eller vilken tid den kommer.
Det är inte lika avslappnade att svara i telefonen som det en gång har varit. Jag borde skafa en särskild cancerknapp på telefonen som lyser varje gång det är cancersamtal i andra änden, så jag vet om herrn är inblandad när det ringer.

Nu ska jag lägga mej i badet. Jag löser otroligt många problem där numera.
I takt med att vattnet rinner ut så ska jag försöka släppa ilskan och maktlösheten ännu en gång.
Som en våt hund ruskar sin päls tänker jag låta ilskan och frustrationen flyga sin kos.
Det brukar funka.
(precis som bloggandet)
(ber om ursäkt för svordomarna, men dom kändes nödvändiga)

Än slank hon hit, än slank hon dit.....

2007-12-16T15:59:00.000+01:00

Eftersom cellgifterna gör kroppen en aning bedräglig och att man inte längre kan vara säker på att en vanlig förkylning kommer att bete sej som en vanlig förkylning. Hade jag bestämt att ta det väldigt lugnt i helgen.
Jag vill inte bli tvungen att skjuta upp en behandling till och jag vill verkligen kunna åka ner till mina barn om en vecka.
Så igår var jag inne hela dagen men idag gick det inte längre. Jag måste ut.
Jag är hundpromenerare lite då och då åt min grannes hund.
Brukar gå med honom när min granne av en eller annan anledning inte kan. Ibland ringer jag på, även när hon är hemma och tar med honom när jag ändå ska gå.

Gunnar, han heter egentligen inte Gunnar men jag har döpt honom till det, det verkar på något sätt passande, är en ganska liten hund av obestämd sort. Han är väldigt pigg och alert och far hit och dit som en vante. Nu idag hade Gunnar sällskap med en annan hund, men visst, jag kunde gå med dom bägge. Glömde att fråga vad den andra hunden hette, men att det var en tjej förstog jag eftersom hon betedde sej på ett helt annat sätt än Gunnar när hon kissade. (förkommer ju även bland oss människor)

Klart sa jag. Hur svårt kan det vara?
Nja, svårt var det inte, snarare komiskt (åtminsone så här i efterhand) och en aning tålamodsprövande.
Jag radade upp bägge hundarna paralellt med varandra. Det höll inte en minut ens. Vips så var kopplena korsade, liksom mina armar.
Gunnar har en vana att stanna varannan meter. Jag tycker verkligen att hundar ska få nosa på vad dom nu nosar på, men att låta Gunnar få som han vill är mycket tidskrävande.
Han stannar nämligen för att nosa varannan meter sisådär..
Han nosar länge och intensivt. På 50 meter hinner han stanna, om han får som han vill, en 25 gånger ungefär. Det gäller alltså att inte ha en buss att passa när man går med Gunnar.

I allfall, när Gunnar plötsligt tvärnitade så fortsatte, den andra hunden oförtrutet framåt. Helt plötsligt fann jag mej själv stående som någon slags Jesusfigur med armarna rakt utsträckta. Det var för övrigt den enda liknelsen med Jesus.
Precis när jag skulle göra något åt det så växlade bägge hundarna spår och nu stog jag med armarna i kors och omfamnade mej själv. Inte lidelsfullt kan jag säja, utan svärande.
Vi kom igång igen och det gick ganska bra en stund, tills Gunnar la i en överväxel, då bestämde sej tjejen helt plötsligt sej för att trycka på bromspedalen. Som genom ett under lyckades jag hålla balansen och inte stå på näsan när jag vek mej som en fällkniv över hundskrället.

Återkommande under hela promenaden var att tjejen gick för det mesta med slakt koppel medan Gunnar gick med sträckt, vilket gjorde att tjejens koppel hela tiden trasslade in sej i hennes tassar. Varje gång jag trasslade upp henne tittade hon på mej med förebrående blickar, som om det vore mitt fel. Vad hade jag gjort? Det var ju hon som inte kunde hålla ordning på sej själv. Jag blängde tillbaka, vilket inte verkar funka på en hund, för hon fortsatte envist att leka twist genom hela promenaden.

Fördelen med Gunnar är att han är så liten. När han bestämmer sej för att stanna så kan man knycka till lite med handen och vips så är han tillbaka på rätt spår. Tjejen var stor och stadig. När hon hade bestämt sej för att stanna så var det lika lätt att flytta på henne som att flytta på ett kylskåp.

Vi kom trots allt hem utan missöde. Jag var betydligt svettigare den här gången än efter en vanlig Gunnarpromenad.
Jag gillar hundar. Jag gillar nästan alla djur. Men får jag välja så är det nog helt klart,
Tacka vet jag katter.